Författare: Waldemar Ingdahl

Slutet för gratis är gott?

Hoppsan! Wall Street Journal skriver att en studie från Efficient Frontier tar fram att intäkterna från betalda sökresultat föll med 8% under 2008. Inte bra nyheter för bland annat Google, Microsoft och Yahoo!

Tidigare var det att det inte växte lika mycket. Det kan få fler tråkiga konsekvenser. Hur kan det gå för andra typer av annonsering på nätet? Det har varit annonseringen som betalat mycket av gratistjänsterna, inte minst de för internet oerhört viktiga sökmotorerna.

Minskningen kan alltså slå mot både tjänster och vanliga bloggar. Det är för tidigt att säga hur det kommer att gå, men mycket av den gratiskultur som vi sett på nätet hittills har drivits av annonser. Kan det här leda till att fler företag börjar satsa på mer konventionella betalningsmodeller (”användning av sökmotor kostar 0,50 SEK gånger, med tillägg för tillvalstjänster”)? Finns alternativ till annonserna?

En intressant fråga att ställa till Chris Anderson Free när han är i Malmö?

Världen januari 2013

Så blev det douche and turd i presidentvalet 2008? Ja, Barack Obama blir förstås uppstyrd av en ekonomisk kris om vad som han kan göra (problemet är den äldre synen att se samhället och dess ekonomi som en maskin). I sektorer i snabb utveckling får det dock effekter, och det är svårt att utröna effektiviteten.

Annars så driver fortfarande samhället trenderna, men kampen mellan dynamister och stasister kommer att intensifieras.

Skiften för januari 2013 Johanna frågade om. Klurigt, ser vi tillbaka är många frågor från fyra år tillbaka fortfarande aktuella

– Okej tre skiften

Jag tippar att sociala medier kommer att bli alltmer integrerade och användbara. Twitter är en uppmärksamhetssökare som hittills inte ger så mycket content, men uppkopplingen med andra sociala medier kommer att öka deras användbarhet snabbt. Twitterkriget som Israel utkämpade på Gaza är ett första exempel.

Säkerhet på nätet blir viktigare, och den stora knäckfrågan blir hur det kan lösas, särskilt när det digitala molnet skall implementeras på företagen. Vems blir ansvaret, särskilt för immaterialrätten?

Ett skifte i debatten om vad liberalism är? Det kanske inte är nyliberalism kontra socialliberalism längre?

Vad ser ni för utvecklingar för framtiden?

Pingat på Intressant


Befogad framtidspessimism

Brist på framtidstro? Efter att den ekonomiska krisen slagit till har det nog tagit loven av många människor. Inget alternativ ses till kapitalismen, men inte heller till det system vi ser i dag.

Ekonomiska problem kan vara nog för att bli nedstämd, men för att tappa framtidstron behövs också att man inte ser alternativ på andra områden heller.

Därför vill jag provocera läsarna med några framtidspessimistiska påståenden. Var är de rätt och var är de fel?

Informationstekniken gick från kreativitetshöjare till kostnadsminimerare. En digital klyfta öppnades i samhället. Fri kultur blev till nollbudgetkultur.

Globaliseringen gick från att lyfta indierna till svenska löner och arbetsförhållanden till att svenskar skall jobba för indiska löner och arbetsförhållanden. Detta höll kanske i högkonjunktur, men outsourcing kunde inte hålla kvalitetsnivån och när återkallandet av indiska jobb börjar har man rustat ned kompetensen i Sverige.

Kunskapssamhället och det livslånga lärandet hölls tillbaka för en mycket stel linje av skolgång i 25 år eller mer- arbete i 300 knyck- omöjlig på arbetsmarknaden vid 35. Elakt, men jag önskar den här artikeln i Alba om kunskapssamhällets kulturrevolution kändes mindre främmande idag

Politiskt ser vi fortfarande partier som försöker att tilltala en alltmer homogen medelklass om att deras vård-skola-omsorg program ger trygghet och säkerhet. Det smala politiska spektrumet lockar fram teknokrati med kostnadseffektivitet förutom vid panikslagna åtgärdsbatterier.

Nanoteknik visade sig för svår att dra nytta av, särskilt som man inte kunde enas om vad termen nanoteknik ens betydde.

Biotekniken var för kontroversiell, och kan bara introduceras bakvägen inom medicinen. Det ger konservativa användningar, som dessutom blir för dyra.

RFID diskuterades inte, och tillverkarna och standardiserarna byggde upp inte upp den efter konsumenternas önskemål.

Tron på ”silver bullets” inom säkerhet på nätet leder till att man förlitar sig på ett fåtal lösningar. En dag hinner Microsoft inte få ut rätt patch tillräckligt snabbt…

För negativt? Ja, det är för negativt, men det finns en varning i att vårt samhälle börjar allt oftare att välja de stängda lösningarna.

Anders Sandberg diskuterade detta i en artikel i Liberal Debatt Kampen om framtiden för några år sedan, profetior kan bli självuppfyllande

Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.

Pingat på Intressant

Gröna, sköna nya kläder för Miljöpartiet

Vart är den gröna rörelsen på väg? Det är ett viktigt skifte på gång i samhället när den ändrar riktning.

Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.

Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?

Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.

Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.

Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.

Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.

Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.

Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…

Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.

Pingat på Intressant

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Varning för amatörerna- veckans skifte

Gör-det-själv, do-it-yourself är en trend som lämnar mig kluven efter Skiftet från Alexander Funcke.

Den negativa sidan av trenden är att den i många stycken inte är frivillig. Martin Timell lyckades framgångsrikt vända sig till en befolkning av hemmafixare som inte har råd att ta in en hantverkare. Skatterna slår hårt, och då är det billigare att spika själv, särskilt om man inte uppmärksammar alternativkostnaden att man gör ett sämre jobb.

Dålig amatörism och dålig automatisering har alltså liknande grunder, man implementerar IT-lösningar för att slippa ha med kunden och medborgaren att göra och för att ta bort en personal.

Regeringens nya förslag, med riktade skattesubventioner följer det här problemet. Vissa typer av tjänstekonsumtion ses som bättre än andra, med gränsdragningsproblem i vissa fall. Då är det bättre med sänkt moms över hela linjen eller lägre löneskatter (så kallad arbetsgivaravgift).

Den positiva sidan är att det är att många det faktiskt finns en mottrend till specialiseringen. Det har blivit enklare, mycket tekniken fungerar inte med expertkunskaper utan med allmän förståelse av system (se datarevolutionen). Verktyg har blivit billigare och bättre, även de som var riktade till specialister. Hobby och pyssel har alltid funnits, men hemmapularen har tagit in på proffs och organisationer.

Alexander skriver om journalistikens avprofessionalisering. Det har han en poäng i, och det nämns av Anders Mildner.

Den glada amatörismen har även nackdelar, främst därför att även frivilligarbete och samhällsentreprenörsskap kräver tid och resurser. Det ideella kostar också tid och pengar för att bli bra, och är kanske inte den räddare i nöden som många ser när de stora institutionerna inte lyckas. Nej, jag tror att proffs och amatörer tillsammans sporrar varandra till bättre arbete, och då kommer vi till det verkliga skiftet. Vi måste börja se över vilka strukturer som finns för samarbete och delande av information och resurser. Både för sociala medier och för arbete kan göras när amatörerna jämnat ut spelplanen något.

Pingat på Intressant

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: Den digitala generationen

De är ju hela tiden online!

Det var mitt intryck när jag började se hur ofta mina yngre släktingar och bekanta rörde sig på Facebook. Nog finns det visst fog för det, Medierådets rapport Unger & Medier 2008 visar att TV fortfarande håller ställningen som favoritsysselsättning som unga mellan 9-16 år, men att nu i år är det fler som har dator med internet på rummet än TV.

Man talar om de de digitala infödingarna, the digital natives. De som inte bara använder internet, utan också lever genom det. Vad är det som bör omfattas bland barnens internetkultur, vad bör accepteras, och vad bör stoppas?

Frågan tror jag definitivt är viktigare att diskutera än tidigare debatter om skärmberoende gjort gällande.

Pingat på Intressant

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant