Författare: Johanna Nylander

Ang. Framtidens urbana rum: Mobilitet och kommunikationer

Alexander Funcke frågar om hur det urbana rummet kommer se ut i framtiden. Själv har jag precis, efter att ha bott i både ett par mellanstora svenska städer och så långt ut på landet att inte ens googlekartorna kan identifiera rätt adress, flyttat till en storstadsregion, och bor i ett lagomt problemfyllt stadsdelsområde hyfsat nära stadskärnan.

Med tanke på att jag är ung, student och verksam inom kultur och media passar jag perfekt in i mallen för Richard Floridas teorier om den kreativa klassen. I samma stadsdel är 1,2% aktiva stimanslutna musiker och flera kulturprojekt satsas i området.

Tidigare i dag (och av en helt annan anledning) satt jag i ett möte på stadens stadsbyggnadskontor där en stadsplanerare och en arkitekt presenterade framtidsversioner för staden och konceptet med Malmö som kunskapsstad. Malmö är en av de kommuner som varmt tagit Floridas ideér till sitt hjärta, och menar att kunskapsstaden är det som skall ta över efter den nedrustade industrin. Samtidigt är det kommunala skatteutjämningssystemet, byggandet av Öresundsbron och uppförandet av högskolan de tre faktorer som främst lyfts fram som anledningar till att man vänt den negativa trend staden omgärdades av under slutet av förra seklet.

Stadsbyggnadskontorets framtidsvisioner handlar om en öppnare stad fylld med kreativa centrum. Kunskapscentrerade företag som placerar sig i centrum samtidigt som barnfamiljer flyttar till förortsliknande stadsdelar. Kollektivtrafiken spelar en stor roll, universitets- och kulturlivet, liksom stadsbyggnadskontorets åsikter om vilka värderingar ett företag skall ha. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, strömmar liknande visioner där miljöperspektivet fått en ännu större roll.

Hur framtidens stad kommer att se ut vet vare sig jag eller stadsbyggnadskontoret. Troligen är det något helt annat. Om städerna missar att ge företag bra villkor kommer arbetstillfällen att flytta ut, och även om ett pulserande kulturliv är lockande, finns det få som vill bo i en stadskärna och arbeta i en småstad en bra bit bort. Hur högteknologiga vi än är i framtiden kommer fysiskt avstånd fortfarande spela roll, i synnerhet när det gäller arbete, och så länge städer växer kommer bostadsbrist råda.

Kanske kommer fler personer flytta tillbaka till småstaden om kommunikationerna mellan småstad och storstad blir bättre. Kanske blir den röda stugan med vita knutar mer lockande än pakethusen i villaförorten, ju mer individualistiska vi blir. Kanske får vi större regioner där kommungränser suddas ut och blir formalia som sysslar med vård, skola, omsorg endast i anknytning till det absoluta närområdet. Om avståndsproblemet löses tappar centralt boende sin vikt och centrum blir mötesplatser med extra kommers och låga skattesatser som konkurrensfördel.

Kanske är det inte en kunskapsstad som behövs, utan mobila regioner, där de fasta punkterna tappar i betydelse till förmån för kommunikationerna emellan.

Veckans skifte: Framtidsmannen

Det är inte bara den här bloggen som använder sig av begreppet skiften. På Malmö Högskola annordnas det ”skiftesföreläsningar”, ett koncept som varit så lyckat att kvällens tillställning var nummer 92 i raden. Eftersom att undertecknad är (hyffsat) nyinflyttad Malmöbo och av en helt annan anledning studerat berörda doktorsavhandling in i detalj, bygger denna veckas skifte delvis på socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling ”En klass för sig”.

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den ”normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?

Ang. Makt, smak och artefakter: Högljudda klackar

Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.

Ang. Flytande demokrati: Riktiga personval

Alexander Funcke skriver om det flytande begreppet demokrati, och beskriver ett system som värmer en liberal själ i hjärtat. I princip får alla vara med och rösta, och alla får någon sorts ansvar. Kanske är det ett system som går att realisera bland en liten grupp människor, tex. i en kommun.

Problemet med den flytande demokratin är realiserandet av beslut. Praktisk politik kräver oftast kompromissande, och med nio miljoner människor, har jag svårt att tro att det finns förslag som skulle röstas igenom.

Vad jag skulle vilja se inom en betydligt närmare framtid är renodlade personval och ett slopande av valkretsarna.

I dag är riksdagspolitkerna bundna till sin valkrets, och det demokratiska systemet bygger på att de representerar olika delar av landet. Det kanske var en bra poäng när möten mellan politiker och väljare främst skedde IRL, men en något förlegad anledning idag. Dessutom borde inte frågor av regional karaktär alls avhandlas på riksnivå, utan fixas lokalt.

Med renodlade personval hade riksdagkandidaterna själva fått bestämma om de ville vara del av en lista, eller stå som helt oberoende. Den som röstar hade varit tvungen att kryssa för att rösten skulle räknas (men ev. listor kunde eventuellt få tillgodoräkna sig rösterna för de som inte blev invalda), och både väljare och kandidat hade fått engagera sig lite mera och ta sitt ansvar.

Troligen skulle en lokalt väl förankrad politiker fortsätta ta sig in i riksdagen tack vare ett starkt lokalt stöd, men det hade inte längre varit nödvändigt. Liksom hade partiernas interna listplaceringar sumpats totalt till förmån för väljarens åsikter.

Kanske skulle en och annan ”kändis” ta sig in bara pga. sitt kändisskap, men å andra sidan fick Linda Rosings parti ett försumbart antal röster förra valet.

Med starka personval får dessutom kandidaterna större mandat att handla efter sin egen övertygelse, och partipiskor som i FRA-omröstningen hade varit svårare att försvara. För att inte tala om att det faktiskt hade varit en praktiskt genomförbar idé, som inte behöver ligga så långt fram i tiden…

Ang. Framtidens framtid: Dystopi och utopi

Waldemar Ingdahl frågar sig på den här bloggen ifall vi skall se den animerade filmen Wall-E som en renodlad dystopi, eller ifall vår inställning till tekniken håller på att förändras.

Wall-E beskriver en konsumtionssamhällesdystopi, utmålar sopberg som överfyllt hela jordgloben till den grad att människan till slut fått ge sig ut i rymden där alla förvandlas till tjocka apatiska skumgubbar, där de maskinerna till slut nästan tar över den fria viljan.

Kanske visar filmen på någon sorts ökad teknikskepsis i takt med att ekotrenden blir allt större och det riktas allvarliga krav på att vi skall sluta röra oss lika mycket i rum som tidigare. Samtidigt visar allt runt omkring filmen det motsatta.

Filmens animationer finns till tack vare högteknologi och är skapade tack vare datorer och 3d-program. Besöker du närmsta leksaksaffär kan du hitta mängder av kringprodukter inspirerade av filmen, och den nya tekniken i filmen utmålas som mer hållbar än den gamla.

Samtidigt växer sig superhjältestrenden sig fast i Hollywood, ofta med högteknologi på de godas sida. Filmer som IronMan och The Dark Knight är snarast en orgie i tekniska framsteg, där det i den senare är skurken som står för de enkla medlen. Människan som ond varelse hamnar i centrum och det är snarast maktmissbruk och maktfullkomlighet som tillhör det dåliga, än konsumtion och teknologi.

Kanske visar även Wall-E på en högteknologiserad utopisk framtid efter dystopin, att det finns problem att lösa, och att obetänksamhet kan få konsekvenser.

Ang. Apokalypsens svans: Dinosauriemänniskan

De små riskerna och farorna blir stora risker. Ta hygien som exempel. Vi är duktiga på att städa och tvätta händerna, blir inte sjuka lika ofta, men tappar försvaret mot skiten i hörnen och allergier utvecklas. Riskerna förflyttas, och så länge de stora katastroferna inte sker, finns det heller inte något problem. Människosläktet går hela tiden mot sin apokalyps, och utan domedagen i sikte, får vi heller ingen utveckling.

Kanske snuddar vi med mot det där med meningen med livet, om det går att övervinna alla faror, ge oss ut i rymden och fortsätta livet där den dagen vi dödat vår planet, eller om vi liksom dinousarierna kommer ruttna till stenfossiler som grävs upp av någon gasformad hyperintelligent varelse i blinkande neonfärger.

Antingen ger vi upp, går tillbaka till stenåldern, skapar bara faror och risker vi själva kan hantera och ser till så att var och än kan klara de basala livsbehoven, eller fortsätter vi utvecklingen, blir lite mer beroende av varandra och av teknikens framgång, och låter var och än få en lite längre livslängd, kanske på bekostnad av människans som art.

Klart är att när en risk blir utplånad kommer en annan. Kapplöpningen mellan risker och säkerhet har pågått sedan tidernas begynnelse, och kommer så fortsätta. Ont vs gott, yin vs yang, gud eller tomhet. Oavsett dinosauriefossilframtid eller himmelrike spelar riskerna en roll. Det är bara att leva med att allt kan gå åt helvete.

Veckans skifte: Världen, januari 2009

Det demokratiska partikonventet har dragit i gång, och Barack Obama kommer formellt väljas till partiets presidentkandidat under veckan. Med ett par månader kvar till valet drar sedan valrörelsen igång på riktigt, innan vi i början av november vet vem som blir vald till en av världens mäktigaste män.

Oavsett om det blir Obama eller McCain som tillträder på presidentposten, blir det en kandidat utöver det vanliga. Den stora frågan är vem, och hur mycket ”change” och ”hope” någon av dem egentligen kan bistå med.

Personligen hoppas jag på McCain. Kanske inte så mycket för att jag håller med honom i alla sakfrågor (för det gör jag verkligen inte), utan för att jag tror att USA mår bäst av så många inrikespolitiska beslut på delstatsnivå som möjligt, och att världen mår bäst av ett USA som tycker att handel länder emellan är en smart sak.

Jag skulle inte vilja att vi i Sverige leasade ut beslut om skola, vård och omsorg till vår närmsta överstatliga nivå; EU.

Frågar man istället ledande svenska partier och politiker är stödet till de amerikanska demokraterna överväldigande, trots att de i svenskt perspektiv ibland ligger mer till vänster än både borgerlighet och socialdemokrati. Det är svårt att till fullo sätta sig in i ett annat lands politiska diskurs (vem har egentligen koll på allt, här på hemmaplan?), och det kanske inte är relevant heller.

För även om den aktuella konflikten mellan Ryssland, Georgien och Sydossetien, väcker liv i kalla krigstiden, kanske stormakterna har spelat ut sin roll. Skillnaden mellan Obama och McCain blir kanske trots allt störst på hemmaplan, och det stora skiftet med förändring och hopp kanske uteblir, oavsett vem av dem som får den högsta maktens position.

Eller är stormakternas tid nu, och valet mellan demokrat och republikan viktigare än någonsin? Kommer krigen i mellanöstern avlösa varandra med en John som ledare för den ”fria världen”, kommer de ekonomiska kriserna avlösa varandra i sydamerika med en Obama som president och indragna frihandelsavtal? Kommer EU eller Kina sätta dagordningen istället?

Frågorna är många, men kärnan i veckans skifte är; Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Kön och prestation

Fram till och med OS i Atlanta 1996 var alla kvinnliga idrottare tvingade att lämna ett könstest för att bevisa sin biologiska hemvist. På grund av viss felmarginal upphörde testernas obligatorium, och sker numera endast i fall då någon misstänks fuska.

Kön har av någon anledning alltid varit mycket väsentligt inom sportens värld, och få är de grenar där kvinnor och män tävlar gemensamt, och i de fall kvinnor råkar vara bättre, skall det helst sopas under mattan. Kvinnor och mäns resultat i mer muskelmassekrävande grenar närmar sig också varandra. I 100metersprinten ligger världsrekordet för kvinnor på samma tid som det låg för männen under 1920-talet.

Nu ligger det kanske någon charm i att atleter i event som de olympiska spelen skall tävla mot varandra utan att förbättra sina chanser med något annat än hederlig träning, men vari ligger egentligen skillnaden mellan proteinpulver, höghöjdsträning och välregisserade fyspass, mot att åstakomma samma saker genom kemi och biologi?

Vad är det egentligen som säger att kvinnors medfödda biologiska förutsättningar för att bli starka atleter, inte borde ses som ett handikapp i idrottsammanhang, ett handikapp värt att göra någonting åt, för att sedan låta kvinnor och män tävla sida vid sida. Med tillåten och accepterad kroppsförbättring, hade de biologiska könsgränserna kunnat bli överflödiga; tävlingar och rekord hade genomförts på lika villkor.

De senaste hundra åren har den tekniska utvecklingen suddat ut mycket av nödvändiga könsskillnader. Den fysiska råstyrkan (muskelmassa), och kanske lätt smidighet är punkter kvinnor och män skiljer sig åt. Dessvärre finns det fortfarande ett stort tabu mot att ändra på det och sudda ut könskillnader med kroppsförbättring.