Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

Jämlikhet, men mellan vilka?

En utbredd magkänsla, särdeles i jantelandet Sverige, är att ojämlikhet är av ondo. Socialismen sätter ofta jämlikheten i första rummet och bygger diskursen sin kring detta. Kvantitativa forskare på vänsterkanten så som i boken Jämlikhetsanden ämnar använda ojämlikhet som förklarande variabel i allsköns korrelationer. Men vad menar egentligen vår magkänsla, socialisterna och korrelationsstudierna med jämlikhet? Och hur har/kommer det utveckla sig?

Mellan vilka ska vi mäta ojämlikheten? Mellan grannar? Bland Stockholmarna? Eller är det inkomstskillnaden i Sverige som är av intresse? I Europa? Eller i världen?

”Världen krymper” som bekant. Vågar man då hoppas på att sfären för vilken ojämlikheten bör övervägs inom växer?

Uppdatering med anledning av Simon Winters kommentar:

Det är onekligen mycket psykologi att rota i för att avgöra magkänslan. Vilken jag tror, precis som Simon exemplifierar, utgår från den grupp man identifierar sig med. De andra barnen på dagis, andra doktorander på universitet eller motsvarande. Magkänslojämlikheten är den som verkar viktig i lyckoforskningen. De som förfäktar jämlikhet över andra värden bryr sig dock sällan om denna jämlikhet utan det handlar snarare om nationell jämlikhet. Samhället ska bli av med sitt inkomstgap heter det.

Men om jämlikheten ska utvidgas till maxim torde det applicera utan nationsgränser? Vad finns det för jämlikhetslogik i att ha tullmurar runt Sverige – eller på andra sätt hålla uppe löner här – om det sker på bekostnad av de fattigaste i andra länder? Givet jämlikhet som (globalt) maxim tycks mig öppna gränser vara den ultimata jämlikhetspolicyn. Inte protektionistiska fackförbund. Förhoppningen jag när är att i takt med att ”världen krymper” vidgas perspektivet för de som brinner för jämlikhet idag från nationellt till globalt perspektiv. Om ”jordens befolkning” känns som en av ens grupptillhörigheter kan det kanske rent av leda till att intuitionen överger jämlikhetsförfäktandet och istället ger mig medhåll om att det är fattigdom som det är bråttom att bekämpa?

”Jag hade till och med en mp3 med den låten”

Minns ni när man ”hade” en MP3? Jag youtubade Bobby Brown (låten av Frank Zappa, inte Whitney Hustons idiot till ex-man) tidigare i veckan för att visa en poäng i en diskussion. När låten inte var så igenkänd som jag trodde att den var i de flestas begreppsvärld, utbröt jag att ”jag tror till och med att jag hade denna låten som mp3”, för att riktigt understryka att jag lyssnat på låten riktigt mycket.

Jag är lite för ung för LP-skivorna, men jag minns hur man gjorde kassettband efter radio, lekte med mina föräldrars LP-spelare, och hade säkert tjugotre stycken CD-skivor. Den första musik jag köpte för egna pengar var på en CD-skiva, men inte särskilt lång tid senare kom internet och mp3-formatet.

Filformatet mp3 var praktiskt för att det tog så mycket mindre plats. En CD-skiva som med vanligt format rymde 15 låtar klarade av ett hundratal mp3-låtar. De första mp3-låtarna förde jag över via någon annans hårddisk, men jag minns väldigt väl att den första låten jag laddade ner själv från den hackiga modemuppkopplingen hemma var Celine Dions My Heart Will Go On. Det tog över en timma, men var till slut så väldigt värt det.

MP3-spelarna banade väg för Apples storhetstid, och andra teknikföretag passerade med uppgång och fall. MySpace försökte ta över internet ett tag, och banade väg för andra musiktjänster och sajter, där Youtube och Spotify är de högst levande i dag. Själv har jag fortfarande en mapp någonstans med de gamla mp3-spåren, upphittade i en lagmässig gråzon i en preskriberad tidsålder, eller överförda från den där knappa CD-samlingen. Jag har sparat en gammal laptop enbart för att ha en enhet där jag kan spela upp gamla plastskivor, men musiken jag lyssnar på ligger enbart i Spotifylistor, överförda efter humör till min mobil.

Skiften av format för musik har varit tydliga de senaste åren, men inte bara filerna eller plastbitarna i sig, utan också på sättet som man använder den. Hittar man inte en låt i dag på spotify går man vidare till youtube eller till google. Tillgänglighet, strömmar och tjänster är viktigare än att äga plastbitar, och utvecklingen hade aldrig gått den vägen om man inte hade haft en lagmässig gråzon med kopieringsteknik däremellan. Själv lägger jag mer pengar på musik i dag (på spotifyappen och konserter) än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv, och tänker inte ens på det. Men musikskiftena är långt ifrån över. Om fem år lyssnar vi någon annanstans, och nyttjar någon annan tjänst. Klart är att plastbitarna får allt mindre betydelse.

Nya skiften, nya frågor

Skiften är bloggen för att spåra disruptiva tidpunkter, då två trender möts och passerar varandra. De tidpunkterna kan överraska även dem som tänker till kring dem.

Ibland tar saker ta slut. Förhållanden ändras, någon flyttar, någon byter jobb, någon skiljer sig, barn föds o.s.v. Intresset för att blogga kan variera över tiden och om något funnits på nätet i åratal så har det funnits i lång tid. När Skiften startade år 2008 så började gruppbloggar komma i ropet. Idag är gruppbloggar inte lika i ropet, men andra former som t.ex. Ajour har tillkommit.

Kanske den disruptiva tidpunkten kom och lämnade oss och många andra förbryllade? För min del var det Erik Starcks inlägg som var omskakande. Känslan av kris har hållit i sig. Det kanske var det 00-talets strålande tider som var onormala? Umair Haque skriver att vi fortfarande inte förstår vad krisen handlar om. Haque beskriver skiftet som ”on hold”. Kanske har han rätt?

Kommer det i framtiden att finnas något talande namn på vår samtid? Ekonomen Tyler Cowen kallar den för The Great Stagnation, att den tekniska utvecklingen har plockat de lågt hängande frukterna och att vi därför har en era av låg ekonomisk utveckling framför oss. Fast Daniel Ben-Ami anser att den stora stagnationen beror på bristande investeringar och en förlust av framtidstro. Ben-Ami lägger mycket av ansvaret på politiker som skyddat gamla samhällsstrukturer. Hur trenderna slog igenom kan ha skett på ett annat sätt än tidigare anat. Jämför det tidiga 00-talets beskrivningar av bobos, nätokrater och kreativa klass med dagens frilansekonomi.

I samhällsdebatt och framtidsanalys verkar utvecklingen på något års sikt nu uppfattas som en blick väldigt långt framåt i tiden. Lösningarna behövs här och nu. Fortfarande råder fruktan, osäkerhet och tvivel. ”Framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad” sa författaren William Gibson och det kan vara så att framtiden börjar bli mer jämnt fördelad. Det ställer nya frågor, utan frågor inga svar. Därför är det är lättare att tänka och skriva kring skiften igen.

Den normativa forskningskommunikationens utmaning

”Ingen forskning för forskningens skull”, manade Sören Holmberg på Quality of Government institutets korruptionskonferens idag. ”Forskning ska vara normativ”, fortsatte han för att i nästa andetag förklara att ”om man vill rädda liv ska man ha offentlig och inte privat vård”. Allt är i sin ordning, vore det inte för att konferensen riktade sig mot media, makthavare och lekmän. Brister i det kritiska tänkandet finner vi överallt. Stryker en forskare journalistsens uppfattningar medhårs utbrister hennes media oreflekterat: ”forskning visar att …”. Men, hur stark var egentligen korrelationerna? Vad kan de egentligen säga om kausalitet? Vad hade man kontrollerat för? Var teorin för fenomenet troliggjord? Forskningspapperet som Holmberg talade om, Dying of Corruption, sammanfattar själv med följande mening:

”The finding that it is public and not private spending that has a positive effect on population health demands further investigations.”

När nationalekonomin började använda sig av matematik reserverade man sig explicit för de artificiella antaganden som krävdes. Reservationerna och kvalifikationerna blev sedermera underförstådda då den framgånsrika metodologin bred ut sig. För att vara en framgångsrik nationalekonom eller statsvetare måste man vara relevant. För att vara relevant måste man erbjuda det som efterfrågas. Politiker, media och näringslivet efterfrågar vatten till sina kvarnar eller åtminstone raka entydiga svar. Varje återintroduktion av reservationer gör forskaren mindre relevant.

Är detta den nödvändiga ordningen? Att hoppas på en kritisk mediakonsument är kanske att hoppas på förmycket, men vetenskaplig ödmjukhet skulle kunna premieras, negativa resultat skulle kunna anses lika naturliga som positiva i akademiskpublikation, och normativforskning skulle kunna skildras i ljuset av alternativa frågeställningar och med bakgrund av forskarnas övertygelser. Men hur får vi tillstånd detta och är det en sannolikt utveckling? Ämnar återkomma med vidare spekulationer.

Ett öga på det skrivna ordet

När Nietzsche hade bytt från penna till skrivmaskin ska han ha reflekterat över hur våra skrivdon förändrar hur vi tänker. Efter att ha läst en intressant artikel om eye-tracking har jag funderat på om detsamma gäller för hur vi läser.

I artikeln presenterades värmekartor över CV:n och den bakomliggande studien handlade om vad rekryterare tittar på när de går igenom ansökningar. Att eye-tracking kan användas för att förbättra hur information presenteras för en målgrupp är tydligt och välkänt, men vad betyder det för skrivandet och läsandet? Att tillföra mer information om hur vi läser texter borde rimligtvis kunna påverka både hur vi producerar och konsumerar det skrivna ordet.

  1. Kommer ytterligare information om hur vi läser texter att förändra hur vi skriver? På vilket vis och vilken typ av texter?
  2. Kommer det med visualiseringen av hur människor läser texter att uppstå en tydligare norm för hur man bör läsa en text av en viss typ?
  3. Givet att det uppstår en tydligare koordinering av budskap i kommunikationen mellan avsändare och mottagare, vad innebär det att utrymmet för tolkning och diskrepanser minskar?

Från innovationssystem till skalbart risksystem

Det svenska ”innovationssystemet” är samlingsnamnet på de skattefinansierade verksamheter vars mål och syfte är att stötta innovatörer då de försöker kommersialisera sina innovationer.

Problemet är att innovation är fel fokus. Faktum är att antalet innovationer i ett land är ett helt ointressant mått som bara kan göra en politiker glad.

Men OK. Låt oss utgå från innovationerna eftersom detta är vad alla talar om. Vad är en innovation? En ny produkt på en ny marknad. Osäkerheten är inbyggd i innovationen, annars är det ingen innovation. Osäkerhet ger risk, för man tar ju en risk när man lanserar något nytt på en ny marknad.

Innovationer kräver sålunda just risk. Det är syret och näringen som möjliggör innovationer som fungerar på en marknad.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Det är inte fler innovationer vi ska jaga utan mer risk. Ett samhälle som belönar risk är ett samhälle som vågar (och kan) skapa många nya innovationer.

”Innovationssystemet” försöker åtgärda frånvaron av risk i övriga samhället men detta är vad vi programmerare brukar kalla en ”patch” – en dålig lösning på ett komplext problem. Varför? Flera anledningar men den viktigaste är att den skalar inte.

Med andra ord, risken som ”innovationssystemet” tar ger inte upphov till mera risk i samhället. Det blir aldrig ett skalbart system som det har blivit så lyckat i främst Silicon Valley (25% av allt riskkapital i världen finns där).

Systemet stoppar in pengar i ett risk-projekt men sedan tar det slut. Vad som borde hända är att risk-projektet växer, säljs av och skapar nya risk-projekt. Detta är vad som händer om man belönar risk, men det gör vi inte i Sverige (eller kan åtminstone göra väldigt mycket bättre).

Så, flytta fokuset från innovationerna till hur man skapar ett skalbart risksystem istället för ett innovationssystem. Då kommer innovationerna (och jobben) på köpet.

Skolraset och objektivitetens död

”Gränsen mellan PR-uppdrag och objektiv journalistik blir otydlig, det suddar ut den skiljelinje mellan journalist- och PR-rollerna som behövs för att ge såväl journalisten som PR-branschen trovärdighet i sina olika roller.”

Så står det att läsa i en debattartikel i tidningen Journalisten. Ja, objektiviteten har länge varit ett ledord för det yrkesskrå som kallar sig journalister.

Det blev ett ledord för journalistiken eftersom man när yrket formades hade en särskild maktposition i kontrollen av ett massmedium. Vem som helst kunde inte starta en tidning eller en radiostation. Idag när alla har sina egna mediaplattformar är det idealet mindre relevant.

Fast det egentliga problemet är när objektivitet blir ett ideal man faktiskt tror att man kan leva upp till.

Det är nämligen omöjligt.

Redan i urvalet av ett ämne eller i en rubriksättning har du gjort ett subjektivt val om vinkling. Orden du väljer är tyngda av värderingar. Personerna du intervjuar har alltid en agenda. Fotona du väljer ut för din text är vinklade att framkalla känslor på ett visst sätt. Allt, allt, allt är vinklat och subjektivt. Särskilt uppenbart blir detta i politiskt känsliga frågor som skatter, vården, skolan, Israel/Palestina-konflikten, invandringen, globaliseringen, genus-frågor och klimatfrågan. Journalistens egen uppfattning lyser snabbt genom trycksvärtan.

Så, låt oss vara ärliga: objektiviteten har aldrig fungerat i praktiken. Även journalister är människor.

När Aftonbladet nu drar igång det spännande projektet Skolraset Skolgranskning lovar man göra det hela med ett nytt, annorlunda ideal: öppenhet.

Gott så! Tyvärr blir det snabbt uppenbart att även här driver man egna agendor i objektivitetens (eller snarare – och värre! – ”öppenhetens”) namn. Jocke Jardenberg och Brit Stakston bjuder på exempel.

Det finns istället två andra vägar att välja:

1. Den ärliga vägen. Aftonbladet kunde ha sagt ”vi är emot kapitalismen i skolan, vi anser att den ska styras och finansieras av skattemedel”. De hade sedan fritt kunna driva sin linje om att våra unga utnyttjas av skattefifflande riskkapitalister. Det hade sedan varit upp till andra aktörer på mediaspelplanen att bemöta detta och för läsaren att i slutändan själv bilda sig en uppfattning. Det viktiga är att om man har en ståndpunkt (eller får betalt för att skriva om något) ska man stå rakryggat för den.

2. Den öppna vägen. Att säga ”OK, skolan har försämrats, vi tror det beror på något av följande: 1) friskolorna 2) kommunaliseringen 3) svenska ungdomar har blivit lata 4) invandringen 5) fluor i dricksvattnet 6) svenska skolan har inte blivit sämre det är omvärlden som blivit bättre 7) det har gått inflation i lärarutbildningar och kvaliteten har sänkts. Vi kommer nu att granska alla dessa hypoteser ur alla möjliga vinklar. Vi kommer att behöva er hjälp med detta.”

Då hade man närmat sig den mer vetenskapliga processen med hypoteser som testas. Denna är så nära objektivt man kan komma men KRÄVER öppenhet. Alla fakta måste upp på bordet – och detta inkluderar journalistens eget arbete, sådant som varför valde man en viss bild för att illustrera en poäng, vilka andra bilder fanns det, vad ville man förmedla?

Ja, när jag skriver ”alla fakta” så menar jag verkligen ”alla fakta”. (Källskyddet som möjligt enda undantag.)

Precis som i en vetenskaplig process ska läsaren aldrig kunna tvivla på detta.

(Detta är egentligen inget konstigt. Hade det funnits möjlighet för en journalist på 1800-talet att rent tekniskt lösa det här hade vi haft en helt annan journalistik idag. Tekniken är, som alltid, det som sätter – och utvidgar – begränsningarna.)

Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.

OK, lite hårddraget och lite taskigt, men det är för att jag är besviken på att vad som skulle kunna bli början på ett skifte i svensk media än så länge visat sig vara samma vara som vi alltid blivit matade med.

Och, ärligt talat, den varan smakar rätt blaskigt. Det är dags att begrava ”objektiviteten” som ideal på samma ställe som papperstidningen ligger (komposten?). Nu hoppas jag att Emanuel Karlsten och resten av gänget vänder kritiken de fått till något positivt och en gång för alla blåser bort dimridån ”objektiv granskning” ur svensk journalistik och ersätter den med öppenheten.

Den dimridån är faktiskt, år 2011, helt onödig.

Framtiden som inte blev av? Piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen

Johanna frågar efter nya skiften, och Erik svarar genom att se tillbaka på cyberpunken.

Själv tittar jag inte så långt tillbaka, utan till det korta 00-talet. Det finns intressanta ledtrådar i boken Noll Noll, främst noterar jag att de tre rörelserna som verkade bestämda att dominera framtiden under 00-talet: piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen har tappat i moment. De drar inte längre till sig samma uppmärksamhet, bidragen från det offentliga är inte lika höga som de en gång var (redan det är en dödsdom för många tankeströmningar i Sverige) och tidigare företrädare är inte riktigt lika pigga på att dra lans. Det är möjligt att svackan är tillfällig, men för att åter kunna sätta agendan krävs hårt arbete.

I den svenska transhumanismens historia påpekar jag hur de tre rörelserna kom i fokus för samhällsdebatten, med varierade resultat. Notera att det handlar om breda strömningar. Vad föll de på?

Helt borta är de inte. Många faktorer har samspelat.

En gissning är att en piratrörelse som grundarna sig på att motståndarna ”inte fattar internet” drabbas hårt när den ses som nätnostalgisk, klimatrörelsen grundade sig på ett geopolitiskt läge som inte finns och feminismen på att framgång kan ge intern ideologisk slapphet.

Frågorna som de tre rörelserna tar upp är inte avgjorda, men att sänka sin levnadsstandard så att Jorden orkar med i patriarkatets glupande aptit när man istället kan ladda ned från internets stora bibliotek kommer kännas väldigt 00-tal. Ungefär som att titta på gamla program om FNL-grupperna på 70-talet, Frihetsfronten på 90-talet och Attac vid millennieskiftet. Frågorna söker andra svar.

Hur det kan se ut i framtiden? Lyssna på mig och Anders Sandberg på P3 Kultur.

Intressant

Du sköna, nya cyberpunk-värld?

Estland bygger cyberförsvar, Iranska kärnkraftrverk blir hackade med virus, globala företag med omsättning som mindre nationers BNP, en allmänt försvagad nationalstat med Big Brother-komplex, nöjesresor till rymden, krigföring med robotar, ett globalt sammankopplat informationsnätverk, augmented reality – också nu, den sista pusselbiten: mega-städerna med 50-talet miljoner invånare.

Nog låter det väldigt mycket som något hämtat från en cyberpunkroman från 80-talet?

Skulle nästan kunna hävda att av alla framtidsskildringar inom science fiction är det denna som ligger närmast hur det verkligen blev. Vad är det egentligen som saknas för att vi ska kunna säga att vi lever i en ”riktig” cyberpunk-värld?

Uppdaterat: kinesiska myndigheter dementerar nyheten om 42-miljonersstaden. Nåja. Peking med sina 20 miljoner invånare eller Shanghai med sina 4000 skyskrapor är ju inga småstäder direkt.
Dessutom var det ett tag sedan vi passerade gränsen då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Mega-städernas tid är redan här.