Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Ang. Ny Surrealism: För{falska,sköna,bättra,därva}, eller bara kopiera – mera!

Det som sker i detta surrealistiska skifte är egentligen inte mer häpnadsväckande än att fotografi och rörlig bild får samma trovärdighet som text och måleri vid avbildandet av verkligheten. Detta betyder inte att trovärdigheten nödvändigtvis sjunker, den ändras, eller rättare sagt korrigeras. Det realistiska fotot dras äntligen ner i det surrealistiska träsket – eller i vart fall det subjektiva – där det hör hemma.

De som levt i föreställningen att fotografer någonsin avbildat verkligheten objektivt har misstagit sig. Fotografens främsta verktyg att förvrida verkligheten är urvalet, därutöver har det alltid funnits regi, raffinerade framkallningsmetoder och spännande optik. Hade inte fotografi varit ett lögnaktigt medium skulle foto aldrig varit konst — vilket det med all rätta är.

Möjligheten att kommunicerar exakt det som någon önskar, äkta eller ej, har funnits länge, men det har varit förbehållet de med stora resurser och kunskap.
Photoshop är således inte ett introducerande av förfalskning, utan en, ursäkta missbruket av begrepp, demokratisering av den samma.
Med ordet demokratisering för ögonen kan man med en säkerhet egentligen förbehållet dialektiker förutspå: Vännerna av den tidigare eliten kommer att förbanna denna utveckling.

Men inte är detta dödsstöten för den dokumenterande fotografen, ty trots att textens och måleriets uppenbara brist på direkt koppling till det som ska avbildas och det stora utrymmet för konstnärlig frihet, så håller vi ofta text och måleri som trovärdigt.
Trovärdighet hos t ex en dokumentär text är med andra ord avhängig skaparen samt antagandet att han hade uppsåt att avbilda verkligheten trovärdigt. Om texten genom gått peer-review, så är texten avhängig fler, men likväl är den inte fristående. Ty texten i sig själv kan aldrig vara en trovärdig bild av verkligheten, inte isolerad, utan sammanhang.

En tänkt logisk bild som verkligen avbildar världen, kommer vi aldrig kunna kommunicera, vi får nöja oss med andra typer av bilder. Och de är alla falska. I bästa fall kommer ett verk nära den inre bild som skaparen hade, men eftersom verket är beroende av skaparens uppsåt, erfarenheter, sinnesstämning, o s v, så kan vi inte närma oss en förståelse för ett verk utan att känna skaparen. Detta är hur vi även bör beakta en fotografs verk.

Detta betyder att autenticiteten blir viktigare, och den autentiska kvalitén ligger inte i verket, utan i dess historia. En kopia av Elvis Presleys autograf är inte värd nämnvärt om det inte är han som skrivit den, detta även om den inte skulle gå att skilja den från en äkta. En tavla får på samma sätt ofta sitt värde i större utsträckning på grund av sin historia än på rent estetiska grunder.

Och nu när duplicering bara blir billigare blir historisism mer kung än någonsin. Eller vad ska man säga om Bob Hunds singel med det lämpliga namnet Fantastiskt, utgiven i ett (1) exemplar. Ett snyggt sådant.

Anders Sandberg diskuterar i kommentarstråden till Simon Winters gästskifte en typ av full disclosure, där Simon Winter fyller i med detaljer. Geo-position, kameratyp, en logg på applicerade filter med värden, och så vidare. Detta är värdefull information för att nå en mer objektiv bild av ett verk, men knappast fulländat. Den viktigaste komponenten vid dokumentär fotografering är urvalet.

bosie Detta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig en punkt vart emot begreppet skönhet konvergerar?

Disperfektion: tillitens konst

Johanna Nylander frågar om disperfektion i veckans skifte

We have involved ourselves in a colossal muddle, having blundered in the control of a delicate machine, the working of which we do not understand.

– John Maynard Keynes

I dag är marknaden, våra sociala relationer och arbeten långt mer komplicerade. Det uppfattas av många som att det komplexa måste reduceras med kontroll, av den anledningen att många system som byggts upp inte är robusta. Ökad transparens kan både förbättra som försämra tilliten.

Motreaktionerna kan vara mycket starka och skall inte underskattas, för om inte resultat ses så kan hårdaretagismen förtär samhället.

Frågan om perfektion och tillit hos medmänniskan är gammal (se tillbaka till de gamla grekerna som Platon eller kyrkofäderna) och det är inte ofta i historien som privatliv och offentligt liv har varit skilt åt.

Integritet är en subjektiv uppfattning, det är tillit också. Weekly Standard diskuterar frågan om tillit mellan kolonister och cylons i Battlestar Galactica där den politiska gruppen kring Adama-Roslin sätter mänskligheten i fara genom att ge upproriska cylons medborgarskap, detta trots att taktiken är nyskapande. När samhället befinner sig i en disruption så kan tilliten minska.

Netikett räcker inte anser många i detta läge, snarast börjar åtgärderna med exempelvis lagstiftning mot grooming och först sedan börjar föräldrars ansvar påtalas. Det borde vara lättare att börja med kunskap före förbud och censur och istället effektivt kunna stoppa brott på rätt ställe.

Kommer vårt samhälle att bli öppnare eller ser vi bara tillrättalagda bilder av människor och ting? Tillkämpad folklighet kan nog uppfattas som fejkat, som Johanna påpeka. Väljarna får svårt att sätta likhetstecken med den person som skall vara statsmannamässig i sitt förtroendeuppdrag. Misstron mot kuratorn sprids tillsammans med papperstrollen, även om faktiskt bristerna funnits tidigare.

För de trassliga processer som sattes i fokus i förra veckans skifte kan sättas i rörelse kan användas för att starta debatt om yttrandefriheten som Adel Ferdowsipour gjorde eller som Anders Sandberg synliggör censuren på internet genom att skapa ett konstverk av siter som läcktes till wikileaks och hotades med stämning i Australien.

Det handlar om en skillnad i värderingar mellan hur vi vill att världen borde fungera, om att bygga in en viss funktion i koden. Anonymiseringstjänster som IPREDATOR som The Pirate Bay startat är ett tidens tecken. Om det blir ett tolerant eller intolerant samhälle beror på hur medborgarna engagerar sig för tilliten. Tangentbordet i sig kan föra oss i många olika riktningar.

Intressant

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån – om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

Neuroromantiken
Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet ”robot”, läser jag på Wikipedia ”kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator ”på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna ”äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en ”äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om ai, konst, dataspel, wall-e, film, robotar

Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de ”cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner ”räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner ”mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att ”mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt ”biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Ang. Konsten & hjärnan: Neuroestetik som vetenskap

Konsten har alltid varit föränderlig, särskilt i vad vi uppfattar som konst. Joakim Lundblad pekar på möjliga förändringar i framtiden och kopplingen till vissa neurologiska stimuli skulle kunna säga oss något om vad som skulle upplevas som optimala konstupplevelser.

Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad ”det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan. Det bedrivs en forskning kring neuroestetik, för att finna en biologisk grund för den estetiska upplevelsen. Det finns också konstnärer som tar en neuroestetisk startpunkt för sina verk.

Nu kan vad vi anser vara en estetisk upplevelse skilja sig åt. Rasmus Fleischer (känd från bl.a. bloggen Copyriot) hade ett intressant resonemang kring dataspel och Walter Benjamins konstuppfattning. Fleischer skrev

Den tysk-judiske kulturteoretikern Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens välkända ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sättet att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, snarare än uppmärksamhet och tolkning.

Så vi har alltså mer komplicerade sätt att ta till oss konst. Grand Theft Auto som konst?

Låt oss konstatera att konstnärlig laddning kan försvinna ur ett område, som när operan efter att mist sin huvudsakliga publik efter första världskriget. Nog spelar en kulturell kontext roll för oss, som att vi uppfattar bruksföremål från Nya Guinea som konst när de är på museum.

Så det finns kritik mot fältet mot att avgränsa vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten (läsvärt om kritiken här och här).

Därmed inte sagt att forskning på neuroestetik inte är bra. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som inte ofta tittat på hjärnan fungerar, och filosofer har dominerat estetiken inte kognitionsforskare. Mer kunskap om hjärnan behövs även på detta område, men som med andra nya forskningsfält kan det vara läge att inta en första försiktighet.

Pingat på Intressant.se

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. ”Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ’men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI ”skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade ”konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en ”demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]