internet

E-romantik: Framtidens kärlek är delad

Joakim Lundblad tänker kring romantiken i den digitala miljön i veckans skifte. Överlever romantiken?

Romantik, kärlek och sex är självklart beroende av sociala kontakter, och där finns två trender: de blir oberoende av fysisk kontakt och vi får genom sociala medier och kanske även den nya mediciner mer kontroll över dem.

Sex är på väg in i virtuell riktning internetpornografi, telefonsex, sex i virtuella världar och utvecklingen av teledildoniken med cybersex har vi talat om länge nu. Det skett under fniss, moralpanik från kanske inte så representativa grupper och en svårighet för de stora sexualpolitiska aktörerna som t.ex. RFSU och RFSL att ta sig ur identitetspolitiska antaganden för att möta fragmenteringen av vår sexualitet.

Diskussionen om sex skylde över vår förändring i andra känslomässiga relationer, som Joakim tog i sitt Skifte. Det är minst lika viktigt för att förstå det sociala skiftet, som även påverkar cybersex.

Här kommer börjar vi se en rädsla på sina håll för att relationer blir ytliga av e-romantiken. Det behöver inte vara fallet, just genom att vi blir vana att stegmentera relationer och lägga olika betydelse i dem.  Det är säkrare, enklare, anpassningsbart och möjligt att nischa. Vissa e-romanser kanske bara är att finna varandra på nätet, och sedan skriva vanliga snigel brev till varandra i en riktig 1800-tals romans.

Segmenteringen gör att dessa olika delar av våra liv blir mer distinkta från varandra, och allt som oftast även okända för andra människor i vår närhet. Det är nog inte en för from förhoppning att det här ger fler människor chansen att försöka få bestämma mer över romantiken och sexualiteten i sina liv. Vi blir inte fullt lika pressade mot det gamla traditionella luteranska kyskhetsidealet. Det ibland påklistrat frigjorda happy swinger idealet i vissa kretsar under det långa 70-talet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j13VEiOC0d8&hl=en&fs=1]

Eller för den delen 90-talets ortodoxa identitetsbyggen i form av t.ex. duktig flicka eller hora (se mer i Johanna Nylander skifte om framtidens man).

Joakim riktar in sig på nätet och den elektroniska miljön för relationer i skiftet, men jag vill också notera att den stora utvecklingen på relationernas område förmodligen kommer när vi kan kombinera nätets enorma urval, enkla kommunikationer och segmentering med att vi kan styra vår hjärnas reaktioner på social interaktion.

Också, då vi kan få fullständig kontroll över neurokemin i sex, kärlek och ömsesidig bindning kan vi göra medvetna, tydliga val i fråga om våra känslor och önskningar.

Jag misstänker att de olika val kan skapa upp både extremt romantiska miljöer i samhället, strikt polyamrösa grupper eller även strikt monogami och celibat.

Utmaningen är att förbli ett liberalt samhälle samtidigt som födelsetalen sjunker och rädslan över internets förändring av vår sexualitet växer. Kontroll över neurokemi och över våra sociala relationer på nätet skapar risken för förtryck.Vi måste arbeta hårt för att försvara kognitiva frihet och vår sexuella, romantiska och emotionella frigörelse, delvis genom att utveckla sätt för människor att kontrollera och kanalisera sin egen sexualitet.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: Låste vi internet?

Hur kommer framtidens internet att se ut? Det är en fråga som jag varit framme och nosat på med mina inlägg på Skiften tidigare.

Hur internet kommer att se ut är nämligen inte säkert, det finns inte en karta. I dag har vi ett i backspegeln förvånansvärt öppet internet. Särskilt när vi ser på vad som skulle ha kunnat vara de alternativa strukturerna.

Minitel startade i Frankrike på 80-talet. Det var ett datanät för allmänheten. Mycket av det som nu finns på webben fanns redan då på Minitel (eller Teletel som nätverket egentligen hette, Minitel var terminalen). Där kunde man bok biljetter, beställa på postorder några decennier för dotcoms kom på idén, skicka textmeddelanden och använda elektroniska anslagstavlor (vilket var mycket populärt för prostituerade att hitta kunder på). Det gick att göra elektroniska betalningar. De dumma terminalerna fick man gratis av post- och televerket, men man betalade för varje minuts användning.

Den dumma terminalen var då bara ett tangentbord och en skärm, ingen egen processor eller minne (förutom för att förstå knapptryckningar och skärmsignaler). Minitel var en sådan succé att internet började introduceras i slutet av 90-talet i Frankrike, mot nio miljoner Minitelterminaler med 25 miljoner användare.

Faktiskt finns hela två miljoner terminaler för Minitel ute, och iallafall en miljon används fortfarande

Japan har länge sett som datateknikens hemland, men de var också långsamma på att utveckla nätet. Detta då det var bra mycket lättare för dem att utveckla föremål som innehöll renodlat funktionen. Istället för att köpa en jättedyr motsvarighet till den första hemdatorn för att skriva det komplicerade japanska skriftspråket så köpte man en Nintendo konsol och kunde börja spela direkt.

Dessa två datahistoriska alternativ hade inte varit för omöjliga att tänka som utmanare. Dock så fick vi de smarta, generella terminalerna där PC och internet gav användaren makten över funktionerna. Det var inte planerat att utvecklingen skulle gå så, men det fanns de som tog upp debatten och påvisade tydligt fördelarna. Jag anser att vi i längden vann mycket mer på den mer öppna miljön vi fick. Den blev långt mer innovativ, om än kanske mer komplicerad och mindre säker för användarna.

Är vi kanske på väg tillbaka till det slutna nätet och de dumma terminalerna? Är virtualiseringen slutet för vår kontroll av mjukvaran? Två frågor jag ser som något överdrivna, och som inte tar upp fördelarna, för dem finns ju. Men jag tar upp den kontroversiella sidan som ett skifte, då jag inte ser så mycket diskussioner. Det är en annorlunda debatt än den som förts i Sverige tidigare, som varit mycket mer av fysisk infrastruktur, och jag tror att det är nödvändigt att ta upp den nu.

Vi kanske får tid att diskutera detta tack vare finanskrisen, och att det inte verkar gå så bra för Google hittills.

Striderna om toppdomänerna fick lite uppmärksamhet för några år sedan, men den här debatten kan bli svårare.

Framtidens informationsstrukturer tas inte riktigt upp i politiken utan mest i inköparrollen och integrerat i andra verksamheter. Visst kan man lära sig på dataslöjden, men man måste först ha möjligheterna att arbeta öppet och fritt i miljön.

Så vad kan vi se för konkreta fördelar i den nya miljön? Är den så ”dum” som jag provokativt skildrat den? Vad ser vi för nackdelar? Var bör vi lägga tonvikten i skiftet?

Pingat på Intressant.se

Läs mer om internet, framtiden

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Vi är internet, internet är vi

Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.

Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.

Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet.

Därför är vi internet och internet – det är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ang. Informationssamhället: De arga mobbarnas seger?

Joakim Lundblad inledde veckans tema med en positiv artikel om informationssamhällets decentraliserande effekt där han pekar på att vi nu håller effekterna av informationstekniken på att bli synliga bortom ”the early adopters” den tidiga informationsaristokratin. Vi är inne i den tredje informationsrevolutionens konsolideringsprocess. Konsolideringar är viktiga men naturligtvis inte så innovativa faser. Det är konsolideringarna som gör att man kan gå vidare till nya innovationsfaser. Hur skall vi använda det här? Borde det vi gör nu ändras eller skrotas? Vad funkar, vad funkar inte? Vad har det för effekter? Vad bör det ha för effekter?

Det gör analysen svårare för en bransch som präglats av ”wow, dude, cool!” och det kontinuerliga öppnandet av nya fält, vilket Anders Mildner tog upp i Sydsvenskan från sina intryck på Reboot.

Konsolideringarna går i en annan riktning än tidigare. Johannes Forssberg påpekar i Vem vill adda Raj-Raj? att den syn som partier, PR-firmor och företag tagit till sig om Web 2.0 stöter på patrull. De sociala effekterna Web 2.0 verkar inte främja styrning från en central punkt utan mot att nätet mer liknar ett decentraliserat system av lokala noder, lokala flugor, lokala relevansgrupper som kan sammanstråla ibland till större styrka. Det finns inte en kraft bakom FRA-motståndet, som skulle bjudas in till samtal och neutraliseras genom att företrädarna kan ingå i korporativa kommissioner. Det finns flera olika motstånd.

Sådana självständiga system har skapat rädsla och misstänksamhet hittills, när de anats. I dag så förs större krav fram på kontroll, som t.ex. av virtuella världar. I ett samhälle som tidigare präglats av
av att det är lätt att finna ”vem som står bakom” blir frågor om marknadsföring, politik, kommunikation svårare och mer komplicerade.

Notera att skiften inte bara har goda konsekvenser. Bara för att äldre centralistiska lösningar som censur, blockeringar, registreringar som kränker integriteten inte fungerar så bör vi ändå ha en debatt om hur olika nätkulturerna kan hållas i ett bra och öppet skick.

Wikipedia är ett bra sådant exempel, som fått kritik för bias i sin editorkultur. Där uttryckte jag min oro i Expressen för att om man inte tar upp den decentraliserade contentkulturens avigsidor så kommer en långt skadligare motreaktion. Wikipedia är ett alldeles för bra projekt, tack vare Jimbo Wales öppna grund i katallaxi, för att det skall behöva drabbas av tillslutande lagar och regleringar.

Det är i vissa sammanhang för lätt för trollen att ta över diskussioner. Blir Clay Shirkys glada vision förstörd av arga mobbar?

Här är Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel intressant. Ja, Siegel är gnällig och har en närmast bitter ton mot de sociala medierna. Han talar om registrering och att pseudonymer måste bort. Han är själv en illustration på några av problemen inom sociala medier genom sin skandal som sock puppet. Men frågan är relevant; hur undviker vi att en egalitär, självuttryckande, antihierarkisk, icke-exklusivt internet standardiserar sina användare (eller delkulturer av dem)? Det finns ”bad seeds” ute på nätet, och bara för att vi tolererar dem behöver vi inte acceptera dem. Vad gör vi åt nätmobbning? Hur bedömmer vi vad som är sanning bäst? Hur undviker vi att neddumning sprider sig och blir dominant på nätet?

Decentraliserade lösningar fungerar bäst, och det ställer oss inför det svåra problemet att odla en god kultur. Skiftet som informationssamhällets decentralisering ställer inför är att vi måste ta tagit i våra värderingar kring teknikens användning.

Pingat på Intressant.se

Skiftet på Skatteverket

Internetframsyn
Sveriges telekominfrastruktur-elit samlad

Nyss hemkommen från IVAs presentation av sin rapport Internetframsyn. Den försöker beskriva vad Sverige behöver göra för att kunna bli den ledande (inte ”en ledande”) internetnationen 2015.

Skiftesspaningarna gav tämligen låg utdelning under de tre timmarna. Infrastrukturminister Åsa Torstensson inledde med ett anförande där hon åtminstone tydliggjorde att hon som politiker helst skulle hålla sig borta från marknaden. Däremot återkom frågan om hur man ska få 100% täckning för internet i Sverige (idag är det 99.7%) flera gånger under eftermiddagen. Det var tydligt att man såg internet som ett demokratiskt instrument som alla borde ha tillgång till. De fyra operatörerna på plats gjorde det dock klart att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för någon av dem att dra en fiberkabel ut till en stuga ute på fjället.

Det är kanske lite typiskt Sverige att när vi frågar oss hur vi ska bli den ledande internetnationen i världen så ägnar vi mycket tid åt att fundera över hur alla ska kunna vara med inklusive de 0,3% hushåll som bor i en stuga mitt ute i skogen men mindre tid åt hur man faktiskt blir världsbäst på internet. Vad det nu betyder.

Nåväl. Ett tydligt skifte gick åtminstone att frambringa. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand pratade om framgångarna med elektroniska deklarationer och han menade att det var dags att börja tänka på de elektroniska dokumenten som det normala och pappersdokumenten som det onormala.

Detta är ett stort steg framåt för att digitalisera den svenska byråkratiflottan. Det signalerar en disruptiv tidpunkt, ett tankeskifte. Det som var normalt igår är onormalt idag. I ett land med så pass stor offentlig sektor som Sverige har, men där min patientjournal måste skrivas ut på papper och matas in för hand om jag byter vårdcentral finns mycket kvar att göra (det är nämligen förbjudet för olika vårdgivare att utbyta information med varandra elektroniskt!). Skatteverkets tankeskifte är ett steg på vägen.

Mats Sjöstrand ville för övrigt även att elektroniska adresser skulle ingå i folkbokföringen. En intressant utvidgning av statens kartläggning av ditt liv och leverne om det blir verklighet. Men det får bli en annan post.

Uppdaterat: Oscar Swartz var också där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,