Månad: mars 2009

Ang. Trassel: Individers försvar

Sextiotalets kollektivism möter åttiotalets individualism och bildar tjugohundratalets trassel. Stefan Görling är något på spåren med sitt gästinlägg om trassel här på Skiften.

Bakom trasslet skymtar individer som efter orsak-verkan-samband skapar ett spontant kluster av handlingar som på avstånd kan verka homogena. Det ständigt närvarande beroendet av omvärlden utnyttjas, och i trasslet finns fler symbioser än parasiter. Svårsstyrt och icke-hierarkiskt, men enklare att bryta sig ur, och utan krav om tillhörighet eller paketlösningar.

Kanske är trasslet ett symptom på ett samhälle som i allt större utsträckning vill övervaka, kontrollera och kräva ansvar från den enskilde medborgaren. Maktdelningens motsvarighet till informations-overflow, för att säkerställa någon sorts anonyminitet bland handlingsväven. Det kanske inte finns katallaxi, utan bara resultatet av entropi.

För vad är bästa försvar mot en kontrollivrande stat, om inte protester och engagemang som inte är spårbart till en enskild katalysator?

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning,  styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Veckans Skifte: Trassel – gästskribent Stefan Görling

Veckans skifte är skrivet av gästskribenten Stefan Görling som gör premiär på Skiften. Stefan är bland annat doktorand vid institutionen för Industriell ekonomi vid KTH, och här delar han med sig av några intressanta funderingar om terrorister, trassel och Blondinbella. Enjoy!

***

The Pirate Bay-rättegången är till slut över. Eller, åtminstone denna rond. Jag är inte jurist. Och lämnar målet som sådant åt sidan. Men jag har funderat lite på vad det är som jag finner så fascinerande med fallet.

Jag tror att det är just det faktum att det är en gestaltning av vad jag ser är speciellt med Internet, och vad som kommer att bli allt mer problematiskt. Oavsett vad vi tycker om saker och ting borde det gå att upprätta någon form av konsensus kring att om vi tittar på TPB och inkluderar hela det trassel av datorer, personer, kablar och sladdar så tittar vi på vad åklagarna talar om en piratkopieringsindustri. Det sker brott mot upphovsrättslagen i parti och minut.

Men. Och här blir det mer spännande. När vi försöker koppla isär detta trassel, och fundera på övem det egentligen är som gör det olagliga. Och vilken central hjärna vi kan hålla skyldig för denna industri blir det genast mer problematiskt. Då kliar vi oss i huvudet och det här är ju det som diskuterats i TPB-fallet. Vem var det som organiserade det hela? Vem var ansvarig? Hur styrdes detta trassel? Det kan ju inte bara uppstå av en slump (eller kan det? Se här).

Tanken för mig till Kevin Kellys fantastiska bok Out of Control (Kelly 1995), som även med några år på nacken fortfarande är en fantastisk läsupplevelse (Finns online här, men kan med fördel köpas på papper). Där han skriver om Dennetts perspektiv på att det inte finns någon central del av vår mänskliga hjärna:

”Humans have a brain, but it is not centralized, nor does the brain have a center. ”The idea that the brain has a center is just wrong. Not only that, it is radically wrong,” claims Daniel Dennett. Dennett is a Tufts University professor of philosophy who has long advocated a ”functional” view of the mind: that the functions of the mind, such as thinking, come from non-thinking parts. The semimind of a insectlike mobot is a good example of both animal and human minds. According to Dennett, there is no place that controls behavior, no place that creates ”walking,” no place where the soul of being resides. Dennett: ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

[…]

Much more likely, says Dennett, is that ”meaning emerges from distributed interaction of lots of little things, no one of which can mean a damn thing.” A whole bunch of decentralized modules produce raw and often contradictory parts — a possible word here, a speculative word there. ”But out of the mess, not entirely coordinated, in fact largely competitive, what emerges is a speech act.”

Vi har svårt att acceptera att något som ser ut att vara ett intelligent beteende, inte nödvändigtvis är det. Eller för den delen att vårt medvetande, som vi ser och känner dagligen, faktiskt inte skulle existera när vi börjar plocka isär neuronbana efter neuronbana i hjärnan. Vi vill hitta en intention, om vi så ska konstruera den i efterhand. Eller som Whitehead argumenterade, världen är ett trassel, men den befolkas av människor som låtsas att den är statisk.

”In short, the argumentis that, yes, the world is fluid, but it is populated by humans whose sensemaking apparatuses pretend that it is not fluid. But, as Whitehead poits out, although static categories may be used to enter into a fluid world, they are also made bya fluid world and remade in a fluid word. In other worlds, the static categories – or rather, the making of static categories – is part of the process.” (Hernes 2007, s.29)

Hela Internet är en väv av aktörer som är löst kopplade och tillsammans ibland skapar ett beteende som för en betraktare kan te sig lavinartat, koordinerat och organiserat. Bloggosfärens debatt kring FRA-lagen är ett tydligt exempel på detta trassel, även om många försöker peka ut vem det var som organiserade det hela. Men är bara ett av många exempel på komplexa system där många aktörer påverkar varandra utan hierarkis styrning och tydlig kontroll.

Ett annat exempel är den fantastiska väv av aktörer som tillsammans håller uppe begreppet ”Blondinbella”. Ett trassel som förutom bloggen involverar företagare som försöker bygga företag med hennes varumärke (klädkollektioner, webshoppar), eller på annat sätt koppla sig in i ekosystemet. Det handlar om alla de (företrädesvis tonåriga tjejer i mindre svenska städer) som kommenterar hennes blogg för att kunna länka in sin egen blogg i trasslet. Tillsammans skapar de ett enormt system som med vissa mått (sidvisningar) är det bland de största fenomenen i Sverige. Men med andra mått har en långt mycket mindre makt. Tittar man inte till hela trasslet är det svårt att förstå hur någon som är så populär, åker ut ur Let’s Dance långt innan Carl-Jan.

Vad det här innebär är att när vi börjar plocka isär det komplexa trasslet ”Fildelning via Pirate Bay”, Bloggosfärens kampanj mot FRA-lagen, eller för den delen Blondinbellas imperium är det inte säkert att det finns en central nod som styr. Att det finns en intention vi kan haka oss fast vid. Som vi t.ex. kan avkräva ansvar. När vi plockar bort bit för bit hittar vi ingen PR-byrå som var hjärnan bakom FRA-kuppen. Och vad är Blondinbella utan resten av sitt trassel? Kan vi ens säga att det är hon styr sitt imperium?

Men vad gör vi då när världen blir allt mer komplex, och trasslig? Hittills har vi angripit problemet genom att försöka identifiera en nod/del av det som faktiskt verkar ha inflytande. Och angripa den.

Hernes (Hernes 2007) använder Al-Quaeda som exempel. USA blev attackerat, och svarade genom att i hast bege sig till Afghanistan för att slå ut den där Al-Quaeda, och dess styrande råd. Al-Quaeda är inte en organisation med ett huvudkontor, det är ett ständigt föränderligt trassel av aktörer som i olika sammanhang associeras med fenomenet.

Al-Quaeda slås inte ut oavsett vad Usama faktiskt befinner sig. Ekosystemet runt Blondinbella lever vidare även om hon skulle sluta blogga. Och FRA-”rörelsen” står inte och faller med någon dold hjärna.

Våra försök att låtsas att världen inte är ett trassel fungerar inte längre. Allt fler fenomen går inte att plocka isär och förstå genom dess delar. Som Dennett skriver om hjärnan ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”.

Vad gör vi när vi inser att ekosystemet fortlever även om vi slår ut en nod? Att fildelning fortsätter efter TPB? Eller att trasslet kring modebloggare fortsätter även om Blondinbella slutar blogga.

Det pratas ibland att vi genom teknikutvecklingen måste börja prata om horisontell lagstiftning istället för vertikala stuprör. Att vi inte längre kan reglera marksänd tv för sig och webbtv för sig, eftersom tidigare separata områden växer samman. Att vi måste reglera på andra ledden.

Min tes är dock att det nu sker något större, att vi i detta ögonblick ser ett skifte från ordning mot trassel. En slutlig dödsstöt för tanken på en form av central styrning, mot en värld där vi lever i ett trassel där många viljor ständigt hörs och vi i alla frågor har en ständig kamp där vi måste kompromissa mellan många olika viljor. Whitehead hade rätt, att vi människor har en benägenhet att anta att världen inte var ett trassel. Men det ser ut att fungera allt sämre i samhället. Kommer det verkligen att vara ett hållbart förhållningssätt framöver?

Jag famlar runt bland systemteoretiker som Luhmann och hans följeslagare, som kanske kan hjälpa oss att beskriva denna trassliga värld, men de säger mest att det är svårt. Så jag vänder mig till skiftespanelen istället.

Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? Hur styr vi ett trassel? Hur stiftar vi lagar? Hur ser vi till att de följs? Går det att kombinera dessa nystan med integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, eller kommer vi tvingas att göra avkall för dessa för att kunna styra världen?

Referenser

Hernes, T., 2007. Understanding Organization as Process: Theory for a Tangled World 1st uppl., Routledge.

Kelly, K., 1995. Out of control : the new biology of machines, London: Fourth Estate.

Ang. Disruptionen: En ny naturresurs?

Finanskrisen var, är, många saker. För ekonomen, juristen och statsvetaren är den en anomali, en svart svan som badar i sin egen självklarhet så här i efterhand. För många är krisen, liksom ordet så föga ödmjukt föreslår, en disruption från någonting, en destruktiv process som resulterar i ett sämre tillstånd. Detta är dock i regel bara halva sanningen. Med varje kris följer förståelsen för en diskrepans mellan vår omgivning och vår uppfattning av den.

Finanskrisen har framförallt förändrat mitt perspektiv i ett avseende, och resultatet är en väsentlig och mycket spännande fråga som jag ännu inte känner mig mogen att försöka besvara: Är risk världens nya centrala naturrresurs? Har risk utvecklats från att vara en sekundär och oundviklig bieffekt som hanteras av specialister till att vara en integrerad, distinkt, kvantifierbar och central resurs som hanteras och handlas med av alla, och vars ändlighet beror av dess omgivning? Om så vore fallet, vad skulle de långsiktiga effekterna av produktifieringen av risk vara? Är denna disruption månne bara tröskeln till en brantare inlärningskurva?

Ang. Den Stora Disruptionen

Erik Starck sätter fokus på ekonomin och relaterade samhällsförändringar i veckans skifte Den stora disruptionen. Visst kommer 2008-09 att vara en tidsperiod som vi kommer att minnas och referera till längre fram. När finanskrisen härjade som värst befann jag mig i Seoul, Sydkorea. Det var inget tvivel om att krisen är global och omfattande. Den blir en katalysator för vissa förändringar och kan i andra fall vara hämmande, tex genom ökad protektionism. ”I väntan på vändpunkten” är temat i tidskriften Axess senaste nummer där Niklas Ekdal gör en djupdykning i krisen under rubriken Sökes: Globala balanskonstnärer.

Vi tycks stå inför ett skifte, från marknad till politik och från väst till öst.

Niklas Ekdal menar att nu är det Kinas tur att ta över rollen som top dog och lok i världsekonomin. Det är en spridd uppfattning. Umair Haque, som Erik refererade till, hävdar tvärtom att Kina förvisso är produktivt men inte tillräckligt kreativt. Frågan om var tillväxten kommer att ske är underordnad på vilket sätt.

We have to reboot growth: the problem is not what is growing versus what is not, but how we grow.

Umair Haques artikel belyser på ett intressant sätt skiftet från 1900-talets västerländska industrialism och linjära produktivitetsjakt till Smart Growth.

En relevant fråga är hur många av dessa förändringar som kommer att ske nu? I vilken utsträckning lyckas bevararna hålla fast vid de gamla strukturerna och skjuta skiftet ytterligare lite på framtiden, kanske till nästa kris?

Hal Gregersen, INSEAD:

Transformational leaders ask innovative questions — lots of them

For too long, now, it seems too many of us, in too many different areas of life, in too many parts of the world have been predominantly asking “how can we get something for nothing”?

Sett ur perspektiv tror jag att Den stora disruptionen kommer att ha inneburit ett skifte till ett mer långsiktigt och hållbart perspektiv.

Ang. den disruptiva konjukturen: My very own 2 cents

Prediction markets skiljer sig från vanliga opinionsundersökningar om framtidsutsikter genom att den som yttrar sig i det förra fallet har ett ekonomiskt initiativ. Deltagaren satsar sina egna pengar på ett specifikt utfall, och har därmed anledning att analysera djupare, och inte bara plikttroget rapa ur sig ett svar för att tillfredställa den glada opinionsundersökaren i andra änden av telefonen.

Denna inledning försöker rättfärdiga att det finns någon form av värde i att jag redogör för min högst personliga känsla för följande frågor utan att driva ett långt resonemang:
– Hur kommer priset på bostadsrätter i Stockholms närförorter utveckla sig under de kommande två-tre åren.
Och mindre specifikt:
– Kommer ekonomin att reagera positivt på stimulanspaketen?

Frågan har jag ställt mig eftersom jag nyss ombildat min hyresrätt och skulle sälja den eftersom jag nyligen flyttat från Stockholm till Norrköping. Ty antingen skulle jag vänta in stambytet, och se värdet stiga på min lägenhet eller sälja nu. Lägenheten såldes i slutet av förra veckan. En av de främsta anledningarna till detta är att jag tror att vissa av oss kommer att minnas 2008-2010 som början på de problem som stimulanspaketen kom att föranleda på längre sikt.
I Sverige är vi, med Maud i spetsen, förhållit oss oväntat kloka, men som tidigare har diskuterats på skiften, så tror jag inte USAs stormaktstid är över och FDR–NG aka Obama planer kommer att påverka oss.

Låt mig i bästa Zen- eller ying-och-yang-anda avsluta med en cirkel.
Keynsianska idéer är gångbara när politiker har förtroende. Med förtroende kommer makt, med makt kommer beslut, med beslut kommer missnöje, och ur missnöje förloras förtroende. Kanske kommer vi gå ett varv i denna cirkel för att åter akutalisera österrikarna.

Om inte annat har jag försatt mig själv i en win-win situation. Bra konjuktur 2011: Bra! Dålig konjuktur 2011: ”Vad var det jag sa!” Äntligen får man testa på att njuta av att vara missunsam pessimist.

Baksmällan från samtidismen är smärtsamma förändringar

Det här mer än en strukturrationalisering. Det här är mer än en lågkonjunktur. Jag tror att Erik har rätt i att kalla veckans skifte den stora disruptionen. Det är kanske att sticka ut nacken, men det finns likheter med den stora förändringen som skedde i industrialismens tidiga fas med den stora paniken och den långa depressionen mellan 1873-96.

Folk är med viss rätta misstänksamma mot Cassandra då det är lätt att skjuta av många varningar och få rätt på någon. Det sker sedan lätt att den minoritet som siade och kriser och katastrofer plötsligt ses som stora genier som kan ha rätt om allting för all framtid.

Det som talar emot Kassandravarningen är att trenderna har kunnat ses över hela linjen en längre tid i samhället.

Det blir så mycket på en gång. Migrationsfrågor, vårt förhållande till jordbruket, bioteknikens genombrott bakvägen genom medicin och läkemedel, medierna omvandlas, klimatfrågor, människans förhållande till maskinerna och datorerna, neuropolitiken, hur vi arbetar och lever. Listan blir mycket lång och det är lätt att vara galghumoristisk i krisens skugga.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vglyHuh2un0]

Samtidismen,  en avsmak för historien och en rädsla att föreställa sig en framtid som inte bygger på samtidens lösningar och strukturer har lett fram till att det inte finns alternativ till dagens institutioner. IF Metall gjorde rätt i att gå med på den epokgörande lönesänkningen. IF Metall förstod att om dagens verkstadsindustri går i konkurs så kommer det inte fram ny jobb, som Dick Erixon påpekade på I hjärtat rebell.

Prognoserna kan, liksom efter krisen 1873-96, säkert gå upp men de nya förhållandena efter disruptionen kan formas av vår samtids värderingar och uppfattningar. Det skulle vara en olycklig utveckling.

Intressant

Älskade amatör

För någon månad sedan hade vi ämnet amatörer som veckans skifte. Nu sitter jag tillsammans med ett gäng bloggare på en ”blogglördag” och skriver mer i ämnet. Läs våra poster här:

UncleCJ från Estland om amatörer.

”Old media” as they are lovingly denoted at least in Sweden like to slap the label of ”amateur” onto bloggers and everyone else voluntarily organized through the internet, and we’d simply want to say – fine, then we are, and we love being amateurs.

Henrik Ahlen om Video och amatörer

Krävs det inte proffsteknik längre?

Björn Falkeviks Amatörvideo (hans bidrag är såklart i form av en film).

Judith Wolst om: “Kalla oss gärna amatörer”:

Jag tycker att det är hög tid att omvärdera amatörens roll! För ett kärleksdrivet resultat ger ofta en mer kreativ och unik lösning. & här spelar amatören en viktig roll – kanske just pga att amatören inte riskerar någon form av yrkesstoltet. För stoltheten ligger i passionen och inte i resultatet.

Martin Sandberg: Amatör eller proffs?

Men måste det ena utesluta det andra – att vara proffs? Jag funderar lite på hur man kan kombinera de båda. En läsvärd businessbok är Good to Great av Jim Collins – och hans igelkott-koncept går ut på att man ska förena snittet av vad man brinner för, vad man kan bli bäst i världen på och vad man kan tjäna pengar på. (Motsatsen är en räv som är bra på mycket, men inte lika fokuserad)

Jag skriver på Opportunity Cloud om: Pirater och Amatörer samt på Framtidstanken om vad som är skillnaden mellan amatören och proffset. Vilka sorter finns det?

De som är äkta men inte levererar. Amatörerna.
De som inte är äkta, men leverar. Proffsen.
Sedan har vi de som lyckas behålla äktheten och leverera. Vad kallas dessa?

Simon Winter skriver: Om det räcker med amatörskap, även han är inne på ansvar för resultatet:

Om man ser på den revolution av amatörer som gör bra jobb, så kan man förvänta sig att det går från de områden där man lätt kan inspektera resultatet, och lätt avgöra om det är ett bra jobb som är gjort, men också de områden där det inte är nån katastrof om det blir fel.

Peter Sandberg om bloggare och amatörer:

Med detta blir då mitt påstående sant. Majoriteten av bloggare bloggar för att dom älskar det dom gör. Det är det som kanske är den största skillnaden mellan dem och “proffsen”, dvs journalister, som får betalt för att skriva något.

Jonas ”bloggy” Lejon om amatören och nörden:

Jag tror att ordet amatör har ungefär samma historia som ordet nörd. Det användes först i negativt syfte men är nu något som beskriver någon som är engagerad inom ett ämne: boknörd, radionörd, filmnörd, chokladnörd .. osv men gör det inte för pengar utan pga intresset.

Framtiden är ljus för oss amatörer! Vi gör det vi älskar.

Dessa två meningar får avsluta blogglördagen om amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Veckans skifte: Den Stora Disruptionen

För ett par skiftesposter sedan skrev jag ett veckans skifte om den nya ekonomin. Det var mitt under höstens allra stökigaste vecka då de globala finansiella systemet genomgick något som inte kan beskrivas på annat sätt än en hjärtattack.

Vi befinner oss fortfarande i ett sjukdomstillstånd men den värsta chocken har åtminstone lagt sig. Folk har börjat acceptera och vänja sig vid den nya ekonomin, de nya tiderna. För något har hänt. Att vi genomgår ett stort samhällsskifte är tveklöst.

Vart är vi då på väg? Vad är det som har hänt – och händer? Här följer några röster.

Thomas Friedman skriver om The Great Disruption:

In the meantime, says Gilding, take notes: ”When we look back, 2008 will be a momentous year in human history. Our children and grandchildren will ask us, ’What was it like? What were you doing when it started to fall apart? What did you think? What did you do?”’ Often in the middle of something momentous, we can’t see its significance. But for me there is no doubt: 2008 will be the marker – the year when ’The Great Disruption’ began.

Kevin Kelly skriver om Collapsitarians:

There’s a new mood: collapse.

Former President Reagan defined a recession as when your friend lost his job, and a depression as when you lost your job. Collapse is when no one has a job; in fact there are no longer any such things as jobs to be had.

Umair Haque skriver om ”Capitalism 2.0” och Smart Growth. Här kan du se honom tala på Daytona Sessions i Stockholm för någon vecka sedan.

21st century economies will be powered by smart growth. Not all growth is created equal. Some kinds of growth are more valuable than others. Where dumb growth is unsustainable, unfair, and brittle, smart growth is sustainable, equitable, and resilient.

Allt kan verka dystert i dagsläget. Rädsla och oro om framtiden regerar.

Men. Det finns en morgondag.

Solen kommer åter att lysa över vår ekonomi och vårt samhälle. Ett förändrat samhälle med annorlunda värderingar, andra energikällor och nya affärsmodeller. Det finns en tid efter krisen.

Går det att sammanfatta denna kris på något sätt? Vad kommer historieböckerna att skriva om åren 2008-2010? På vilka sätt har mänskligheten förändrats av Den Stora Disruptionen?

Detta är veckans skifte.

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows ”The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

”Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

  1. Information är inte knapp
  2. Information är inte diskret
  3. Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.