Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa
mman till nya användningar pågår fortfarande.
Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.
Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).
Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.
Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.
Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.