Tappar Mats Odell e-förvaltningen: veckans skifte

Mats Odell presenterade slutligen E-delegationen, som skall ersätta myndigheten Verva. Det blir istället samordning och standardisering mellan de största och mest IT-intensiva myndigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Positivt att Mats Odell säger att målet är att stärka demokratin, att e-fakturor införts och att ramavtal upprättas (fast se upp med nyttan för slutanvändarna). Kan myndigheterna få bättre genomslag än Verva, som Mats Odell säger, om de samarbetar?

Så är den viktiga frågan öppen källkod och öppna standarder i e-förvaltningen, som Karl Sigfrid tar upp? Det finns nog viktigare frågor kopplade till historien bakom e-demokrati och e-förvaltning.

I skriften E-demokrati följs den första vågen av e-demokratiska försök. Frans G Bengtsson påpekade att mycket tal om brytningstider inte är intressant. Imponerande satsningar på cyberdemokrati som Kalix rådslag fanns som ordnats av Peter Eriksson nuvarande språkrör i Miljöpartiet och Votia. Direktdemokratiska partiet Knivsta.nu finns i kommunfullmäktige. Malaysia och premiärminister Mohamed Mahatir ledde en oerhört ambitiös satsning Multimedia Super Corridor MSC på att omvandla Malaysia till framtidens e-förvaltning.

Tanken svindlar! Mothugg Johan Karlsson påpekade att partierna och politiken ledde utvecklingen. Partierna och politiken satt inte kvar i 1900-talets kostsamma sociala tekniker.

Så vad hände? Kanske att cyberdemokratin riktades in på att vara en demokrati avskild från vardagen? Den påverkan som gavs var folkomröstningar och kontrollerade inspel i demokratin, med politiker och förvaltning i centrum. Medborgarna började istället använda spontant uppkomna kanaler.

I forskningen verkar e-förvaltningen ha ersatt e-demokratin. Danmarks borger.dk tar avstamp från medborgarens situation och är inte intresserade av att hålla ordning på alla instanser. Den brittiska FixMyStreet från mySociety ser på något så enkelt som att hjälpa vardagsfrågor. Förvaltningen är det som medborgarna oftast möter, så förvaltningen behöver vara effektiv. E-förvaltningen blir en grund för e-demokrati.

Risken finns för en vidgad digital klyfta om sätten att kommunicera utan dator stängs. Vågar du vägra internet och e-legitimation? Önskan efter kostnadseffektivitet kan skapa strukturer där myndigheterna snarast stänger sig för medborgarna och av rädsla för integritetsbrott håller på viktig information.

Det finns mycket att vinna i statsförvaltningen på att tydliggöra kostnader och överkomma flaskhalsar. Vad som tidigare setts som naturliga monopol behöver inte längre vara det, och vad tekniken sätter fingret på är vilka organisationer som kan bäst försäkra sig om kvalitet och säkerhet. Hur många sjukhus har kvalitetsansvariga?

Frågan är om det finns goda exempel på e-demokrati, vad bör undvikas när förvaltningen digitaliseras, är det fel att tala om e-förvaltning som en egen företeelse, är framtidens medborgarskap att vara en hacker, hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?

Jag undrar vad Fredrik Sand på Stockholms Handelskammare tänker om e-förvaltningen och om Moderata Riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg har några bra lösningar på hur de digitala klyftorna skall minskas i samhället?

Intressant

Disperfektion, informationsflöden och makthierarkier

Johanna gör en skiftesspaning om disperfektion. Alltså att vi i transparensens och twittrandets tidevarv lägger mindre vikt vid att uppehålla ett ”perfekt” yttre och istället exponerar oss själva som de icke-perfekta människor vi är.

Detta får långtgående konsekvenser för alla de yrkesgrupper som bygger sin status på just perfektion. Journalistens hyllande av den perfekta objektiviteten. Artistens perfekta kreativa förmåga. Politikerns perfekta förmåga att fatta rätt beslut för flest människor. Det finns en rad yrkesgrupper som bygger hela sitt existensberättigande på att ha rätt. De lever på ett informationsmonopol och ett tolkningsföreträde. (Historien är som bekant full av sådana exempel.)

När information blir billigare att distribuera och kopiera bryts detta monopol ned. Andra kriterier ger inflytande: trovärdighet, ärlighet, att stå för ens åsikter (men vara beredd att ändra dem om man utsätts för rätt argument). Kort sagt, att vara mänsklig och icke-perfekt.

Gamla hyllade normer som objektivitet ersätts av ett mångfald av subjektiva åsikter som sorteras i en ständigt pågående utrensningsprocess där den med starkast argument och högst trovärdighet har lättast för att göra sig hörd. Ingens sanning blir allas sanning. Att påstå att man är objektiv är att påstå att man är perfekt.

Det är en lögn vi numera genomskådar. Kejsaren är naken och lika icke-perfekt som oss andra. Och det är bra.

Ang. Disperfektion: En skala av perfekt kaos

När det gäller perfektion respektive disperfektion så är det som Johanna antyder att det går mode i var fokuset ligger. Är glaset halvperfekt eller halvt ofullkomligt?

Ett exempel är hur vetenskap inför Kuhnska skiften ofta framstår som en ordnad verkstad där enbart några få pusselbitar skall falla på plats, och ”plötsligt” inser den samlade forskarkåren att man byggt på fel pussel, eller åtminstone inte uppfattat att motivet var fan så mycket större än den lilla delmängd om 100 000 bitar de hitintills vridit och vänt på.

I ett lätt idealiserat Viktorianskt samhälle där prydheten är dominerande och kyskhetsbälten är vardagsmat verkar de välbesökta horhusen med såväl manliga som kvinnliga prostituerade som en anomali till något ”perfekt”. I dag är sex före ett högst eventuellt äktenskap vardagsmat, med den tidigare standarden på perfektion, så är disperfektionen idag nära på total.
Disperfektionen närmar sig dock en ny ordning där man får ha vaniljsex med vem man vill, så länge man älskar varandra, och gör det privat.
Ett nytt ”perfekt” för en ny generation. Avviker man från vanilj-smaken, vill betala för sig, eller är exhibitionist utgör man en ny anomali, som vem vet, en dag kanske delvis kommer att normaliseras.

Jag började läsa James Gleicks ”Chaos: Making a New science” (1988) där kaosteorin beskrivs som ett paradigmskifte för vetenskaperna. Nog kan man så här 30 år senare ifrågasätta den befarade omfattningen av dess betydelse, men i detta fall kanske teorin kan lära oss någonting.
Kanske rent av har det vi känner som ordning, det vill säga det vi kan begreppsliggöra, rest sig ur ett äkta kaos, likt den röda fläcken på Jupiter rest sig ur det kaotiska ”Juptier-vädret”.
Jag är dock inte införstådd nog för att förklara exakt hur, men huvudspåret i min tes är att den upplevda perfektionen beror på vilket mätinstrument vi förfogar över — eller mer precis: vid vilken skala vi studerar något på.

En civilisation som tror att all världens klokskap ryms i en bok, tror på en perfekt värld, där anomalier betraktas som pussel som skall återföras på skriften.
När antalet anomalier blir mycket stort kommer kanske paradigmskiftet inrullandes. I tiden för skiften när man tappar en tro på nära-nog perfektion ligger det nära att få en känsla av att ens kunskap är hopplöst ofullständig.

Den upplevda förståelsen av världen kan liknas vid en fraktal. Vid en skala kan en fraktal upplevas ordnad, uppenbart symmetrisk, för att inte säga: perfekt. I en annan skala verkar varje linje trots överliggande självsymmetri löpa en helt egen väg, helt asymmetriskt, disperfektion.

När Bigbrother-deltagare jufsar på bästa sändningstid, när det öppet twittras om vad man skall äta, var man är och hur man mår, då kan vi mycket väl vara inne i skiften av vad som skall komma att ses som det mest ”perfekta”. Skiftet till trots tror jag att vårt publika beteende även i fortsättningen nästan uteslutande kommer handla om signalering.
Vi vill signalera att vi är perfekta – vad det än betyder för just oss i det specifika tillfället.

VARNING: Jag ber om ursäkt, men nu flummar jag ur.
Min epistemologiska övertygelse är att i någon mening är $latex A = A$. Det finns något som är perfekt och exakt kunskap, som till exempel inom de system vi själva (kanske) har konstruerat: logiken och matematiken. Detta sagt så är vårt förfinade av kunskap om det system vi kallar verkligheten kanske blott en epistemologisk resa djupare i en förståelsens fraktal.

Resan bör således vara oändlig och botten onåbart, men för varje steg djupare ner i fraktalen vet vi de facto mer om det vi betraktar, även om känslan av den oupptäckta disperfektion gör att vi upplever förrvirring. En parametisering av ”fraktalen” vore perfekt kunskap om verkligheten, men också en ”öververklig” förståelse av verkligheten. Och då återstår det att förstå det ”öververkliga”…

Disperfektion: tillitens konst

Johanna Nylander frågar om disperfektion i veckans skifte

We have involved ourselves in a colossal muddle, having blundered in the control of a delicate machine, the working of which we do not understand.

– John Maynard Keynes

I dag är marknaden, våra sociala relationer och arbeten långt mer komplicerade. Det uppfattas av många som att det komplexa måste reduceras med kontroll, av den anledningen att många system som byggts upp inte är robusta. Ökad transparens kan både förbättra som försämra tilliten.

Motreaktionerna kan vara mycket starka och skall inte underskattas, för om inte resultat ses så kan hårdaretagismen förtär samhället.

Frågan om perfektion och tillit hos medmänniskan är gammal (se tillbaka till de gamla grekerna som Platon eller kyrkofäderna) och det är inte ofta i historien som privatliv och offentligt liv har varit skilt åt.

Integritet är en subjektiv uppfattning, det är tillit också. Weekly Standard diskuterar frågan om tillit mellan kolonister och cylons i Battlestar Galactica där den politiska gruppen kring Adama-Roslin sätter mänskligheten i fara genom att ge upproriska cylons medborgarskap, detta trots att taktiken är nyskapande. När samhället befinner sig i en disruption så kan tilliten minska.

Netikett räcker inte anser många i detta läge, snarast börjar åtgärderna med exempelvis lagstiftning mot grooming och först sedan börjar föräldrars ansvar påtalas. Det borde vara lättare att börja med kunskap före förbud och censur och istället effektivt kunna stoppa brott på rätt ställe.

Kommer vårt samhälle att bli öppnare eller ser vi bara tillrättalagda bilder av människor och ting? Tillkämpad folklighet kan nog uppfattas som fejkat, som Johanna påpeka. Väljarna får svårt att sätta likhetstecken med den person som skall vara statsmannamässig i sitt förtroendeuppdrag. Misstron mot kuratorn sprids tillsammans med papperstrollen, även om faktiskt bristerna funnits tidigare.

För de trassliga processer som sattes i fokus i förra veckans skifte kan sättas i rörelse kan användas för att starta debatt om yttrandefriheten som Adel Ferdowsipour gjorde eller som Anders Sandberg synliggör censuren på internet genom att skapa ett konstverk av siter som läcktes till wikileaks och hotades med stämning i Australien.

Det handlar om en skillnad i värderingar mellan hur vi vill att världen borde fungera, om att bygga in en viss funktion i koden. Anonymiseringstjänster som IPREDATOR som The Pirate Bay startat är ett tidens tecken. Om det blir ett tolerant eller intolerant samhälle beror på hur medborgarna engagerar sig för tilliten. Tangentbordet i sig kan föra oss i många olika riktningar.

Intressant

Veckans skifte: Disperfektion

I dagarna har sista avsnittet av scifi-serien Battlestar Galactica visats i staterna. Utan att avslöja för mycket tar serien sig an både teknikens utveckling, AI och definitionen av en människa. Politik, religion, teknik och kultur mixas till en frakking fantastisk serie. Trots att serien utspelar sig i rymden med högteknologiska medel är nätverk, kontrollmedel och övervakning oerhört sällsynt. Karaktärerna har alla möjligheter till att smita undan, vara anonyma och begå de där mänskliga snedstegen alla gör någon gång i livet.

Kanske är Galacticas storhet att ingen av seriens karaktärer är perfekta. Ingen är riktigt god, alla har sina agendor, och ingen är heller riktigt ond (inte ens cylon nummer ett). Och det är någonstans där jag vill se veckans skifte: att perfektion blir mer och mer ute.

De sociala medierna har gett fler möjligheten att dela med sig av en liten bit vardag. I stället för att bedömas med någon annans öga, blir den sociala exponeringen ett sätt att visa sig mänsklig. Kanske började det redan med stenålderssåpan Robinson och fortsätter i dag med en konstlad folklighet från en migrationsminister som gärna äter både ärtsoppa och stroganoff. De delade trivialiterna kan öka toleransnivån, för den dagen alla har en gammal nakenbild någonstans i nätets avkrokar blir det inte längre särskilt spännande. Eller, så kommer motreaktionen och allt fler av de privata trivialiteterna förbjuds eller bannlyses, och det disperfekta idealet hänvisas till fiktionen.

Är vi på väg emot en glorifierad disperfektion, eller vill vi bara porra lite i andra människors liv? Vad kommer vi uppröras över och moralisera över om i framtiden? och vad kommer vi själva vilja dela med oss av? Blir vi mer slutna eller mer öppna? Kommer vi måla upp en falsk fasad över vårt privatliv? Blogga om mat som börjar på q samtidigt som vi vräker i oss transfetter framför big brother?

Eller finns det en chans att avståndet tangentbordet ger oss, kan vara avståndet som behövs för reflektion och ökad tolerans även AFK?

Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Ang. Trassel: Individers försvar

Sextiotalets kollektivism möter åttiotalets individualism och bildar tjugohundratalets trassel. Stefan Görling är något på spåren med sitt gästinlägg om trassel här på Skiften.

Bakom trasslet skymtar individer som efter orsak-verkan-samband skapar ett spontant kluster av handlingar som på avstånd kan verka homogena. Det ständigt närvarande beroendet av omvärlden utnyttjas, och i trasslet finns fler symbioser än parasiter. Svårsstyrt och icke-hierarkiskt, men enklare att bryta sig ur, och utan krav om tillhörighet eller paketlösningar.

Kanske är trasslet ett symptom på ett samhälle som i allt större utsträckning vill övervaka, kontrollera och kräva ansvar från den enskilde medborgaren. Maktdelningens motsvarighet till informations-overflow, för att säkerställa någon sorts anonyminitet bland handlingsväven. Det kanske inte finns katallaxi, utan bara resultatet av entropi.

För vad är bästa försvar mot en kontrollivrande stat, om inte protester och engagemang som inte är spårbart till en enskild katalysator?

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning, styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows ”The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

”Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

Information är inte knapp
Information är inte diskret
Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.

Ang. Idéernas ekonomi: Cyberpoppens intåg

När man läser Barlows ”The Economy of Ideas” så är det, precis som Niklas Lundblad framhåller i veckan skifte, inte utan att man imponeras hur aktuell essän är 15 år senare. Det finns en annan aspekt med texten, och som kanske är än tydligare i ”A Declaration of the Independence of Cyberspace” (1996) av samme Barlow. Nämligen tonen.

Back in the days - när cyberpunk var just punk.

Vad sägs om:

Without that connection, and without a fundamental change in consciousness to accommodate its loss, we are building our future on furor, litigation, and institutionalized evasion of payment except in response to raw force. We may return to the Bad Old Days of property.

Kanske lite svårsmält för den ”allmänborglige” ? Detta stycke är en ny favorit:

Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.

”Dumma er!” var det ovan, och här följer ”bra-iga oss!”:

We will create a civilization of the Mind in Cyberspace. May it be more humane and fair than the world your governments have made before.

I dagens debatt är den högtravande och lätt mystiska tonen nedskruvad ordentligt
Nu kan man läsa ifrågasättanden av immateriella rättigheter skrivna i alla tonlägen, ilska, frustration, kärlek, hopp och inte minst försök till att hålla sig till en saklig ton.

Henrik Alexandersson skrev härom dagen om att ”piratismen” håller på att bli mainstream. HAX halar fram trendmätaren Alexander Bard för att ta reda på hur det egentligen står till. Mycket riktigt så har Bard intagit en motsatt ståndpunkt – och trenden är därmed bekräftad som mainstream.

Vad innebär födelsen av cyberpoppen? Och vad innebär döden för cyberpunken?
En kanske än mer intressant fråga är: hur en övertygelse inom en smal subkultur kan ta sig till den breda massan?

Visst har det skett ett långt förarbete där åtminstone alla från 70-talister och framåt brutit mot upphovsrätten genom att enkelt och billigt kopiera, plagiera, parodisera, distribuera och så vidare av alla typer av material tack vare ny teknik.
Den riktiga topplistehit:en (för att fortsätta analogin med pop:en) har dock upphovsrättsindustrin själva lanserat genom att i kölvattnet på FRA, IPRED, ACTA och andra otäckheter med opinion emot sig attackera piratskeppet TPB.

Rent PR-mässigt har TPB haft alla korten i handen, de har verkligen slagit underifrån, David mot Goliat. Motivationen har varit amatörens kärlek till idéer och teknik – och inte som hos motståndarna – välbetalda jurister.
De läskiga arméerna av jurister som Barlows dystopiska bild av immaterialrätt förutspår har realiserats, inte minst i och med IPRED, men det finns en motkraft. En blogg-armé av amatör-tyckare – utrustade med lika delar hjärta och hjärna.
Utöver den PR-mässiga fördelen för TPB, så är den teknikdeterministiska tes som de ofta driver svår att värja sig mot. ”Information wants to be free” – i all korthet. Tillskillnad från Waldemar Ingdahl som avfärdar tesen, om än inte uttryckligen, med ”Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.”, så är jag dock mer optimistiskt å tesens vägnar. Ty ovanpå varje kommunikationsnät kan man alltid kan bygga anonymiserande och krypterande virtuella nät, om än mycket långsammare, detta i kombination med utvecklingen av överföringshastigheter gör mig till optimist å tesens vägnar.

Vidare, när tumskruven väl dras åt kring den ballong som här får symbolisera det frihetliga Internet, så expanderar den sin volym någonannanstans. Exempel på det duggar tätt i dagarna, Limewire stöder nu att etablera Darknets med ett par klick, EFF upplyser om självförsvarstekniker mot statlig avlyssning (avsett för amerikanska läsare), lökig routing, så som i TOR projektet, och good ol’ GPG/PGP för oss som fortfarande använder email.
Metoderna finns, men det är först nu när cyberpunkens leksakslåda, i och med popifieringen blir allmängods, som vi kan vänta oss efterfrågan på att få operativ system förkonfigurerade med allsköns cyberförsvar – eller åtminstone kontroll – för din integritet.

Lite äkta och underbar cyber-pop, vars ton och känsla väl förmedlar min syn på förpoppandet av cyberpunken:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=q_sfXsoSggg&hl=sv&fs=1]