Författare: Johanna Nylander

Ang. Konsten och hjärnan: Endorfin, Endorfun

Joakim Lundblad sätter veckans skifte om konst som neurologiskt stimuli, och Waldemar Ingdahl frågade retoriskt ifall dataspelet Grand Theft Auto kunde vara konst. Jag tänker berätta historien om dataspelet tidningen Expressen lyckades förbjuda.

Endorfun släpptes 1995, och är ett psykedeliskt pusselspel med en kub och lite färger. När spelet kom orsakade det genast rubriker om att spelet kunde ”göra dig beroende”. Tänkt som marknadsföring från skaparnas sida, berättade man om de psykadeliska effekter spelet innehöll som skulle framkalla endorfinkickar och glädjekänslor, något professorer tolkade till ”drogliknande effekter”. En annan professor säger till Expressen (9/10-95, s.6) att ”Det är helt klart att det fungerar”.

Någon dag senare bestämde sig de svenska distributörerna för att inte ta in spelet till landet. Det kunde ju finnas meddelanden som bara uppfattades undermedvetet, och ”samma effekt som herion” kunde uppnås.

Nu var mycket av skandalrubrikerna bara skandalrubriker, och mig veterligen var det ingen som ens kom i närheten av ordentliga rus efter att ha spelat spelet, men det säljer å andra sidan inte lika många tidningar. Något år senare hade moralpaniken lagt sig, och i landet följde spelet med på köpet av en av de då större speltidningarna.

Även om spelet inte riktigt fungerade som tänkt, var det ett försök i att optimera spelupplevelsen genom utnyttjande av relativt simpel neuropsykologi. Många spel har kommit sedan 1995, men få har gått i samma spår. Kanske söker vi också andra känslor i våra upplevelser. Kanske finns det en marknad för fler ”Endorfun” någon gång i framtiden. Klart är att det fortfarande blir rubriker av rusgivande teknik.

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för ”Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.

Ang. Liberalismens kris: Hotet från överförmyndarna

Waldemar Ingdal kastade tidigare i veckan ut frågan om vart liberalismens kurs riktas, och skrev om hur stor besvikelsen mot den borgerliga regeringen varit.

Kanske beror det på att vi liberaler är så vana vid att befinna oss i opposition, att när en regering med någorlunda liberala aspirationer tillträder, läggs all hopp om frälsning hos dem, trots att vägen till ett friare samhälle är svårare att så att gå. Kombinerat med en regering som tror att de måste hålla sig till ett visst spår för att behålla makten i fyra år till, snarare än att åstadkomma verkliga förändringar.

Kanske är det också därför som alliansregeringen faktiskt kan vara den boost som vi liberaler behöver för att både i debatt och praktik hitta tillbaka till ideologin. När partier som i opposition verkar vettiga, inte klarar av uppgiften när de väl sitter vid makten, och kompromissandet och köpslåendet med rättigheter och värderingar synas i dagsljus, finns det helt plötsligt en plats för en mer ideologisk liberalism i debatten.

Diskussionerna kring FRA-frågan har dessutom visat att det finns en stor gräsrotsrörelsepotential i frågor som rör liberala värderingar. Sakfrågor berör inte längre enbart unga vänsterkids i palestinasjal och ett överflöd i knappar, utan har rotat sig fast vid köksbordet hos vaniljsvensson.

FRA-frågan har också gjort skillnaden mellan stat och folk betydligt tydligare. Reinfeldt och resten av regeringens bemötande av kritik när det gäller massövervakningslagen har gjort att fler än en och annan diskriminierad kvinna kännt sig klappade på huvudet som lilla gumman. Motståndet mot överförmynderi får potential att växa, och därmed även ett ökat intresse för ekonomisk frihet.

Det positiva i att den personliga integriteten hotas, är att fler ser vikten av att den bevaras. Med frihet i den personliga sfären kommer viljan att utnyttja den, och moralistiska trygghetslagar kan ifrågasättas.

Utmaningen är att från partipolitiskt håll möta liberala krafter och ge ifrån lite mera makt till folket. Annars kommer en borgerlig regering med liberala ledamöter däri, ha svårt att få något som helst förtroende i framtiden och i stället flyta ihop med tidigare regeringar till ett enda etablisemangssammelsurium.

Ang. Det sista partiet: Den bekväma soffan lockar

Nicklas Lundblad gästbloggade tidigare i veckan om bloggosfären som det sista partiet. Bloggarna kan påverka mobiliseringsgraden hos väljare, lätt dissa etablerade partier på valdagen till förmån för en mjuk och skön soffa, eller se till att ett partis väljare faktiskt går och röstar.

Sympatier i all ära, men för att politiska skiften skall ske behövs det människor som går och röstar. Problemet uppstår när de politiska alternativen ligger för långt ifrån väljarskaran. När en ideologiskt livligt debatterande bloggosfär kan driva sakfrågor utan dess like, men utan ett alternativ bland de pragmatiska politikerna. Vad händer egentligen när viljan till förändring finns, men inte alternativet?

Soffan blir bekvämt lockande och mobiliseringen uteblir så länge alternativet inte är övertygande.

Veckans skifte: Interaktiva medborgare

Med dataspelens framfart får vi medier som är allt mer interaktiva. I stället för att som publik eller åskådare se en film, ett tv-program eller läsa en bok, kräver spelens värld deltagande. Aktiva val, i bland ledda av ett narrativ, men med konsekvenser och slut beroende på handlande.

Dataspelens interaktiva värld omsätter i dag mer än filmens passiva värld. Samtidigt börjar andra medier ta efter, och låter betraktaren bli användare. Kvällspressen efterfrågar både tips och bilder. Filmers slut blir inte alltid självklara. Bloggar och andra vanliga människor tar del i debatten, och envägskommunikation blir allt mer sällare skådad.

Interaktiviteten genomsyrar mycket av det som kallats för ”webb 2.0”, med användargenererat material, och många röster i etern. Dock är det fortfarande en balansgång att gå, då det är långt från alla som tar del i den icke-narrativa interaktiviteten. Att aktiveras över en grad som kräver mer än ett par musklick kräver intresse, tid och förförståelse, och skillnaden mellan passivitet och deltagande bli för stor. Samtidigt kan just den korta aktiviteten för somliga vara det som är enklast. Ett långt deltagande, i exempelvis ett spel, följande ett narrativ, kan bli tröttsamt och jobbigt. Passivitet blir enklare.

Dystopin är ett intellektuellt klasssamhälle där aktiva deltagare sätter sig in i politik, frågor och information. Tack vare det aktiva deltagandet och möjligheten att påverka gör de som bryr sig det. De andra lämnas efter, och efter hand blir gränsen för att sätta sig in, alldeles för hög för att kunna bli övervunnen. Kanske är det dit vi är på väg. Kanske är vi där redan idag. Kanske är det så att ju mer öppenhet och interaktivitet vi får, ju mer blir delaktiga i de beslut och den information som tidigare bara var förunnat några.

Oavsett vilket, tycker jag det är ett steg framåt när människor inte bara nöjer sig med att stilla titta på en hjälte som räddar världen i en film. Fler och fler tar steget till att själv spela hjälten som räddar världen. Passiva objekt blir aktiva subjekt. Lite som kvinnlig frigörelse, fast med information.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Ang. Informationssamhället: Ett skifte framåt eller bakåt?

När jag med många andra började upptäcka internet någon gång i mitten av nittiotalet var virus de största hoten på nätet. Med modemuppkoppling tog man sig via Netscape och Altavista ut på en virtuell ocean av information.

Då, fanns inte ens tanken om regleringar, farlig information, eller att staten skulle ha tillgång till alla klick som gjordes. Teknikutvecklingen skedde snabbt, och i dag har nästan alla tillgång till bredband med datorer – ständigt uppkopplade, och med nätet som del av vardagen. Avstånd krymper, både till vänner på flygavstånd, till internationella nyheter och källor som annars endast en grävande journalist hade haft tillgång till.

I stora drag pekar det mesta åt att informationssamhällets decentraliserande effekt borde vara ett skifte framåt. För någon som bott en tid utanför storstadsregionerna kan det snarast beskrivas som en revolution. Under bara tio år har fiktion blivit verklighet. Möjligheterna som digital information medför är enorma, användargenererat material kombinerat med proffessionalism, kommunikationsnätverken och smala nischade områden når helt nya målgrupper.

Nätet har omgärdats av få stängsel, och här i öppna och fria Sverige har länder med murar kring nätet dragits fram som skräckexempel. Amnesty har kampanjat om fria ord, och företag som censurerat yttrandefrihetskämpar har hamnat i dålig dager. Trots frivilliga regler, såsom polisens barnporrfilter, har reglerna kring nätet varit få, och de som finns har kritiseras regelbundet. För, förutom möjligen ekonomiska brott som rör kreditkort och bankkonton, samt något enstaka virus, finns det mycket liten brottslighet på nätet som skadar någonting annat än digital egendom a la ettor och nollor. Något som borde ytmynna i att nätet inte alls hade behövt lika mycket regler som den fysiska världen, om ens några alls.

Tack vare öppenheten och friheten i den digitala världen har vi fått en informationsrevolution. Den stora frågan är om den kommer stanna.

De senaste åren har röster höjts om inskränkningar i den frihet som rått i den digitala världen. Det har varit mjukvarupatentkrav, datalagringsdirektiv, krypteringsförbud och nu senast, lagen om att FRA skall få möjlighet att övervaka all digital trafik som passerar landets gränser.

Som passerar landets gränser.

Informationssamhället blir helt plötsligt lite stängdare. Internetanvändare varnas för operatörer som skickar information över landsgränser. De som kan och förstår sig på, börjar kryptera trafiken, de andra hamnar steget bakom. Den politiska flyktingen slutar maila tillbaka till hemlandet (migrationsverket har gjort fel förut), läckorna om oegentligheter inom polis och myndigheter blir allt färre. Vad som kan skada rikets säkerhet beskriver till och med självaste statsminister Reinfeldt som diffust.

Vi är många som protesterat mot FRA-lagen. Människor från höger till vänster till kors och till tvärs har skickat mail till de 143 riksdagsledamöter som röstade för lagen, och fått till svar att vi inte ens vet vad vi pratar om.

Trots protesterna, är det ett faktum att med fler regleringar på nätet, oavsett om det handlar om övervakning, lagring av surfande eller förbud mot kryptering, kommer det vara en start till en backlash för den informationsrevolution vi haft de senaste tio åren.

Bara för att någonting existerar, innebär det inte att det kräver reglering.

Ang. energi: Solpaneler och koldioxidskatt

För runt tio år sedan, när solpanelerna på bilden sattes upp på den lilla stugan vid en sjö i Smålands djupa skogar, var solenergi någonting man pratade aktivt om som alternativ i energidebatten. Liksom bergvärme var det ett alternativ till vedeldning eller olja. I detta fallet minskade det vedeldningen under sommarhalvåret och står för varmvatten och viss uppvärmning av det lite större huset som ligger jämte den lilla stugan.

I dag nämns inte solenergi lika ofta i energidebatten, trots att det som Erik tidigare skrivit på denna blogg, haft ett pris som varit ständigt sjunkande. Lite intressant är det också att den kristdemokratiske eu-parlamentariken Anders Wijkman kallar solenergi för lösningen på energiproblemen.

Nu är det rätt få stugor i både stad och på landsbygd som har solpaneler på taken, men till skillnad från för tio år sedan, är inte koldioxidkrävande bränslen de enda självklara energikällorna, vare sig för villauppvärmning eller för att ta sig framåt på vägarna. Etanol har blivit en het politisk fråga, och vätedrivna bränsleceller spås bli ersättare till batterier i elektriska produkter.

Trots framsteg, och energiskiften som skymtar kring kröken, är vi fortfarande beroende av fossila bränslen. Det går inte att koldioxidskatta bort landsbygdsbor om man samtidigt vill ha människor som värnar naturen, eller vill undvika att lantluft blir en klassfråga. Med lite mera tillit till både människors förmåga att ta ansvar för sin omvärld, och till teknikens och forskningens förmåga att lösa problem, blir inte energiskiftet lika avlägset.

Upphovsrätt för text och medieframtid

Det verkar som att onsdagen var upphovsrättsdiskussionens dag. I Uppsala debatterades ”Pirater och paragrafer – kan man äga en idé” med bland andra Oscar Swartz i panelen. I Stockholm fördes diskussionen kring ”Upphovsrätten år 2030” med bland andra Rasmus Fleischer och Niklas Lundblad.

Själv var jag i Göteborg och ledde en diskussion om ”Medier, upphovsrätt och fildelning” på Västra journalistförbundets distriktsårsmöte. Inte lika omfattande diskussioner och debatter som i de ovan nämnda arragemangen, men en klart intressant framtidsdiskussion.

Journalistförbundet var referensgrupp inför lagändringen om förbudet mot nedladdning som kom 2005. Som rätt upphovsrättsvurmande i allmänhet var de ändå emot en lagändring bl.a. eftersom de räknade med att lagen inte skulle gå att efterfölja.

I stället fanns oron över vad som händer med den ideella upphovsrätten, texter som förvanskas och signeras av annan avsändare och om det egentligen är värt att bekymra sig i hur en text publiceras när den väl är skriven och betald. Är läsarnas moral tillräckligt stor att de kommer bojkotta de typerna av texter, och orkar de leta sig tillbaka till originalkällan? Hur kommer medieklimatet se ut i framtiden, och kommer kvalitetsjournalistiken att överleva?

Svaret på den senare frågan vet vi inte. Betalningsviljan för nyheter på nätet är i dag minimal. Kanske av en anledning också, för om vi ska vilja betala för någonting bör det också finnas någonting värt att betala för.

Annonsmarknaden på nätet finns, men är även den fortfarande förhållandevis för låg för att driva en nyhetsredaktion i storlek som dagens. Redan i dag figurerar samma TT-spektrareportage på repeat i de lokala morgontidningarna. Det du en vecka kan läsa i smålandsposten kan du nästa vecka läsa i hallandsposten, och tvärt om. Den journalistiska mångfalden har minskat redan där. Men finns det egentligen skäl för någon oro? Eller är människor tillräckligt smarta och medvetna för att efterfråga journalistisk kvalité? Kommer upphovsrätten vara ett hinder, en förutsättning, eller ens vara relevant för att de verkshöjda texterna skall överleva?

De retoriska frågorna blir lätt många, och svaren är få. I takt med att världen krymper kommer den bli enklare att överblicka. I några fall kanske de journalistiska granskarna blir färre, men i längden kommer öppenheten ett allt digitalare samhälle för med sig, också innebära att vem som helst kan granska, samtidigt som urvalet över vad som är intressant och relevant blir allt mer raffinerat.

Upphovsrätten då? Så länge en text är digitalt publicerad öppet, finns det inget behov av vidare kopiering. Förutom den som finns redan i dag med rss-läsare, nyhetssamlare och liknande. Vill man ha betalt bör man med fördel se till att det fås innan en publicering, och sen får det digitala samhället spela sin roll. Slutna forum med nyheter som inte alla har tillgång till, kommer inte vara en faktor i ett mångfacetterat samhälle.

Spel utan underhållning

Faran med dataspel är omdiskuterad. Aspekter som våldsamhet, beroende och fysisk hälsa ältas då och då i medierna. Senast om huruvida FPS-spel liksom Counter Strike bör räknas som en sport eller inte.

Mer sällan hör man begreppet Serious Games, trots att forskningen på de spel vars främsta syfte vare sig är underhållning eller höga kulturella värden, är etablerad i landet.

Ounderhållande spel behöver inte bara användas till forskning eller rehabiltiering, utan likväl till utbildning och förståelse. Den interaktiva tekniken används, men till långt ifrån så mycket som är möjligt. För att utvecklingen av serious games skall bestå, behöver vi ha en högre acceptans för dataspel som underhållning. Det är två sidor av samma teknik, och den som har stor vana av de underhållande dataspelen klarar sig oftare bättre i serious games.

Interaktiv teknik, i synnerhet som inlärningsinstrument, bygger till skillnad från traditionella former på ett aktivt deltagande. I stället för att memorera och betrakta, blir det interaktiva inlärandet ett erfarenhetsbyggande deltagande, även om erfarenheten bygger på en digital värld

I takt med att de dataspel får fotfäste kommer vi också få se mer av simulatorer och lärande spel.  Det krävs lite intresse och kunskap, men vi står inför en framtid där ”erfarenhet av” och ”kunskap om”, kommer bli allt svårare att särskilja.