En oönskad singularitet

Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?

Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig,  vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.

Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?

I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?

Mediaexplotioner är icke-linjära

Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.

Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.

Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…

Singulariteten som drivkraft

I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.

Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.

Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.

Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.

Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.

Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.

Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?

Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.

Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.

Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.

Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]

Intressant

När framtiden blir böjd istället för rak

När jag gick i skolan som barn hängde det en tavla längs med ena väggen i skolsalen. Den hette något i stil med ”en sekund i tolv” och var menad att visa hur kort tid människan existerat jämfört med planeten jorden, solsystemet och resten av universum. Om universums ålder var en dag hade mänskligheten bara existerat en sekund innan tolv-slaget, d.v.s. nuet.

Det intressanta med den här tavlan är dock att man kan zooma in i den. Om man t.ex. betraktar enbart mänsklighetens existens och ritar in saker som befolkningstillväxt, kulturell rikedom, vetenskaplig utveckling, hälsa och allt annat som gör livet värt att leva så hamnar tyngdpunkten på de senaste 250 åren. Zoomar man sedan in på dessa så hamnar tyngdpunkten på de senaste 20-30 åren (fast nu börjar det bli svårt att avgöra exakt vad man ska mäta).

Man kan fortsätta att zooma in. 1979 beviljades 108’000 patent i USA. 2008 var siffran 485’000. Den information som produceras i världen växer med 30% per år. Varje minut laddas det upp 20 timmars film till Youtube. Om vi talar om ren teknisk prestanda på våra datorer och nätverk finns det massor av exempel på accelerationen.

Drivande bakom denna utveckling är två megatrender: automatiseringen (som driver ned kostnaden till noll och prestandan uppåt) och globaliseringen (som gör att allt fler människor kan ta del av och bidra till utvecklingen).

Om denna utveckling fortsätter kommer vi att nå en tidpunkt då utvecklingen går så snabbt att det blir omöjligt att förutse vad som kommer att ske därefter. Det skulle exempelvis kunna ske om man lyckas bygga en robot som är så pass intelligent att den kan bygga en något bättre version av sig själv. Denna version kan i sin tur bygga en ännu bättre etc.. Det skulle sålunda kunna ske en slags explosion i utvecklingshastighet. Denna händelse går under namnet singulariteten.

Under helgen pågick en konferens i New York vid namn Singularity Summit. Om du, till skillnad från Sveriges Radio Ekot, tyckte att det var en glad nyhet att forskare nu räknar med att hälften av dagens svenska barn kommer att leva i mer än 100 år, men samtidigt ställer frågan: varför nöja sig med det? Varför inte 120 år, eller 150 eller 500? Ja, då är detta en konferens för dig.

Troed Sångberg, futurist på Sony Ericsson var där och jag bad om en rapport. Han skriver:

Efter två dagars nonstop informationsbombardemang om framtiden är en reflektion att den ser så olika ut och ligger så olika i tiden beroende på vem som presenterar och hur de ser på konceptet singularitet. Itamar Arel, som hade en mycket intressant presentation om massivt parallella datorsystem byggda på VLSI-komponenter ansåg t.ex att de 90% av publiken som inte trodde att vi skulle uppnå mänsklig nivå på AI inom tio år helt enkelt hade fel. Han fick stöd av Ben Goertzel som jobbar med kognitiva distribuerade mjukvarusystem i öppen källkod, men i övrigt ansågs ett årtionde vara väldigt optimistiskt. Paypal-medgrundaren Peter Thiel ville se en återgång till de stora tekniska (statliga?) satsningarna från 50/60-talet för att uppnå snabbare teknisk utveckling, andra som Gary Wolf (Wired) och Michael Nielsen menade att crowdsourcing är det nya steg som krävs inom vetenskap för att vi ska öka takten.

När det gällde publiken, och till viss del även talarna, blev jag förvånad över hur spridda de var i sina egna åsikter. Jag träffade personer på konferensen som jobbade inom så skilda områden som TV-produktion och affärsmodellsutveckling – och sådana som jobbade inom försäkring inom kryogenik. De senare tillhörde den typen jag själv trodde skulle vara överrepresenterade på konferensen, men tvärtom visade det sig att de var både ganska få – iaf de som hördes/twittrade – och att de som väl var där var något besvikna över konferensens innehåll. Jag twittrade tidigt på andra dagen om att ”Singularity goes mainstream” och jag misstänker att det var det som ligger lite till grund för den här rapporten 🙂

Anders Sandberg, vår kände svenske transhumanist och en av talarna på konferensen på ämnet hjärnemulering, uttryckte det som att Singularity Summit ’09 både innehöll celebriteter och att det inte på något sätt ansågs töntaktigt eller pinsamt att prata om singulariteten som begrepp. Som exempel nämndes filosofen David Chalmers som helt enkelt anser det vara ett relevant ämne att ta upp. Ang. celebriteter hörde jag ifrån en av deltagarna att hon ansåg det tråkigt att en person som Ray Kurtzweil var så otillgänglig eftersom kön med människor som ville ha ett foto på dem, deras barn och Ray var så lång under pauserna …

Förutom en liten klick personer som aktivt motsatte sig uploading via resonemanget att en kopia aldrig kan vara ”jag”, eller att hjärnemulering aldrig kan producera en ”själ”, var överraskande nog publiken väldigt resistent mot s.k ”framtidsshock” (se länk). I den normala uppräkningen skulle man möjligen kunna tänka sig att det vore en framgång för en konferens som blivit mainstream ifall deltagarna låg på SL1 – men det var många instämmande applåder och frågor från publiken inom så vitt skilda områden som nanoteknologi, intelligensaugmentering, övermänsklig AI och medicinsk immortalitet – det sista som både Aubrey de Grey och Gregory Benford belyste väldigt väl. Den senare upplyste om att de, Genescient, kommer att ha produkter på marknaden redan nästa år med faktisk anti-åldringseffekt baserade på forskning på Methuselah-flugor. Iaf ansåg han att de hade haft effekt på honom själv under det halvår han tagit dem – med varning för anekdotisk bevisföring 😉 De tittade även på möjligheten att erbjuda dem till en större mängd människor i en typ av crowdsourcing för att bättre kunna evaluera upplevda effekter – ”participatory science”. De här teknologierna brukar anses ligga inom SL2 eller t.o.m SL3, och frågan är om inte den tio år gamla listan över framtidschock kan behöva en uppdatering.

Den bästa presentationen på konferensen, även om en del av orsaken till att jag tycker det är att jag inte tidigare var inläst på hans forskning, var Jürgen Schmidhubers presentation på ämnet kompressionsderivata som mått på kreativitet, innovation och skönhet. Att hjärnan upplever saker som tar få bitar att lagra jämfört med tidigare känd data som positivt var väldigt tankeväckande, och Jürgen utnyttjade det gyllene snittet, fibonaccirelationer och fraktalgeometri genomgående i presentationen för att få fram sin poäng. Den var helt enkelt väldigt vacker.

Som avslut tar jag med mig insikten att stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson alla mer eller mindre sa att framtidens vetenskap och innovation bygger på öppenhet och kollaborativt arbete. ”Öppen källkod som modell”, helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord: ”Innovation is free when mining the computational universe”.

Stort tack till Troed för den utförliga rapporten!

Ja, onekligen är singulariteten i ropet. Ett par filmer är under produktion. Men går det att hävda att singulariteten blivit mainstream? Mer intressant: hur skulle samhällsdebatten förändras om filosofin skulle bli mer spridd? För nog är det en filosofi (somliga kallar det lite föraktfullt för en religion). Det som skiljer en singularitan från andra är att hon betraktar utvecklingen som exponentiell istället för linjär. Forskarna som tror att våra nuvarande barn ska bli 100 år tänker linjärt. De utgår från den rådande trenden och drar en rak linje in i framtiden. En singularitan tänker istället: vilka tekniska genombrott kommer att ske under dessa 100 år som gör det möjligt att leva ännu längre? Vad händer om trendlinjen skjuter rakt uppåt istället för att vara rak?

Veckans skifte blir en öppen fråga och uppmaning till de andra skiftesskribenterna: hitta något i samhällsdebatten som utgår från en linjär utveckling och applicera exponentiellt tänkande på frågeställningen. Vad händer? Vilka nya frågor öppnar sig?

Blir det över huvud taget möjligt att planera för framtiden eller måste vi istället se till att göra det bästa av nuet?

Böckers framtid eller läsandets?

Bokmässan är över, och förutom att återigen ha suttit på ett av alla överfulla tåg mot Göteborg med en konduktör som tyckte att vi skulle kramas, har jag inga egna intryck av kulturens egen rockfestival.

Anna frågar i veckans skifte om bokbranschens framtid. Det uråldriga mediet står inför digitalisering och potentiella förändringar, branschen är orolig, och ingen vet riktigt vad som är på väg att hända.

Utan att på något sätt säga att jag är representativ i mitt bokkonsumerande tänkte jag börja mitt resonemang just där. Som liten slukade jag böcker och älskade fantasins värld. Som äldre har jag en lite för stor bokhylla med alldeles för mycket böcker i som jag har flyttat runt land och rike några för många gånger.

Det största som ändrat sig är att jag läser betydligt mer sällan. Inte för att jag inte har intresset. Bokens värld är fortfarande fantastisk, utan snarare för att jag inte hittar tiden. Inte ens stilla tågresor blir lästid längre med laptop, eluttag och mobilt bredband vart jag än far, och som passiv avkoppling förefaller sträcktittande på teveserier vara ett mer givande alternativ.

Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska.

Kanske kommer vi inte se något större skifte för boken, utan bara för läsningen. Kanske kommer inte ens den förändras nämnvärt, och kanske finns det en anledning till att boken har överlevt i flera hundra år.

En sak är jag rätt säker på; så länge det finns nioåriga bokslukare som letar tegelstenar i bibliotekshyllorna, kommer pappersboken att överleva under i alla fall en livstid till.

Bokbranschen inifrån

Vad säger bokförlagen själva om förändringarna som Anna tar upp? På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg  intervjuar jag Johan Hammarström, förlagschef på Bokförlaget h:ström- Text och Kultur som bl.a. gett ut titlarna Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen och Sammanflöden av Jonas Sjöstedt.

Vad anser du om e-boksläsarna och läsplattorna som presenteras här i Göteborg? Är de framtiden eller är pocketboken fortfarande bättre?

Jag är övertygad om att eböckerna kommer att slå stort och brett så snart läsplattorna finns i hemmen. Jag tror att det kommer att vara studenter som i första hand kommer att gå i bräschen för en sådan ”revolution” – så snart kurslitteratur och studiemedel finns digitalt och de mer avancerade läsplattorna sjunker i pris, kommer dagens studenter att satsa på digitala utgåvor framför tryckta. Inte bara för att digitala utgåvor kommer att vara billigare, utan för att de dessutom kommer att vara lättare att hantera och arbeta med i studiesyfte. Och när läsplattorna faktiskt ligger där hemma och människor blivit vana att använda dem, kommer de att bli nyttjade även till skönlitteratur och andra typer av böcker än just kurslitteraturen.

Är SMS-böcker och iPhone-applikationer värda att pröva för förlagen?

Det är intressanta företeelser som ”happenings” och marknadsföring för böcker, men knappast något som på allvar kan konkurrera med vare sig den tryckta boken eller eboken.

Kommer samverkan att bli vanligare mellan mindre förlag?

Ja. Kanske inte någon utökad samverkan när det gäller enskilda utgivningar, men samverkan på annat håll, exempelvis inom marknadsföring. Utvecklingen inom eboken kommer att göra det billigare och enklare för mindre förlag att producera böcker, men det kommer att bli än viktigare att faktiskt lyckas nå ut med dem.

Vilken förändring kommer att vara viktigast inom tio års tid?

Den allmänna utvecklingen inom branschen mot alltmer slätstrukna bokhandlare med dålig bredd i sortimentet har under de senaste åren och kommer under de närmaste åren att vara den mest ödesdigra förändringen för många förlag med en ambitiös utgivning. Internetbokhandelns långa svans kommer att bli alltmer viktig och detta kommer också att cementera internetbokhandelns övertag. När sedan den digitala boken kommer att slå igenom i de breda lagren är det frågan vilken typ av fysiska bokhandlare vi kommer att ha kvar. Här har antikvariaten en viktig roll att spela i framtiden och kommer antagligen vara de fysiska bokhandlare som bäst klarar både ”hotet” från internetbokhandeln och ”hotet” med de digitala eböckerna.

Vad tror ni? Har Johan rätt?

Intressant

Berättandets och bokens framtid

Lagom till bokmässan lyfter Anna fram bokens framtid som veckans skifte. Precis som musik-, film och TV-industrin står bok-industrin inför ett pågående skifte.

Så, vad är en tänkbar utveckling för vår käre vän, boken?

Finns det ett värde i det nakna skriftspråket som är tillräckligt för att boken ska klara av att stå emot konvergensen när kusinerna film och TV svetsas samman och blir interaktiva TV-spel?

Låt oss finfördela bokens beståndsdelar och analysera dem var för sig.

  • Skriftspråket lär inte försvinna i första taget. Om 10 år kommer vi fortfarande att använda alfabetet för att forma ord, meningar och berättelser.
  • Berättarkonsten försvinner inte heller. Tvärtom, att kunna förmedla en gripande historia är viktigare än någonsin. Däremot kanske det skrivna berättandet kan utvecklas i nya riktningar när det inte längre hålls fånget av…
  • papper. Bokens format innebär begränsningar som i sin tur kontrollerar själva berättandet.

    • Kommer vi att få se spännande innovationer inom berättarkonsten när historierna släpps fria från tryckpressarnas tyngd? Eller är det måhända så att det linjära berättandet helt enkelt är den bästa formen för att skapa en historia som biter sig fast?

    Om så är fallet är inte boken hotad.

    Fast pappret klarar vi oss utan.

    Eller? Värt att hålla ögonen på: On Demand Books som säljer en boktryckarmaskin tänkt att fungera ungefär som en automat som kan skriva ut vilken bok som helst på någon minut:

    Library quality paperbacks at low cost, identical to factory made books, printed direct from digital files for the reader in minutes, serving a radically decentralized world-wide multilingual marketplace.

    Kanske är det bokhandlarna snarare än pappret vi klarar oss utan.

Läsandets framtid

Idag startar årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att ta upp de pågående skiftena i bokbranschen. (Allt om bokmässan skall för övrigt finnas på den här länken.) För 10 år sedan läste jag en universitetskurs i Electronic Publishing i England och kunde med lätthet föreställa mig en tillvaro där man använde elektroniska böcker, inte minst för facklitteratur inom juridik och medicin, där innehållet ständigt kunde vara uppdaterat. Just det scenariot har inte fallit in, även om vi använder datorer, minilaptops och smartphones för tillgång till fakta i databaser och på internet. Enligt en alldeles färsk undersökning från tidskriften Svensk Bokhandel har 8% läst en digital bok det senaste året. En lika stor andel säger sig vara intresserade av Spotify som en distributionskanal för ljudböcker. Själva läsandet har under det senaste decenniet boomat i pocketformat. Ljudboken har påbörjat sin erövring av folks hjärtan. Nu lanseras e-bokläsaren Kindle i Europa, och läsplattan Nuut. Google scannar in böcker. Och författarna själva publicerar litterära manifest i DN. Om de inte lägger ut hela böcker på nätet. Vilket kanske är lika bra det eftersom bokhandlarna inte vill ha dem.
Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet:

Bokhandlarna vill inte vara bibliotek, och biblioteken knappt heller. Internet har förändrat bokbranschen.

Veckans skifte gäller läsandet och bokbranschen. Hur ser det ut om ytterligare 10 år? Läsandet, förlagsvärlden och bokbranschen? Visar den norska bokbranschen rätt väg in i den digitala framtiden?

Expertisen

Waldemar Ingdahl tar i veckans skifte upp mycket intressanta frågor kring experter och beslutsfattande.

Vi människor är inte så rationella som vi tror. Flera exempel, tex på förankring och effekten av förväntningar, tas upp av beteendeekonomen Dan Ariely i Predictably Irrational . Visst är statistik och datorprogram utmärkta beslutsstöd. Med dem kan exempelvis statliga handläggare få upp sina case med en indikation på preliminärt beslut som de snabbt kan klicka igenom och sedan ägna desto mer tid åt mer komplicerade ärenden. Men det kommer fortfarande att krävas att någon designar systemen och väljer vilka parametrar i statistiken som ska tas med och hur dessa bör viktas, framing etc.

Enligt Business Week är marknaden för business intelligence på uppåtgående. I artikeln Business Intelligence Software’s Time is Now hänvisar de bl.a. till en studie från Accenture.

[…] according to an Accenture (ACN) survey of 250 executives that was released in December. In it, about 57% of companies said they don’t have a beneficial, consistently updated, companywide analytical capability, and 72% are working to increase their company’s use of business analytics. Today, only 60% of major decisions are based on analytics, according to the survey, while 40% are based on intuition.

Apropå att expert brukade vara någon med erfarenhet: Filosofiska rummet i SR P1 sände i våras några program om praktisk kunskap där de bl.a. tog upp problematiken i att man tagit fram rutiner och checklistor för att säkerställa kvalitet exempelvis i vården så har det medfört att personalen inte längre får chans att lära sig av sina misstag och förvärva erfarenheter, det vill säga att man har skapat en artificiell kvalitet som spricker i sömmarna när verkligheten avviker från standardmallen.

Turing-testet, IA-versionen

Turings test för att avgöra huruvida en maskin är intelligent (som en människa) eller ej är välkänt. Det går ut på att ställa frågor som en maskin och en människa ska svara på. En bedömare ska sedan avgöra vem som är ”riktig” människa.

Än så länge har ingen maskin (artificiell intelligens, AI) passerat testet.

För något år sedan skrev jag i Magasinet Neo om en variant på testet: IA Turing-testet.

IA står för Intelligence Augmentation eller Amplification och handlar om att förstärka intellektet med tekniska hjälpmedel. Sådana hjälpmedel har människan använt sedan man tog sina första stapplande steg på savannen och började kommunicera med varandra. Språket är kanske den första IA-teknologin vi lär oss.

Med IA Turing-testet är det en mänsklig expert som prövas istället för en maskin. Två individer, den ena expert inom ett visst område och den andra novis inom samma område, men beskaffad med all möjlig teknisk utrustning som finns och kan hjälpa till med att svara på frågorna.

Genom att kommunicera med de två individerna via en dator och en chat ska en utomstående bedömare kunna avgöra vem som är den riktiga experten.

Innan internet fanns skulle en sådan övning vara en enkel match för experten, men som Waldemars skiftespost påpekar blir skillnaden allt mindre. Novisen kan med nätets och andra verktygs hjälp svara på allt mer komplicerade frågor.

Vän av ordning kan påpeka att novisen inte har riktig kunskap, att man blott simulerar, låtsas – som att fuska på proven. Men är inte skillnaden blott filosofisk? Om man betraktar människan och hennes verktyg som ett enda slutet system, ja då spelar det faktiskt ingen roll om svaren man spottar ur sig kommer från 10 års läkarstudier eller en 5 sekunders Google-sökning, så länge man kan lita på resultatet!

Jag tror IA Turing-testet visar en mer realistisk bild av teknikutvecklingen än AI Turing-testet. Maskinerna är verktyg som skapas av oss för att skapa värde i våra liv. De ska förstärka oss, göra oss bättre. Som de alltid har gjort.

Testet visar också på teknikens möjligheter att plana ut skillnader mellan människor, något som brukar uppskattas i den politiska debatten.

Som diskussionen under Waldemars post visar finns en risk inbyggd i denna utveckling:

När maskinerna fattar besluten riskerar vi få beslut som ingen fattar.

Det går dock såklart att vända på detta också: med teknikens hjälp kan fler människor på egen hand kunna utvärdera sådant som tidigare enbart en utbildad elit kunde ägna sig åt.

Finns det olika sorters expertskap och kunnande, där en viss sort är bättre skyddad mot denna utveckling än någon annan? Så är definitivt fallet, det finns redan gott om exempel på kunskapsyrken som automatiserats borts. Vilka är bäst skyddade? Ja, det får bli en annan bloggpost. Vad tycker du, kära läsare? Hur ser framtidens expert ut?