Veckans skifte: Digital kopiering av ettor och nollor

Delar av alliansen kan tänka sig att låta IPRED-direktivets sanktioner om att låta upphovsrättsinnehavara samla ip-adresser begränsas till den kopiering som sker i kommersiell skala. Gott så, troligen kommer det göra lagen ännu mera tandlös. Oavsett vad man tycker om fildelning i sig är de delar i IPRED-direktivet som rör internetoperatörer, upphovsrättsinnehavare och ip-adresser mer eller mindre rättsosäkra och lämnar befogenheter till organisationer som i andra fall är förbehållna polisväsendet.

Debatten kring fildelning, eller digital kopiering av upphovsrättskyddade verk, som är en mer korrekt benämning, har länge stampat på en och samma punkt. I ena änden finns piratpartister, libertarianer som ser upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten, och socialister som vill ha fri kultur till alla och skicka notan till staten. I andra ändan finns flera av de stora upphovsrättsorganisationerna som svenska Antipiratbyrån och Ifpi tillsammans med liberaler som menar att kopieringen är ett brott mot äganderätten och lika med stöld, och socialister som vill värna om kulturarbetarnas levebröd.

Om man släpper den diskussionen om rätt och fel, och i stället tittar på möjligheterna, finns det då sådana? Den digitala kopieringen kommer inte gå att stoppa så länge tekniken tillåts utvecklas, och kanske är själva grunden för en digital fil att den också går att multiplicera i ett oändligt antal utan att originalet skadas av det.

I dagsläget finns det flera kommersiella aktörer som tjänat på att deras digitala varor har kopierats utan tillstånd. Bildbehandlingsjätten Photoshop hade säkerligen inte varit lika marknadsledande i dag om alla som lärt sig det också hade betalat de dryga tusenlappar programvaran kostar. Skivbolagen under The Swedish Model använder fildelning i sin affärsmodel och motsätter sig lagstiftning som reglerar marknaden ytterligare.

Med visst lagstöd emot fri digital kopiering går utvecklingen till gynnasamma affärsmodeller för immateriella verk fortfarande långsamt. Lite har hänt. Spotify är bara i betastadie men har redan fått fantastiska recensioner, och Youtube har tecknat avtal om att visa långfilmer och gamla tv-serier. Kanske närmar vi oss en tid då mer och mer kultur finns tillgängligt gratis online i de stora bibliotek som byggs upp, och hårddisklagring och dvd/skivsamlingar tappar i betydelse.

Youtube finansieras av annonser, Spotify av annonser och abonnemang. På spelsidan är word of warcraft fortfarande en fantastisk ekonomisk succé med miljoner som betalar månadsabonnemang. Om framtiden lyckas acceptera fri kopiering av digitala filer istället för att reglera marknaden med kopierngsbegränsningar, hur kommer affärsmodellerna se ut? Är det samlarprylar eller abonnemangsavgifter som är lösningen? Reklamfinansiering, IRL-upplevelser (som konserter eller biobesök), filantropi, bredbandskatter, eller är det någonting helt annat som kommer öppna våra plånböcker för immateriella verk i framtiden?

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

Unikitet
Dyrbarhet
Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?

Veckans skifte: Liberalismens kris

Det är ingen tillfällighet att vi på Skiften de senaste veckorna har diskuterat teman som tangerat FRA-lagen.

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se