Månad: maj 2009

Fabrikerna är rivna och arbetarna dansar på dess gravar

Anna Lundbergh ber oss blicka med managementglasögon på våra skiften. Vi har skrivit om e-romantik, urbana rum, nationer och moln samt pirater för att nämna några ämnen. Så, hur ska då denna skiftande fram-/nutid styras?

Till att börja med måste vi slå fast en sak direkt, eftersom Anna redan i rubriken lyfter fram fabriken, denna industrialismens katedral: industrialismen är redan död. Vi behöver inte vänta på att fabrikerna ska rivas, de rivs redan och har gjort så åtminstone i två decennier. Inte bara i Sverige eller västlandet, utan överallt.

Faktum är att andelen industrijobb globalt aldrig varit fler än jobb inom jordbruk. På global nivå har industrialismen som arbetsplats varit en parentes. Istället har ett annat stort skifte skett de senaste åren: jordbruket är inte längre den största arbetsgivaren.

Läs gärna det där igen, för jag tycker det är ett fantastiskt skifte, antagligen ett av de största de senaste 100 åren: jordbrukssamhället tog slut för mänskligheten någon gång mellan 1995 och 2005! Den vanligaste sysselsättningen bland oss snart 7 miljarder människor är numera ett tjänstejobb. Bondesamhället – medeltiden, om du så vill – tog slut häromåret. Jag har svårt att tänka mig ett större skifte i närtid. Bonden är ett minne och industriarbetaren en symbol. Maskinerna är på god väg att ta över såväl jordbruket som tillverkningen.

Framtidens jobb kommer att vara människa-till-människa. Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status. Produktionsmedlen styrs om från att sätta samman atomer så billigt som möjligt till att göra människor gladare, visare, friskare och populärare bland sina jämlikar.

Samtidigt sker ett annat skifte som påverkar styrningen av våra jobb. Man kan kalla det bloggosfäriseringen av arbetslivet. Bland bloggar råder en dynamisk och organisk hierarki i ständig förändring. Uppmärksamheten och trafiken hoppar likt en humla på en sommaräng mellan de intressantaste inläggen. Företag måste lära sig denna sorts dynamik för att kunna locka till sig kunder och de bästa medarbetarna.

Jag menar inte att man tvunget måste börja blogga, men man måste förstå bloggosfärens (eller för den delen framgångsrika open source-projekts eller Wikipedias) drivkrafter. Att de rör sig framåt med hjälp av en slags social energi. De är mallar för framtidens företag och vinnarna är de som lyckas kanalisera energin i sin riktning.

Så, för att summera svaret på Annas skifte om morgondagens management.

  • Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status.
  • Organisationerna är likt bloggosfären utspridda i tid och rum.
  • Effekt får man genom att kanalisera den sociala energin i sin riktning.

Som Alexander så väl noterade tog det ett tag att få den här posten skriven. Det beror dels på att jag haft väldigt mycket att göra utanför bloggandet men också på att det är ett väldigt spännande ämne. Läs gärna mer på min andra blogg, Opportunity Cloud, där jag skriver om bl.a. lättrörlig affärsutveckling. Ett ämne som passar väl in på denna skiftesspaning.

Ang. Rivna fabriker: Försiktig delaktighet

Anna frågar efter morgondagens management. Finanskrisen aktualiserar ledarskap, och framför allt framtidens arbetsplats. Post-industri är kanske inte post-fabrik än, men kanske har vi skifte framför oss där fabriker och storföretag är historia, och fler och fler arbetsplatser är småföretag, delägda av anställda, eller arbetsplatser där den anställda är antingen konsult, eller har nära samhörighet med det den jobbar med.

Småskalighet och dialog är inte nödvändigtvis receptet för att lyckas, men kanske lösningen för att skapa ömsesidig trygghet i en skakig ekonomi. Stora företag har visserligen stora buffrar, men fäller desto fler personer och tillgångar när de väl faller. Småskaligt risktagande ger kanske inga multimiljonärer i första taget, men orsaker heller inga börskrascher.

Kanske är vi i en brytningspunkt mellan fabriken och framtiden, och kanske är det lätt att åberopa gamla strukturer ibland, men frågan är om management inte är på väg till en mer försiktig delaktighet ledning och arbetare emellan. Delaktighet och ansvarskännande behöver ju inte per automatik innebära flummig ickehierarki, utan snarare överrenskomna strukturer där hierarkin kan ha sin plats.

Lite struktur är sällan av ondo.

Formatsyskonblogg

Det är glädjande att se att fler nappar på idén att använda bloggformatet för att publicera en pågående konversation. Ännu lite mer glädjande är det att det handlar om en akademisk konversation, och att den förs mellan så intressanta personer. Bloggen heter Masudabreven, och skribenterna är Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Palle Dahlstedt, Anders Hektor, Carl Jeding, Jussi Carlgren och Markus Bylund. Förutom att det är kul med ett formatsyskon i den svenska bloggosfären, säger ryktet att grundandet av Masudabreven åtminstone till en icke försvinnande del inspirerades av Skiften. Jag har varken kunnat få de uppgifterna förnekade eller dementerade, men kul är det i varje fall!

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.

Ang. management: Institutionaliserad skam gör underverk för kärleken

Skiften har haft något av en aktivitetsdipp senaste veckan. Vad ann detta? Är skiftesämnet framtidens management ett svårare ämne än det om framtidsmannen?
Är det ett tråkigare ämne än valutors vara och form av vara? Trassligare än diskussionen om självaste trasslet? Knappast.
Utan mitt under det trevliga och skribentvänliga management-skiftet händer något!

[ Angående de f d deadlines som gällde för veckopostningar ]
Med vår nya formulering så postar vi väl nytt när så gott som alla svarat helt enkelt?

En ny formulering. Ett demolerande av den institution som burit Skiften i sin varma, trygga famn. Den tidigare rosade institutionen ”Veckans skifte”, med fasta deadlines böter och institutionaliserad skam föll plötsligt in i inaktualitet.

Med den stora omdaningen i de institutionella förutsättningarna var en gedigen ettårig skribentkultur upplöst. Behövde man skämmas om man inte postade under veckan? Njae, det är ju det där nya, och jag har ju mycket, och…

Nå, vad säger denna smålarviga navelskådning om framtidens management?

Om amatören kommer ha en centrala rollen i framtiden, så krävs de att hon fortsätter älska det hon gör. Annars är hon ju inte amatör (ordet amatör bär, som Erik tidigare påpekat, på språkliga gener från amore).

För att älska sin aktivitet krävs någon form av stimuli, inte sällan uppmärksamhet och uppskattning från sig själv och/eller andra, vilket i båda fallen är en bristvara. Uppmärksamhet och uppskattning får man normalt del av genom att vara bra.
Bra är dock sällan gratis att vara, utan kommer ofta på bekostnad av en professionalisering. D v s institutioner, krav, belöningar och skam.

Amatör och professionalism står i denna mening inte i motsatsförhållande till varandra. Detta till trots så är den typiske professionella utövarens roll känsloneutral by design.
En av de viktigaste uppgifterna inom management för den delvis nya kärleksfulla amatörsfären bör alltså vara att optimera institutionerna så att man maximera mängden uppmärksamhet och uppskattning utan att skada den upplevda kärleken.

Mitt i denna amatörverksamhet vill jag slå ett slag för att väva in ett visst mått av institutionaliserad skam i den nya skiftesskribentkulturen – med eller utan deadlines.

Våga släppa taget om valrörelsen?

I dag var jag hos Moderaterna och lyssnade på deras strategi för sociala medier inför Europavalet.  Per Schlingmann, Maria Thyni och Pär Henriksson berättade om Moderaternas satsning, mycket intressant som uppföljning till det tal Schlingmann höll i Almedalen år 2008. Det är ett enormt skifte som omskakar partierna och hur de kommunicerar med medborgarna. Det är en tid mellan den gamla trianguleringsmodellen och att gripa den feta svansen.

Oscar Swartz skriver att Moderaterna i kampanjen har ett unket uppifrånperspektiv. Att dricka liberalt skriver att partiprogrammen måste öppnas upp, open source politics. Tekniken i sig är inte främsta frågan.

Jag träffade Mary X. Jensen från Minamoderatakarameller på mötet och talade lite med henne om bl.a. vikten att synas som politisk kandidat.

Är det bra att öppna den partipolitiska koden? Tänker inte främst på att kandidater och sympatisörer kan säga dumma saker i partiets namn, men det svåra arbetet är att kombinera ett genomarbetat budskap med en öppen plattform. Det är ett svårt arbete för kampanjskaparna, som Schlingmann korrekt påpekade, att motivera och locka alla i kampanjen att följa den linje partiledningen tagit fram.

Amelia Andersdotter är kandidat för Piratpartiet till Europaparlamentet. Amelia utökar Piratpartiets politik till nya områden. Det får man ju säga är riktigt intressant, oavsett vad man tycker om politikens innehåll. Fast i ett så tight ihophållet parti som Piratpartiet är gränsen för open source snävare, både i vilka politikområden som kan tas upp och hur de enskilda kandidaterna kan vika av mot partilinjen. Piratpartiets linje bygger ju på att partidisciplinen måste vara massiv när partiet förhandlar i alla andra frågor förutom integritet och upphovsrätt.

Moderaterna och Piratpartiet är exempel som pekar på hur svårt politiskt kampanjarbete håller på att bli. Det går inte att styra som tidigare, det har gått fram, men att släppa all riktning innebär andra problem inte minst demokratiska. Det är ett skifte inte bara för gammelpartier och gammelmedia.

Uppdatering: Pär Henriksson på Moderaterna håller ett intressant tal om valrörelsen och tekniken

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Xp4I4zob2ck]

Intressant

RAW DATA NOW

Tim Berners Lees TED talk där han får publiken att skanderar: RAW DATA NOW har fått effekt!

Data.gov är den amerikanska staten svar, en jäkla massa rådata att ladda ner nu! Mängder av intressanta datasets att experimentera med. När detta gifts helt med nya Wolfram Alpha, som i sig är fantastisk (så när som på licensavtalet), kommer många viktiga frågor få spännande svar!

Sverige som asperar på att vara IT-nationen framför andra; agera nu! RAW DATA NOW!

Ang. riv fabrikerna: bygg upp ett socialt kapital

Katedralen och bazaren

Robert Reichs beskrev organisationerna väl i sin bok The work of nations

Amerikas företagsbyråkratier var organiserade som militära byråkratier för att alla planer skulle förverkligas effektivt … De beskrevs i ungefär samma ordalag som de militära hierarkierna, med kommandokedjor, kontrollområden, arbetsklassifikationer, divisioner och divisionschefer, och det fanns standardprocedurer för varje beslut. När man var osäker skulle man söka ledning i regelböckerna. Alla arbeten definierades i förväg av färdiga rutiner och ansvarsområden. Organisationsdiagram kartlade de interna hierarkierna och började med en stor ruta högst upp som innehöll VD, och sedan fortsatte det nedåt med det ena planet efter det andra med ständigt fler och mindre rutor. Liksom i det militära lades stor vikt vid upprätthållandet av kontroll, på en överordnads förmåga att skapa lojalitet och ovillkorlig lydnad och att upprätthålla disciplinen, och på de underordnades förmåga att anpassa sig till denna stil.

Det känner vi igen från kommuner, landsting, folkrörelserna… hela vårt samhällsliv har byggt upp så här. Rädslan gnager i oss det avvikande inte är dagens kris och ekonomiska katastrof, utan högkonjunkturen före den. Rädslan av att det saknas kontroll över utvecklingen.

Reich beskrev företaget efter Ford så här:

Det moderna företaget vid 1900-talets slut har endast en ytlig likhet med sin motsvarighet omkring 1950. De amerikanska storföretagens namn och logon står alltjämt som symboler för den amerikanska ekonomin … Men under ytan förändras allting. Storföretaget planerar och driver inte längre produktionen i stora volymer av varor och tjänster. Det äger eller investerar inte längre i fabriker, maskiner, laboratorier, lagerhus och andra konkreta tillgångar. Det sysselsätter inte längre härskaror av arbetare och mellanchefer … Det är i allt högre grad en fasad bakom vilken myllrar en serie decentraliserade grupper och undergrupper som ständigt gör överenskommelser med liknande diffusa enheter över hela världen … I stället för en pyramid liknar alltså högvärdeföretaget mer ett spindelnät. De strategiska samordnarna sitter i mitten, men det finns alla möjliga trådar som inte berör dem direkt, och nya trådar spinns hela tiden. Vid varje knutpunkt sitter ett ganska litet antal personer – från något tiotal till några hundra, beroende på projektets karaktär. Om gruppen vore större skulle den inte kunna fånga upp nya kunskaper snabbt och informellt … Snabbhet och smidighet är så viktiga för det kundanpassade högvärdeföretaget att det inte får tyngas ned av stora fasta kostnader för till exempel kontorsbyggnader, fabriker, utrustning och administration … Det enda som räknas där är förmågan att snabbt identifiera och lösa problem – äktenskapet mellan tekniskt kunnande och marknadsföringsexpertis, välsignat av strategisk och finansiell begåvning. Allt annat kan man skaffa när behovet uppstår.

Det fångar Anna i veckans skifte. Katedralen mot bazaren.

Intressant nog kom förändringarna främst inom bilindustrin. Samma bransch som en gång hade varit mönsterbildande för det klassiska storföretaget. Japan blev exemplet istället för USA. Lean production, learning organization,total quality management eller just-in-time är alla från de organisatoriska förändringar som först Toyota och sedan andra japanska biltillverkare introducerade efter andra världskriget. Nu är inte tiderna bra för Toyota heller.

Övergången mellan de två systemen kommer nog inte att bli så smidig, recessionen är delvis beroende på detta. Management blir att föra samman nätverk, fast nackdelen med snabbheten och smidigheten är kanske bristen på friktion? Skapar lean and mean riskaversion, då misstag inte kan pareras?

Tjäna pengar och rädda världen av Erika Augustinsson och Maja Brisvall, är en intressant läsning i sammanhanget. Boken speglar en växande global rörelse som också växer sig allt starkare i Sverige – att lösa samhällsproblem med entreprenöriella metoder. Frågan om samhällsentreprenörer har diskuterats tidigare bl.a. av Karl Palmås och etiketten kan råka skymma

Det finns en intressant diskussion kring the sharing economy, den delande ekonomin och till IT-boomens positiva omvandling av entreprenörsskapet och av vilken management som fanns i organisationerna. Rätt mycket slog in sett i efterhand.

Andra typer av organisationer som diskuteras idag är public private partnerships, en blandning mellan det traditionella näringslivet, offentliga sektorn och NGO. Det finns fördelar, men fara för medborgaren och konsumenten kan uppstå. Det har funnits vattentäta skott av goda skäl för att hindra respektive sfär att få makten över de andra.

Intressanta observationer kan göras för framtiden av samhällsentreprenörerna, kanske finns många av morgondagens lösningar där, med eller utan etiketter?

Undrar vad Johan Norberg säger om en icke-liberal globalisering och riskerna med nätverksorganisationer eller hur tänker  miljöbloggaren Lunken kring sammansmältningen av näringsliv, offentligt och NGO och vad det kan leda till för organisationer?

Intressant

Ang vårböcker: Sent om sider, ytterligare böcker!

Under våren har jag lovat mig själv att finna mer tid för att läsa, och det går sakta framåt! Dessutom har jag lovat mig själv att hitta tillbaka till skönlitteraturen, och även detta projekt har nått viss framgång. Med det sagt skulle jag varmt vilja rekommendera följande tre böcker:

1: Soon I Will Be Invincible – Austin Grossman

En mörk och mycket verklighetstyngd (sarkastisk) gestaltning av de stereotypa superhjältarna och superskurkarna som utspelar sig in en nära framtid. Superhjältarna tampas med PR-kriser, relationsdraman och mindervärdeskomplex, och superskurkarna gör allt de kan för att inte av misstag berätta sina planer för hjältarna. Boken är helt lysande både till form och innehåll, se bara följande utdrag från superskurken Dr. Impossibles tal till världen i vilket han hotar med att förinta Jorden:

”My first act will be to demand the surrender of all the governments of Earth, via the United Nations Security Council. You have no alternative. Legal details of this process can be found on my web site”

2: Neuroethics – Nail Levy

Neil Levy är verksam vid Centre for Applied Philosophy and Public Ethics, University of Melbourne och The Program on Ethics of the new Biosciences, Oxford. Här har Levy tagit sig an att formulera en sammanhållen bild av de nya etiska dilemman som följer av att neurovetenskaperna kommer allt längre i sitt uppdrag att kartlägga och förklara hur vi egentligen fungerar neurologiskt. Jag har precis börjat läsa boken, men speciellt lockande finner jag diskussionen om jagets autencitet.

3: Groundswell – Charlene Li och Josh Bernoff

Groundswell är en av de böcker som ligger i min halvlästa hög, men det börjar bli dags att avsluta den. Li och Bernoff har gjort en bra och lättöverskådlig sammanställning av vilka problem och möjligheter företag står inför i det föränderliga medielandskapet. Framförallt uppskattar jag att förattarna tydligt understryker att det inte handlar om att hitta det enda rätta receptet. Det är hög tid att inse att vi rör oss från den styrda envägskommunikationen till den okontrollerade och icke avgränsade konversationen. Li och Bernoff bjuder även på en mängd konkreta och belysande exempel.

Skifte: Riv fabrikerna!?

Det har skett stora, för att inte säga enorma, teknologiska, livstilsmässiga och geopolitiska förändringar de senaste femtio åren. Men hur mycket har egentligen vårt sätt och våra modeller för styrning och ledning förändrats under samma period? Var sker de banbrytande förändringarna i management som krävs för framtidens verksamheter, och hur ser de ut? Det var då jag plockade fram Gary Hamels bok Morgondagens management som frågorna kring detta skifte dök upp. Numera har många konsulter och verksamhetsutvecklare fullt upp med att anpassa Toyotas framgångsrika leanmodell för även andra sorters verksamhet än fabrikstillverkning, men hur skulle det vara om vi tänker mer nytt än så? Gary Hamel bjuder in till diskussion kring de mönsterbrytande förändringar som han menar måste komma till stånd för att management ska komma ikapp den övriga utvecklingen.

Företagsledningar har länge stått på den utvecklingsplatå där Taylor (han med tidtagaruret) och Weber (han med byråkratin) lämnade över. I Sverige kanske vi slår oss för bröstet som jämställda och moderna, med platta organisationer. Det är snart 25 år sedan flygbolagschefen Jan Carlzon skrev Riv pyramiderna! Han poängterade bl.a. vikten av att gå från produktionsfokus till marknadsfokus, och vikten av alla anställdas delaktighet. Ändå hör jag fortfarande chefer, relativt unga, i kunskapsbaserade företag och organisationer tala om verksamheten som ”fabriken”.

Peter F Drucker beskrev själv sin bok Management på 2000-talet som ett upprop till handling:

”Utmaningarna kommer inte av dagens situation. DE ÄR AV HELT ANNORLUNDA SLAG. Vi lever i en ÖVERGÅNGSTID – och förändringarna är mer djupgående än till och med de som förebådade den ”andra industriella revolutionen” vid mitten av 1800-talet eller de strukturella förändringar som utlöstes av den stora depressionen på 1930-talet och det andra världskriget.”

Därför vill jag be mina medbloggare att tänka tillbaka på något av de skiften vi skrivit om här tidigare och denna gång med managementglasögonen på: Ger detta skifte några ledtrådar om hur morgondagens management kommer att se ut? Vilka utmaningar medför detta skifte, utmaningar som gott ledarskap bör svara upp emot? Vilka personer/verksamheter är det som blir framgångsmodeller, efter Jan Carlzon, efter Toyota?