Samhällets skyddsmekanismer

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: Utan stödhjul

Det är intuitivt lockande att inför förändring och nya samhällsfenomen tala om skyddsmekanismer. På en mikronivå talar man om hur privatpersoner och företag kan anpassa sig till de nya omständigheterna, och på en makronivå handlar det om hur stater anpassar sig till såväl nya förhållanden som till de anpassningar som sker på mikronivå. Men diskussionen handlar allt som oftast om nya mekanismer för nya fenomen. En annan, minst lika intressant och relevant, fråga är den om befintliga mekanismers evolutionära stabilitet och överlevnadsförmåga i nya miljöer.

Ett tydligt exempel på en sådan fråga berör Nicklas Lundblad i den något till åren komna boken Teknoptopier (Sanning att säga är boken minst lika, om inte mer, läsvärd idag). Lundblad undersöker juridikens förhållande till tekniken och berör då framförallt det potentiellt paradoxala förhållandet mellan en stadig och stabil lagstruktur och en allt snabbare teknikutveckling. Traditionellt innehåller lagstrukturen en inneboende tröghet, vilket hittills har setts som någonting positivt.

Historiskt har tröghet setts som en god mekanism för att förhindra att en liten maktelit förändrar ett samhälles grundläggande förutsättningar över en natt. I många juridiska sammanhang är detta troligen fortfarande sant, men inte nödvändigtvis i alla. I och med informationssamhällets framväxt och nätverkens utbredning och tillväxt har makten kommit att förskjutas, eller kanske snarare sträva mot en tydligare decentralisering. Utan att gå för djupt in i just denna diskussion om makt, information och informationsteknik (Nicklas Lundblad gör en mer intensiv djupdykning i denna fråga) kan vi nöja oss med att konstatera att en godtycklig individ idag har en större makt i form av en bredare flora av informationskanaler, och dessutom möjligheten att själv producera och sprida information till mycket låga kostanader. Frågan är hur detta påverkar en gammal mekanism som tröghet.

Är det möjligen så att vi måste omvärdera gamla mekanismer och öppna upp för en mer dynamisk syn på mekanismer som instanser i en födelse/döds-process?

Idag är det inte tillräckligt att konstatera att tröghet är positivt för att skapa en robust samhällsordning. Decentraliseringen av informations- produktion/konsumtion via olika kanaler skapar en inneboende tröghet, som delvis ersätter den önskan om robusthet som medvetet institutionaliserad tröghet tidigare eftersträvade. Det är helt enkelt naturligt svårare för en mindre maktelit att kontrollera all information och alla informationsflöden än det var när den som ville komma till tals behövde en egen tryckpress.

Vi bör fråga oss vilken roll en gammal mekanism som tröghet har att spela idag, och inte blint använda oss av den under alla omständigheter bara för att den tidigare uppfyllde ett rättfärdigat syfte. Är det inte tillochmed nödvändigt att utvärdera huruvida viss befintlig lagstifnting fortfarande fyller ett syfte när en grundläggande mekanism förlorar eller förändrar sin funktionalitet?

Är det möjligtvis så att strävan efter teknikoberoende eller teknikneutrala lagar är en felaktig strävan att inkorporera delar av informationssamhället i en säkerhet (ett trögt juridiskt system) som helt saknar syfte för de berörda strukturerna? Dessa har redan en egen inneboende, och dessutom dynamisk och med relativa mått demokratisk, tröghetsmekanism. Måste de omfattas av samma juridiska apparatur (och till hur stor utsträckning är denna applicerbar?) som allt annat bara för att det känns tryggt, eller borde vi tänka om? Hur många andra av gamla lagars syften uppfyller redan det nya fenomenet? Och var går gränsen för när det blir onödigt att behandla det med samma lagar som används för andra fenomen, eftersom de inte tillför någon utökad nytta eller säkerhet? Detta resonemang bygger alltså på antagandet att vi har lagar vars enda, eller ens primära syfte, kanske inte är den regel de befäster och uppbär. Sådana lagar kan exempelvis vara moraliserande och ”vägvisande”, vilket i praktiken betyder att man kanske inte ens förväntar sig att lagen strikt efterlevs.

Ett annat exempel är fildelningsfrågan, där äganderätten till och från lyfts in i argumentationen. Faktum är att äganderätten och ägandet som fenomen, och tillika stöld som handling, inte har samma applicerbarhet på imateriella, digitala föremål (inte ens begreppet föremål gör sig särskilt väl här eftersom det hänvisar till det fysiska rum som karakteriseras av ändlighet för varor). Vad är det då som rättfärdigar att nya fenomen per definition ska passas in i befintliga, och ibland föråldrade strukturer?

Stödhjul kan vara bra att ha på sin första cykel, men man ska kanske inte flytta över dem när man skaffar bil…

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Appropå vansinne

Jag delar Johannas analys av vansinnesdåd—de går inte att stoppa. Tyvärr.

Men, I ett stort öppet dynamiskt samhälle så är vansinnet en i evolutionärmening oduglig mutation. I takt med att systemet går emot det totalitära, kanske genom avlyssning, kanske genom paternalism och kanske motiverat med en rädsla för just det vansinniga, så blir samhället mer och mer känsligt för det vansinniga.

En vansinnig psykopat utrustad med ett digitalt-stetoskop mot Internets backbone-routrar (FRA), en kollektiv pekpinne (Folhälsoinstitutet) eller en smal ”Hitler-mustasch” (NSDAP) kan dock vara en ”lyckad” mutation i sitt kontext.
Mutationen premieras då var dag för—sin känslokalla natur, sin förmåga till manipulation eller bara rent och slätt för sitt vansinne.

De, med eller utan psykopatiska drag, som vill skydda oss från vansinnet har en av de omänskligaste vapen i sin arsenal. Själva förklarandet av någon som vansinnig.
Få saker har missbrukats av såväl demokratiska som icke-demokratiska stater så pass mycket under 1900-talet som gränsen för vansinne. Homosexualitet, anti-sovjetiska tendenser, drogbruk, missbruk, depression, med mera, med mera.
Många har symptomen varit som av ibland politiska eller rent av rashygieniska anledningar rättfärdigat sättandet av oskyldiga i karantän. Tvångsintagande, med sitt obligatoriska neddrogande kan ses som botemedlet. Ibland kryddat med sterilisering.

Det vansinnigaste man kan göra för att bemöta vansinne är att försöka låta staten kväsa det med nolltolerans för ögonen.

Den som verkligen är vansinnig är ett offer för sin natur och man kan inte mer än hoppas att han eller hon kan hitta en livssituation som passar. Jag har svårt att acceptera att en passiv kort livstid på en psykriatrisk klinik är det uppenbara svaret för de flesta offren av denna typ eller deras omgivning.

Nu är inte det här en enkel fråga och den håller egentligen inte för att sammanfattas med en enkel lösning. Varje patients situation är den andra olik. Men!
Jag tror passiviteten hos de inskrivna på psykiatrin är ett hot. Ett första steg skulle kanske kunna vara att introducera arbetslinjen för psykiatrins patienter?

Uppdatering:
Av en slump sprang jag på Ingemar Sundströms rapport ”Thomas Szasz och psykiatrin”, som tar en titt med ideologiska glasögon på hur det står till med den svenska psykiatrin och hur regeringens psykatrisattsning och Milton-utredning står sig. Intressant läsning!

Dessutom skrivs det på DN Debatt och SvD om avskaffandet av lagen om psykvård istället för fängelse. Det är ett steg i rätt riktning, att se de psykiskt sjuka som individer, med samma rättigheter och skyldigheter.
De talar även om att utöka möjligheterna till tvångsvård—det är inte utan att man räds en större godtycklighet.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,