Författare: Alexander Funcke

Ang. e-government: Öppen källkod – en öppen väg till öppna standarder

År 2002 var jag på ett möte och försökte engagera mig i projektet Linux i Skolan. Känslan var då att det finns de inom skolverket som ville lyssna, lära och förstå – för att sedan utvärdera och eventuellt börja emigrera – så sakteliga…

Redan då fanns det en handfull med goda exempel på företag, myndigheter och skolor som helt eller delvis använde mjukvara baserad på öppen källkod. OpenOffice, Mozilla/Firefox, Linux, GIMP och så vidare…

Speciellt minns jag det norska projektet, SkoleLinux. En helt egen distribution anpassad för en skolmiljö. Jag gillade vid den tiden inte projektet som sådant. Jag var BSD-nörd, de använde Linux. Jag tyckte KDE var förbehållet smaklösa tyskar, de hade valt KDE. Och så vidare.
Det var trots allt detta upplyftande att det fanns! Det existerade pengar, intresse och det finns inte längre bort än ett par mil väster ut. Det bådade gott.

I perioder har man var och varannan dag kunnat läsa på Slashdot om att land W, X, Y och Z minsann skulle anamma öppen källkod som policy. Ibland var pingvinen aktuell främst p g a anti-amerikanism, som i Venezuela och på Kuba, men även i dessa fall är fungerande installationer.

Men i Sverige är det 7 år senare knappt mer än intet nytt på öppen källkods-fronten…

När Karl Sigfrid nästan låter lite förvånad över sin partikamrats konkreta svar, så kan det inte härledas till att partikamraten tagit kliv ut på oprövad mark. Tvärt om. Det börjar bli trångt på tåget. Öppna standarder är vägen framåt. Öppen källkod är ett beprövat sätt att ta några steg längs vägen, och sannerligen en ögon öppnare för vad det digitala samhället kommer att bära på.

Visst saknas kompetens hos de lokala administratörerna. Det inlärningstrappsteg som en emigration innebär blir allt lägre, och idag är många av produkterna standard eller så lika standardprodukterna att man närmast kan betrakta det som en handikappanpassad tröskel.
Vad är det som trots detta gjort att Sverige är sent på bollen? Eller finns det försök att omfamna öppen källkod på det lokalare planet?

Men den viktigaste frågan är: vad händer nu?
Jag är optimist, för att inte säga determinist i detta fall. Survival of the fitest är ju en princip som brukar vara gångbar.

Ang. Disperfektion: En skala av perfekt kaos

När det gäller perfektion respektive disperfektion så är det som Johanna antyder att det går mode i var fokuset ligger. Är glaset halvperfekt eller halvt ofullkomligt?

Ett exempel är hur vetenskap inför Kuhnska skiften ofta framstår som en ordnad verkstad där enbart några få pusselbitar skall falla på plats, och ”plötsligt” inser den samlade forskarkåren att man byggt på fel pussel, eller åtminstone inte uppfattat att motivet var fan så mycket större än den lilla delmängd om 100 000 bitar de hitintills vridit och vänt på.

I ett lätt idealiserat Viktorianskt samhälle där prydheten är dominerande och kyskhetsbälten är vardagsmat verkar de välbesökta horhusen med såväl manliga som kvinnliga prostituerade som en anomali till något ”perfekt”. I dag är sex före ett högst eventuellt äktenskap vardagsmat, med den tidigare standarden på perfektion, så är disperfektionen idag nära på total.
Disperfektionen närmar sig dock en ny ordning där man får ha vaniljsex med vem man vill, så länge man älskar varandra, och gör det privat.
Ett nytt ”perfekt” för en ny generation. Avviker man från vanilj-smaken, vill betala för sig, eller är exhibitionist utgör man en ny anomali, som vem vet, en dag kanske delvis kommer att normaliseras.

Jag började läsa James Gleicks ”Chaos: Making a New science” (1988) där kaosteorin beskrivs som ett paradigmskifte för vetenskaperna. Nog kan man så här 30 år senare ifrågasätta den befarade omfattningen av dess betydelse, men i detta fall kanske teorin kan lära oss någonting.
Kanske rent av har det vi känner som ordning, det vill säga det vi kan begreppsliggöra, rest sig ur ett äkta kaos, likt den röda fläcken på Jupiter rest sig ur det kaotiska ”Juptier-vädret”.
Jag är dock inte införstådd nog för att förklara exakt hur, men huvudspåret i min tes är att den upplevda perfektionen beror på vilket mätinstrument vi förfogar över — eller mer precis: vid vilken skala vi studerar något på.

En civilisation som tror att all världens klokskap ryms i en bok, tror på en perfekt värld, där anomalier betraktas som pussel som skall återföras på skriften.
När antalet anomalier blir mycket stort kommer kanske paradigmskiftet inrullandes. I tiden för skiften när man tappar en tro på nära-nog perfektion ligger det nära att få en känsla av att ens kunskap är hopplöst ofullständig.

Den upplevda förståelsen av världen kan liknas vid en fraktal. Vid en skala kan en fraktal upplevas ordnad, uppenbart symmetrisk, för att inte säga: perfekt. I en annan skala verkar varje linje trots överliggande självsymmetri löpa en helt egen väg, helt asymmetriskt, disperfektion.

När Bigbrother-deltagare jufsar på bästa sändningstid, när det öppet twittras om vad man skall äta, var man är och hur man mår, då kan vi mycket väl vara inne i skiften av vad som skall komma att ses som det mest ”perfekta”. Skiftet till trots tror jag att vårt publika beteende även i fortsättningen nästan uteslutande kommer handla om signalering.
Vi vill signalera att vi är perfekta – vad det än betyder för just oss i det specifika tillfället.

VARNING: Jag ber om ursäkt, men nu flummar jag ur.
Min epistemologiska övertygelse är att i någon mening är $latex A = A$. Det finns något som är perfekt och exakt kunskap, som till exempel inom de system vi själva (kanske) har konstruerat: logiken och matematiken. Detta sagt så är vårt förfinade av kunskap om det system vi kallar verkligheten kanske blott en epistemologisk resa djupare i en förståelsens fraktal.

Resan bör således vara oändlig och botten onåbart, men för varje steg djupare ner i fraktalen vet vi de facto mer om det vi betraktar, även om känslan av den oupptäckta disperfektion gör att vi upplever förrvirring. En parametisering av ”fraktalen” vore perfekt kunskap om verkligheten, men också en ”öververklig” förståelse av verkligheten. Och då återstår det att förstå det ”öververkliga”…

Ang. Trassel: Medveten om ansvar

Tolkar man trassel i vid mening så saknar allt betydelse utan trassel, och i det citat som Stefan Görling återger från Daniel Dennett blir detta ännu tydligare.

“The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

Medvetandet stiger alltså, om man ska tro Dennett, ur trasslet. (För den som saknar qualia i Dennetts resonemang rekommenderar jag denna underhållande historia.) Information, och därmed mening, vill jag även påstå uppstå först när företeelser trasslas ihop.
En isolerad punkt säger ingenting, en linje förtäljer inget, en etta utan trassel är varken sann eller falsk, en nolla säger precis lika lite om den inte har trasslat in sig i ett sammanhang.
Väl i ett sammanhang kan de tidigare informationslösa 1:or och 0:orna förtälja alla satser, och därmed allt som är fallet, i vart fall om man ska tro Ludwig Wittgenstein.

Stefan frågar sig vidare vem eller vad i trasslet som är ansvariga, eller skyldiga — och ger TPB och Blondinbella som två trassliga exempel. För att något, eller någon, i juridisk (och moralisk) mening skall vara ansvarig för en handling krävs, så vitt jag förstår, intentionalitet. För att tala om intentionalitet krävs ett medvetanden, och medvetanden kan tänkas, som sagt, stiga ur trassel.
Det svåra när vi nystar i trasslet för att hitta de(n) skyldige är att hitta var intentionen fanns.

Studerar man en myrstack så verkar myrorna leva efter en handfull enkla regler, utan medvetenhet om den stora planen för myrsamhället, men trots detta är de ett välstrukturerat samhälle (inte helt olikt mänskligheten). Mycket av detta samhälle har växt fram genom ett evolutionärt format beteende. Givet att detta är fallet, vem bär i så fall ansvaret för strukturerna? Var finns intentionaliteten? Ingenstans. Överallt. Eller, i slumpen, om man så vill.

Kan då även utom-individuella trassel, så som fenomenet med ”distribuerade hjärnor”, kulturella strukturer, normsystem eller organisationer, också utgöra medvetanden. Och därmed hållas direkt ansvariga? Kanske…

Aktiebolag och andra typer av juridiska personer är en institutionalisering av att flytta ansvar från det individuella till ett större trassel, men de är dock enbart ansvariga inför aktörer som kontraktsmässigt erkänt det delegerade ansvaret, och utgör därmed inte grund för ett jakande svar.
Ett medvetande större än en individ är dock inte otänkbart. Det finns till och med de som verkar resonera som om de faktiskt existerade. De menar att företeelser som strukturer och reklam styr individen i så stor omfattning att hon inte kan ta ansvar för sig själv. Dessa strukturer menar de dock är produkten av en frihet för en otyglad kapitalism – av oreglerad reklam, girighet och konsumtion.

Ponera att ett utom-individuellt medvetande skulle existera. Givet de klassiska rättighetsetiska tänkandena är det svårt att se att man någonsin skulle acceptera att flytta intentionalitet från den enskilda ”uppåt”. Även givet utilitaristiska glasögon tycker jag det verkar svårt att rättfärdiga denna syn. Strukturer, kulturer, och alla tänkbara utom-indviduella medvetanden kommer likväl alltid att enkom diktera de möjligheter det enskilde medvetandet kan välja mellan. Den enskilde måste dock ändå alltid göra ett val. Ett val som han borde kunna hållas helt ansvarig för — och därmed finns inget ansvar kvar att delge det större medvetandet.
Frångår man denna princip förlorar individen som aktivt väljer incitament att välja rätt. Knappast en nyttomaximerande hållning?

Alltså: Trasslet möjliggör möjligheter för den enskilde. Den enskilde väljer bland olika möjligheter. Alltid — utan undantag. Så enkelt tror jag det är. Allt trassel till trots.

Således:
1) TPB är ansvarig för att driften en bittorrent-tracker. De är dock inte ansvariga för vad andra väljer att använda den till. Skall TPB anses göra något olagligt, så bör det anses olagligt att driva en sökmotor som söker bland vilken mängd icke-kontrollerad information som helst (tänk: Google.).
Den som med intention utför en handling som bryter mot upphovsrätten med hjälp av TPBs bittorrent-tracker är ansvarig för sitt brott mot monopolet.

2) Blondinbella skulle inte vara det fenomen det har varit om det inte var för dess läsare och de företag som velat marknadsföra sig till tweens och tonåringar och försett sajten med resurser. Modebloggandet är givetvis större än Blondinbella och skulle överleva utan henna, men detta till trots så är det fortfarande Blondinbella som är ansvarig för sin blogg och dess framgång – det var hennes intention som skapade den.

Ang. den disruptiva konjukturen: My very own 2 cents

Prediction markets skiljer sig från vanliga opinionsundersökningar om framtidsutsikter genom att den som yttrar sig i det förra fallet har ett ekonomiskt initiativ. Deltagaren satsar sina egna pengar på ett specifikt utfall, och har därmed anledning att analysera djupare, och inte bara plikttroget rapa ur sig ett svar för att tillfredställa den glada opinionsundersökaren i andra änden av telefonen.

Denna inledning försöker rättfärdiga att det finns någon form av värde i att jag redogör för min högst personliga känsla för följande frågor utan att driva ett långt resonemang:
– Hur kommer priset på bostadsrätter i Stockholms närförorter utveckla sig under de kommande två-tre åren.
Och mindre specifikt:
– Kommer ekonomin att reagera positivt på stimulanspaketen?

Frågan har jag ställt mig eftersom jag nyss ombildat min hyresrätt och skulle sälja den eftersom jag nyligen flyttat från Stockholm till Norrköping. Ty antingen skulle jag vänta in stambytet, och se värdet stiga på min lägenhet eller sälja nu. Lägenheten såldes i slutet av förra veckan. En av de främsta anledningarna till detta är att jag tror att vissa av oss kommer att minnas 2008-2010 som början på de problem som stimulanspaketen kom att föranleda på längre sikt.
I Sverige är vi, med Maud i spetsen, förhållit oss oväntat kloka, men som tidigare har diskuterats på skiften, så tror jag inte USAs stormaktstid är över och FDR–NG aka Obama planer kommer att påverka oss.

Låt mig i bästa Zen- eller ying-och-yang-anda avsluta med en cirkel.
Keynsianska idéer är gångbara när politiker har förtroende. Med förtroende kommer makt, med makt kommer beslut, med beslut kommer missnöje, och ur missnöje förloras förtroende. Kanske kommer vi gå ett varv i denna cirkel för att åter akutalisera österrikarna.

Om inte annat har jag försatt mig själv i en win-win situation. Bra konjuktur 2011: Bra! Dålig konjuktur 2011: ”Vad var det jag sa!” Äntligen får man testa på att njuta av att vara missunsam pessimist.

Ang. Idéernas ekonomi: Cyberpoppens intåg

När man läser Barlows ”The Economy of Ideas” så är det, precis som Niklas Lundblad framhåller i veckan skifte, inte utan att man imponeras hur aktuell essän är 15 år senare. Det finns en annan aspekt med texten, och som kanske är än tydligare i ”A Declaration of the Independence of Cyberspace” (1996) av samme Barlow. Nämligen tonen.

Back in the days - när cyberpunk var just punk.
Back in the days - när cyberpunk var just punk.

Vad sägs om:

Without that connection, and without a fundamental change in consciousness to accommodate its loss, we are building our future on furor, litigation, and institutionalized evasion of payment except in response to raw force. We may return to the Bad Old Days of property.

Kanske lite svårsmält för den ”allmänborglige” ? Detta stycke är en ny favorit:

Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.

”Dumma er!” var det ovan, och här följer ”bra-iga oss!”:

We will create a civilization of the Mind in Cyberspace. May it be more humane and fair than the world your governments have made before.

I dagens debatt är den högtravande och lätt mystiska tonen nedskruvad ordentligt
Nu kan man läsa ifrågasättanden av immateriella rättigheter skrivna i alla tonlägen, ilska, frustration, kärlek, hopp och inte minst försök till att hålla sig till en saklig ton.

Henrik Alexandersson skrev härom dagen om att ”piratismen” håller på att bli mainstream. HAX halar fram trendmätaren Alexander Bard för att ta reda på hur det egentligen står till. Mycket riktigt så har Bard intagit en motsatt ståndpunkt – och trenden är därmed bekräftad som mainstream.

2007: Punkig? Inte direkt.
2007: Punkig? Inte direkt.

Vad innebär födelsen av cyberpoppen? Och vad innebär döden för cyberpunken?
En kanske än mer intressant fråga är: hur en övertygelse inom en smal subkultur kan ta sig till den breda massan?

Visst har det skett ett långt förarbete där åtminstone alla från 70-talister och framåt brutit mot upphovsrätten genom att enkelt och billigt kopiera, plagiera, parodisera, distribuera och så vidare av alla typer av material tack vare ny teknik.
Den riktiga topplistehit:en (för att fortsätta analogin med pop:en) har dock upphovsrättsindustrin själva lanserat genom att i kölvattnet på FRA, IPRED, ACTA och andra otäckheter med opinion emot sig attackera piratskeppet TPB.

Rent PR-mässigt har TPB haft alla korten i handen, de har verkligen slagit underifrån, David mot Goliat. Motivationen har varit amatörens kärlek till idéer och teknik – och inte som hos motståndarna – välbetalda jurister.
De läskiga arméerna av jurister som Barlows dystopiska bild av immaterialrätt förutspår har realiserats, inte minst i och med IPRED, men det finns en motkraft. En blogg-armé av amatör-tyckare – utrustade med lika delar hjärta och hjärna.
Utöver den PR-mässiga fördelen för TPB, så är den teknikdeterministiska tes som de ofta driver svår att värja sig mot. ”Information wants to be free” – i all korthet. Tillskillnad från Waldemar Ingdahl som avfärdar tesen, om än inte uttryckligen, med ”Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.”, så är jag dock mer optimistiskt å tesens vägnar. Ty ovanpå varje kommunikationsnät kan man alltid kan bygga anonymiserande och krypterande virtuella nät, om än mycket långsammare, detta i kombination med utvecklingen av överföringshastigheter gör mig till optimist å tesens vägnar.

Vidare, när tumskruven väl dras åt kring den ballong som här får symbolisera det frihetliga Internet, så expanderar den sin volym någonannanstans. Exempel på det duggar tätt i dagarna, Limewire stöder nu att etablera Darknets med ett par klick, EFF upplyser om självförsvarstekniker mot statlig avlyssning (avsett för amerikanska läsare), lökig routing, så som i TOR projektet, och good ol’ GPG/PGP för oss som fortfarande använder email.
Metoderna finns, men det är först nu när cyberpunkens leksakslåda, i och med popifieringen blir allmängods, som vi kan vänta oss efterfrågan på att få operativ system förkonfigurerade med allsköns cyberförsvar – eller åtminstone kontroll – för din integritet.

Lite äkta och underbar cyber-pop, vars ton och känsla väl förmedlar min syn på förpoppandet av cyberpunken:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=q_sfXsoSggg&hl=sv&fs=1]

Ang. ”Mer innovation?”: Nej, tack.

Hur stimulerar man innovation frågar sig Anna i Veckans skifte. Detta är en fråga är en som kan klassificeras, vilket redan Erik har klargjort, som en fråga vilken en ”moderat classic” ur Lundgrens-skola kan svara på. (Det vill så klart säga: ”Sänk skatten!”)

Vidare fortsätter jag i Eriks fotspår med självinsikten att inte gå ner denna välupptrampade stig, och försöker fokusera på två andra spår.

Den första sidostigen är att innovation kanske inte nödvändigtvis är ett värde vi bör inkludera direkt i vår nyttofunktion. Innovation kan tvärt om vara både en direkt utmaning för mänsklighetensöverlevnad, eller bara ett slöseri med resurser.
Sydsvenskan hade en huvudledare i veckan där de skrev under rubriken ”Innovation så in i Norden”.
De frågade sig retoriskt:

Kan satsningar på tuffa klimatåtgärder och ny, klimatvänlig teknik rent av vara en väg ut ur den finansiella krisen?

Detta är egentligen nästan lika dumt som idéen att krig skulle stimulera ekonomin. Innan jag fortsätter raljera skall jag först sopa rent, första soptaget: det skulle kunna vara bra i det riiiktigt långa loppet att satsa på klimatvänlig teknik – men i så fall för klimatets skull. Andra soptaget: med klimatvänlig teknik antar jag att de menar teknik som enbart förbättrar klimatet – och inget annat – skulle tekniken vara värdefull på annatvis finns det ingen anledning att särbehandla den.

Det galna är att Sydsvenskan, Obama och andra påstår att den nya tekniken skulle vara en väg till tillväxt. De menar att om man tackar nej till ett existerande system av billig energi, så som kol och olja – och istället bygger upp ett nytt, så skulle det skapa tillväxt, och därmed en väg ut ur finanskrisen.
Med samma logik är det bra när någon slår sönder en fönsterruta – det skapades ju ett arbetstillfälle – denna villfarelse avvisades redan av Bastiat.
Så, klimatvänlig teknik? – Kanske, men i så fall för klimatets skull – och inte innovationens.

Mitt andra spår är att innovation ofta överskattas och romantiseras väl mycket. När det talas om Sillicon Valley, i Kista, och i alla andra High-Tech-företag så talas det ofta, vitt och brett om innovation, om avancerad tekonologi och stora upptäckter.

Jag skulle uppskatta att minst 90% av alla ingenjörerna egentligen arbetar med basala anpassningar, små förändringar och support. Det är i dessa områden det finns en ekonomisk bärkraft, en risknivå som är acceptabel, och det är här de flesta ingenjörerna hittar sitt ”flow”. Ur detta hantverksmässiga arbete stiger innovationerna långsamt och ackumulativt.
Denna ackumulativa process har i och med den öppna innoverande som Anna och Erik talar om tagit en ny och förbättrad form.

Open-source världen är mycket intressant, både som innovation och som producent av innovationer. Här är innoverandet ofta mycket öppet, det sker i ett sammanhang med ständig peer-review, har mycket nära kontakt med användarna och det är alltid möjligt att experimentera.
Open source-rörelsen skapar dock aldrig något värde som förvaltas med hjälp av upphovsrätt, men trots detta lämnar det ändå ett mycket stort värdefullt fottryck.

En sak som det fottryck drar fokus till är att den stora vinsten vid innovation går inte till innovatören, utan till användarna av innovationen, och de som ska anpassa och support:a.

Vad ska man då dra för lärdom av mina två sidospår? Satsa brett snarare än elit. Vi är många som skapar. Vi är många som äter frukterna av skapandet. Vi skapar bra tillsammans. Detta betyder inte att vi skapar av samma anledning eller ens med liknande mål. Skaparen är en individ, med egna drömmar och mål, och bör därför finansiera sin verksamhet av egen ficka.

Bortom TPB: Piratkopierade upplevelser i lågkonjuktur

Denna post syftar tillbaka på skiftet som tittade närmare på lågkonjukturers roll i samhälletsutveckling. Prismedvetenhet, mer eller mindre kreativ destruktion av de underpresterande, och massa friställd arbetskraft åt nya mer eller mindre fräscha idéer. Ungefär så brukar den oförtrötlige optimisten låta – med viss rätt.

Det finns begär, eller behov om man så vill, som i och med lågkonjukturens minskade köpkraft drabbar oss människor i den industrialiserade världen, en brist på ”unboxing”. D v s den lätt perverterade ritualen som innefattar kartonger, shrink-wrap, manualer, brist på batterier och nyplast-doft.

Ett viktigt skifte i det post-industrialiserade informationssamhället har dock lyckats ta sig runt problemet som den minskade köpkraften manifesterar genom att utrota knappheten. Kanske bör det kallas order propecia online

.gearlive.com”>piratkopierad ”unboxing”? Känslorna av förväntan, nyfikenhet och visuell stimuli. Men ägandet har upphört då det känslobringade plötsligt blivit knapphetsbefriat. Kan man påstå att det känslobringande har verkshöjd, och vem tillfaller i så fall det immateriellt monopolet?

Givet att försäljningspsykologin på prylar i mångt och mycket baserar sig på relativt irrationella ”ha-begär” kanske den virtualiserade upplevelsen dödar marknaden för Teknikmagasinet så snart luktdatorn gör sitt intåg.

På samma ämne:
Via Slashdot ser jag att det agiteras för att stimulanspaketspengar skall gå till utveckling av open-source mjukvara, med ett särskilt fokus på säkerhetsaspekter.
Plötsligt infinner sig mina känslor på den onda sidan av ”Public choice” ekvationen – så det är så här det känns…
Mitt känslokomplex rymmer dock fler känslor, men klart är att ett stimulanspaket alltid glädjer någon, och det är inte svårt att förstå att han/hon/SAAB som känner vittring av paketen slåss för dem.

zp8497586rq