politik

Vem skall äga konsumtionsmedlen- Pirate Bay eller du?

Marknaden kan få problem med att lösa upphovsrättens fråga, då när debatten lämnar frågan om ”Code is Law” som Lawrence Lessig ställde, att teknik motsvarar lag. Nu gäller striden att anpassa lagen till tekniken, eller tekniken till lagen.

Det är lite konstigt att debattera en snabbt åldrande bit torrent tracker som Pirate Bay, distributionen är centraliserad och behöver en speciell software för att fungera. Dessutom behöver användarna själva sitta och delta i fildelning, istället för att använda ”one-click hosting”. Copyriot beskriver hur tyska upphovsrättsorganisationen GEMA slagits mot RapidShare. Nya typer av fildelningssiter står redo.

Pirate Bay kommer nog att vara historia som den stora fildelningssiten innan alla rättegångar är över, men hur det påverkar företagandet digitalt vet vi inte.

Joakim berättar om kreativ förstörelse, digitala affärsmodeller och det svenska problemet att gå från innovation till produktion (vilket även beror på synen på entreprenören och entreprenörskapets kris)

Där har vi en del av debattens framtid. Vi har åter fått en våg av förhoppningar av Christer Berg på Dataföreningen, Pär Strömbäck på Dataspelsbranschen, DNs Ledare att det kommer att finnas affärsmodeller och kanske även tekniska lösningar som löser piratkopieringen och frågan kring digital produktion. Fast Michael Porter’s generic strategies fungerar inte riktigt här, inte heller mer poliser, mer stängsel. Det handlar om förtroende, om idéer, och att vinna respekt för ekonomiska transaktioner som modell för mänsklig samvaro- för nu finns ett reellt existerande alternativ. Där pejlar Strömbäck bäst att det handlar om olika visioner om hur internet skall fungera, kommer företag verkligen investera i en digital miljö utan lagar som respekteras, skall och kan företagen ändra sig?

DN drattar dit med att föreslå bredbandsskatt igen, och det kommer inte funger

a som jag och Oscar Swartz tog upp i Svenska Dagbladet.

Självorganiserande system är mycket främmande för det svenska sinnet. Finns det verkligen ingen som bestämmer? Vem står bakom? Katallaxi är granne med kaos. Därmed inte sagt att självorganiserade system alltid är goda och positiva utvecklingar. Oscar Swartz skriver om självorganisation och den politiska uppslutningen bakom The Pirate Bay. Även om jag tycker att de politiska ungdomsförbundens uppslutning verkar lite opportunistisk, hur väl har ni pejlat in frågan MUF, LUF, CUF, SSU, KDU, Ung Vänster, Grön Ungdom?

Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om att vi nu lever i det digitala 1968 med dess skarpa politiska strider. Hur utvecklingen gick från teknik och lagstiftning till politik beskriver jag i en artikel om boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg i Sundsvalls Tidning.

Effekterna av den politiska kampen om upphovsrätten på världen börjar bli synliga. På tisdagen den 24 februari släpper tankesmedjan Eudoxa the International Property Rights Index IPRI som utvecklingsekonomen Hernando De Soto står bakom. Nu har upphovsrätten uppgraderats i IPRIs undersökning.

Vi kommer till den relevanta frågan, vem skall äga konsumtionsmedlen? Vem formulerar de politiska idéerna kring 2000-talets stora fråga? Kommer det finnas en lösning?

1968 löstes de politiska konflikterna genom att parterna smälte samman, hippien och fundamentalisten blev ett, fast idag ser vi inte upphovsrättens motsvarighet till hippies. Det finns inte lika välformulerade och intelligenta visioner för upphovsrättens utveckling, som 70-talet och 80-talet såg av försvaret och utvecklingen av kapitalismen. I slutändan kommer vi fram till att det finns olika sidor i striden om konsumtionsmedlen. Är det företagen, piraterna, blandningar av dessa två eller du som skall avgöra?

Intressant

zp8497586rq

Internets barndom är över

Debatt på Newsmill om Wikipedia. Lennart Guldbrandsson reagerar mot de nya kvalitetssäkringarna, flagged revisions, på Wikipedia som Jimmy Wales gick ut med. Han har en poäng, öppenheten var grunden för att Wikipedia skulle fungera som system.

Joakim Jardenberg på Mindpark tycker att problemet är Wikipedias redaktörskultur de s.k. wikipettrarna, och har en berättigad kritik mot editorkulturen i de arga mobbarnas seger (något av nätkulturens mörka sida). Det är inte alltid ett så fräscht intryck. Men redaktörskulturer varierar från språk till språk och jag upplever inte att det finns en enhetlighet. Uppmaningar till att ta det lite lugnt har svårt att lösa kulturella problem.

Debatten om internets strukturer håller på att gå igenom ett viktigt skifte. Bort från hype och diss, till att se problem och börja finna lösningar.

Jag skrev i en artikel i Expressen om hur vi skulle kunna behålla tanken öppet, tillförlitligt och bra Wikipedia. Där finns en lösning till. Ny teknik är viktig, wiki har några år på nacken och vi ska

kanske skifta till tanken på ”code is law”. I artikeln föreslog jag Canonizer, Citizendum gick väl sådär och Google Knol fick kritik av Jimmy Wales av att vara statiska hemsidor. Ändå är det nog i vidareutvecklingar av tekniken och regelsystemen som behövs. Flagged revisions kanske svenska Wikipedia inte skall anta, om det inte funkar med den kulturen, men tankar på fler lösningar skadar inte.

Wikipedia är fantastiskt, men debatten pekar på att vi har en rätt avancerad debatt om det reellt existerande informationssamhället framför oss.

Pingat på Intressant.se

zp8497586rq

Befogad framtidspessimism

Brist på framtidstro? Efter att den ekonomiska krisen slagit till har det nog tagit loven av många människor. Inget alternativ ses till kapitalismen, men inte heller till det system vi ser i dag.

Ekonomiska problem kan vara nog för att bli nedstämd, men för att tappa framtidstron behövs också att man inte ser alternativ på andra områden heller.

Därför vill jag provocera läsarna med några framtidspessimistiska påståenden. Var är de rätt och var är de fel?

Informationstekniken gick från kreativitetshöjare till kostnadsminimerare. En digital klyfta öppnades i samhället. Fri kultur blev till nollbudgetkultur.

Globaliseringen gick från att lyfta indierna till svenska löner och arbetsförhållanden till att svenskar skall jobba för indiska löner och arbetsförhållanden. Detta höll kanske i högkonjunktur, men outsourcing kunde inte hålla kvalitetsnivån och när återkallandet av indiska jobb börjar har man rustat ned kompetensen i Sverige.

Kunskapssamhället och det livslånga lärandet hölls tillbaka för en mycket stel linje av skolgång i 25 år eller mer- arbete i 300 knyck- omöjlig på arbetsmarknaden vid 35. Elakt, men jag önskar den här artikeln i Alba om kunskapssamhällets kulturrevolution kändes mindre främmande idag

Politiskt ser vi fortfarande partier som försöker att tilltala en alltmer homogen medelklass om att deras vård-skola-omsorg program ger trygghet och säkerhet. Det smala politiska spektrumet lockar fram teknokrati med kostnadseffektivitet förutom vid panikslagna åtgärdsbatterier.

Nanoteknik visade sig för svår att dra nytta av, särskilt som man inte kunde enas om vad termen nanoteknik ens betydde.

Biotekniken var för kontroversiell, och kan bara introduceras bakvägen inom medicinen. Det ger konservativa användningar, som dessutom blir för dyra.

RFID diskuterades inte, och tillverkarna och standardiserarna byggde upp inte upp den efter konsumenternas önskemål.

Tron på ”silver bullets” inom säkerhet på nätet leder till att man förlitar sig på ett fåtal lösningar. En dag hinner Microsoft inte få ut rätt patch tillräckligt snabbt…

För negativt? Ja, det är för negativt, men det finns en varning i att vårt samhälle börjar allt oftare att välja de stängda lösningarna.

Anders Sandberg diskuterade detta i en artikel i Liberal Debatt Kampen om framtiden för några år sedan, profetior kan bli självuppfyllande

Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.

Pingat på Intressant

Framtida idéströmningar: konfliktytor under 2000-talet

Det blev en extra lång vecka för det veckoskifte som Joakim Lundblad skrev innan jul. Så var det också ett ämne som krävde juluppehållets eftertanke: idéströmningar i framtiden.

Som Waldemar redan nämnt skrev jag en rapport åt tankesmedjan Eudoxa som behandlade ungefär samma ämne. Följande konfliktytor hade jag identifierat i rapporten som skrevs hösten 2006:

  • Passion vs trygghet.
  • Regionalism vs nationalism.
  • Infomationsanarki vs copyright.
  • Frihet vs skydd.
  • Transhumanism vs neo-luddism.
  • Technogaianism vs socialekologi.

Åtminstone vad det gäller informationsanarki och copyright har konflikten blivit tydlig under året som gick, då upphovsrättsindustrin och lagstiftarna trappar upp kampen mot fri kopiering av information. Frågan om frihet vs skydd är FRA-debattens kärna. I klimatfrågan är technogaianismen och socialekologi två tydliga motstridiga synsätt.

Den konfliktyta av ovanstående vi sett minst av (än så länge) är den om transhumanism och neoluddism. Här ryms frågor om människans värde och var det ligger. Detta är en konfliktyta som kommer att bränna till när genetiken börjar göra fotavtryck i samhället på allvar eller då gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Den bottnar i frågan: vad är människan?

En frågeställning med ett enormt djup som kommer att kräva ideologisk klangbotten och eftertanke hos de styrande partierna.

Något säger mig dock att de kommer att bli precis lika överraskade när frågan plötsligt står på dagordningen som de blev över frågorna om infomationsanarki vs copyright eller frihet vs skydd. Politik är som bekant en reaktiv sysselsättning, inte proaktiv. Därför behövs Skiften.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

– Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

Gröna, sköna nya kläder för Miljöpartiet

Vart är den gröna rörelsen på väg? Det är ett viktigt skifte på gång i samhället när den ändrar riktning.

Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.

Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?

Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.

Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.

Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.

Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.

Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.

Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…

Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån –  om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

  • Neuroromantiken
  • Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant