Apolloprogrammet: när det omöjliga blir möjligt

Alexanders skiftespost om Apolloprogrammet tar oss tillbaka till en annan tid. 60-tal och ett kallt krig råder. I en kapplöpning mot rymden – för att spänna sina högteknologiska muskler (man glömmer lätt att månresorna förmodligen räddade oss från en betydligt otrevligare styrkedemonstration) – bestämmer sig nationen USA för att spendera 100 miljoner timmars arbete på att föra en människa till månen.

En galen idé.

Faktiskt en totalt heltokig idé!

Vad var det som gjorde att man trots detta fick en hel nation att arbeta mot detta mål?

Vilka sinnesstämningar färgar samhället, vilka sanningar råder, vilka skiften har skett?

Vilka galna idéer skulle kunna kunna göra det omöjliga möjligt i dagens samhälle?

Uppdaterat: Christian Rudolf, som bloggar om såväl entreprenörskap som antivirus skrev för drygt ett år sedan en text om månlandningen och jämför den med internet. Han skriver:

Vår generations “månlandning” skapas medan jag skriver detta. Vår “månlandning” heter Internet och den händelsen kommer vara större i ett historiskt perspektiv än månlandningen.

Och här kommer det fina i kråksången. Månlandningen involverade relativt få människor. På internet kan alla delta i denna stora händelse. Alla kan påverka denna historiska händelse och alla kan vara med och bygga. Man behöver inte ens vara företagare. Välkomna till vår generations stora projekt!

Värt att notera: 100 miljoner timmar är ganska exakt lika många som lagts ned på Wikipedia.

Det rätta virket finns bortom flaggor och fotavtryck- veckans skifte

Alexander tar upp Apolloprojektet, månfärderna och rymden i veckans skifte. Det är intressant då jag skrev om jubileet i Svenska Dagbladet. På 60-talet var det fråga om prestige och militär närvaro i rymden (som alltid varit en mycket stor användning).

Alexander tar fram ett skäl till rymdfart; en biljett bort från domedagen. Rymden som försäkring vid en stor katastrof har länge diskuterats, fast det är ett lite tråkigt skäl att ge sig ut i världsrymden. Det är också svårt att exakt beräkna vilka alternativkostnader rymdfarten då skulle behöva ta hänsyn till. Vad är kostnaden för ett kollision med en komet?

Klagomålen brukar då komma från vänster att pengarna borde gå till vård, skola, omsorg- från höger är klagomålet att rymden kostar för mycket skattepengar.

Där brukar NASA, ESA och Rymdstyrelsen svara med att rymdfarten utvecklar innovationer. Det stämmer på många områden, men inte alla, mycket utvecklades tidigare och frågan är åter vad alternativkostnaden för innovationen blir? Det är dyra framsteg.

Det behövs kanske inte så mycket ny teknik, det viktigaste är att tänka på infrastrukturen. Kostnaden ligger i att få upp saker i omloppsbana.

Wernher von Braun planerade tidigt för en permanent bas på månen och omkring 1983 skulle det finnas en bas på planeten Mars. Det var från den marsexpeditionen som rymdskytteln fick sitt ursprung, fast inte som en allt-i-allo farkost utan som just en skyttel.

Rymdturismen är ett steg framåt, här utvecklas tekniken i en mer hållbar takt. Frågan är hur rymdens busslinjer, hur dess Ryan Air skall utvecklas?

Kan mindre projekt som mångruvan med Niklas Järvstråt och månhuset med Mikael Genberg hjälpa till?

Intressant

Sverige har ökat utsläpp av växthusgaser mest av alla sedan 1990

Techcrunch uppmärksammar en ny mashup med Google Maps: växthusgasutsläpp globalt. Här kan man se hur mycket växthusgaser olika länder släppt ut sedan 1990.

Värst av alla (störst ökning) är… Sverige!

Värt att notera i topplistan, som alltså leds av miljöbusen Sverige, är att det är de europeiska öststaterna som sänkt sina utsläpp mest. Tänk vad lite modern teknologi och tillväxt kan åstadkomma.

Greenhouse gas

Det är tyvärr bara 42 länder med i listan, t.ex. saknas Kina och Indien.

Uppdaterat: FNs siffror verkar ha varit fel. Mer hos Kullin.

Veckans skifte: Apolloprogrammet — världens mest väl spenderade pengar?

Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.

Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel ”Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!

Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.

Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:

”The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”

Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:

”Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”

Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.

Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:

The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.

I den utmärkta boken ”Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.

Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.

När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att ”ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.

Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

Ang TV: Möjlig dödsruna över en fokalpunkt

Waldemar öppnar en mycket spännande diskussion när han frågar sig hur TV:s framtid ser ut. Snarare än att fundera kring tittande, kanaler och innehåll skulle jag emellertid vilja ägna några funderingar åt vår syn på TV-mediets uppkomst och faktiska betydelse som teknologi. Jag kommer att göra en kort tillbakblick för att se hur TV-mediet analyserades och utvärderats tidigare, för att sedan göra ett skissartat försök att måla framtiden efter (?) TV.

Det vore brukligt att inleda en historieskrivning med ett tillblivelseår, men precis just detta tror jag att det finns en poäng med att frångå. Uppfattningen att teknik plötsligt föds eller skapas, och därmed ger upphov till en revolution kan bara göras intuitiv för sammandragna historiska tillbakablickar. Vad som i framtiden kan komma att kallas revolutioner framstår i pågående form allt som oftast som mycket långsamma processer, och ny teknik kan bara vid enstaka tillfällen isoleras till ett enda skapelseögonblick.

I boken Television: Technology and Cultural Form från 1974 fångar den brittiske sociologen Raymond Williams framförallt två centrala trender, eller tendenser, som man måste förhålla sig till och skapa sig en konsekvent förståelse inför för att diskutera TV-fenomenet.

Den första tendensen framträder ur Wiliams lysande dissektion av TV-mediets uppkomst. Williams menar att TV:s historia inte kan förstås enbart genom den faktiska TV-apparatens uppkomst. Dess historia måste även skrivas i termer av andra teknologiers och apparaters tillblivelse, och inte som en serie av medvetna och sammanhängande utvecklingssteg utan som ett komplex.

”The invention of television was no single event or sieries of events. It depended on a complex of inventions and developments in electricity, telegraphy, photography, and motion picture, and radio. It can be said to have separated out as a specific technological objective in the period 1875-1890, and then, after a lag, to have developed as a specific technological enterprise from 1920 through to the first public televison systems of the 1930s. Yet in each of these stages it depended for parts of its realisation on inventions made with other ends primarily in view”

Det handlade alltså om ett kluster i den bemärkelsen att alla de komponenter som kom att utgöra TV-tekniken inte kom till för att fylla det syftet. Trots att TV i allra högsta grad krävde sammansättningen av flera tidigare teknologier, betraktas det idag som ett distinkt och självständigt medium med ett värde bortom sammansättningen av elektrisk ljud- och bildöverföring. Ingen skulle exempelvis drömma om att kalla TV för sammansatt radio och bildtelegrafi.

Williams andra viktiga observation, och likväl inledningen till boken, tydliggör han genom att konfrontera det väl etablerade påståendet att TV har förändrat (eller revolutionerat) världen. Han konstaterar rappt att ett sådant påstående inte har någon entydig innebörd. För att illustrera erbjuder han nio möjliga exempeltolkningar av påståendet att TV förändrat världen, och låter kontentan av de olika tolkningarna röra sig mellan olika perspektiv. Här följer två exempel:

”Television was invented as a result of scientific and technological research. Its power as a medium of news and entertainment was then so great that it altered all preceding media of news and entertainment”

”Television became available as a result of scientific and technical research, and its character and uses exploited and emphasised elements of passivity, a cultural and psychological inadequacy, whicjh had always been latent in people, but which television now organised and came to represent”

Det första exempelet är starkt teknikdeterministiskt – det beskriver världen som ett resultat av den tekniska utvecklingen. I det andra exempelet går tekniken från att vara orsak till att vara effekt. Williams kallar detta för symptomatisk tekniksyn, d v s teknik antas återspegla och utgöra symptom för social förändring snarare än att katalysera densamma. Williams ställer dessa två perspektiv mot varandra och konstaterar:

”The debate between these two general positions occupies the greater part of our thinking about technology and society. It is a real debate, and each side makes important points. But it is in the end sterile, because each position, though in different ways, has abstracted technology from society. In technological determinism, reserach and development have been assumed as self-generating. The new technologies are invented as it were in an independent sphere, and then create new societies and new human conditions. The view of symptomatic technology, similarly, assumes that research and development are self-generating, but in a more marginal way. What is discovered in the margin is then taken up and used.”

Vad Williams till syvende og sidst efterlyser är ett perspektiv som tar hänsyn till en växelverkan mellan teknik och samhälle (belyses idag närmast av Social Construction of Technology, SCOT). TV kan inte betraktas som en isolerad teknik som kommit till i tomrum antingen för att forma samhället eller som ett styrt resultat av samhällets utveckling eller förändring. Vi har egentligen redan bevisat inget av dessa perspektiv är tillräckligt, bara genom att vi refererar till TV som någonting mer än sammansättningen av dess teknologiska komponentteknologier. När vi säger TV menar vi något mer än bara dumburken.

TV är någonting annat för oss, någonting annorlunda. Det är en fokalpunkt för hur vi förhåller oss till varandra genom det gemensamma samhället. Vi ser samma nyheter, tittar på samma filmer (mer så förr, innan videobandspelaren och senare DVD-spelaren, än nu) och koordinerar oss i förhållande till varandra. TV som fokalpunkt består inte nödvändigtvis av apparaten som sådan, utan av det gemensamma flödet av information. Man skulle kunna tänka sig att inte heller kvaliteten på informationen var den bärande punkten, bara det var ’bra nog’ (något som låter sig bevisas genom en lekmannamässig ’genomzappning’ av basutbudet av kanaler). Vad som var viktigt, var att vi visste att vi visste ungefär samma sak allihopa. Det blev ett socialt kitt.

På samma vis som TV en gång trädde fram ur sammansättningen av olika teknikformer, talar vi nu om Internet som konvergensen av bland annat TV och radio. Men på precis samma vis som TV är mer än summan av sina tekniska komponenter, är även Internet någonting mer. Någonting nytt. Det finns anledning att tro att vi åtminstone till stor del kommer att lämna det sjävständiga TV-mediet bakom oss, men också att vi kommer att överge innebörden av TV-begreppet. Att vi lämnar den distinkta TV-tekniken till fördel för integrerade alternativ med bredare utbud är kanske inte förvånande, men att vi slutar tänka på och relatera till informationsflöden, underhållning och nyhetsförmedling i termer av TV är inte lika självklart.

Vad det innebär är att vi som samhälle i praktiken lämnar en fokalpunkt för informationskoordinering för en annan – vi går från ett mer styrt fåkanalssystem till ett kontinuerligt och anpassningsbart flöde av information som vi själva väljer hur vi ordnar och förhåller oss till. Somliga skulle mena att den ökade diviersifieringen innebär en ökad segregation mellan olika åsikter och grupper i samhället, men det torde vara lika troligt att vi när vi erbjuds möjligheten faktiskt engagerar oss i vad andra tycker, tänker, lyssnar på och sympatiserar med. När alla väljer och konstruerar sina egna kanaler blir andras flödessammansättningar lika intressanta som dina egna, fast på ett annat vis.

Om vi skulle lämna TV:n bakom oss skulle det inte bara betyda att vi fördömer dumburken till det eviga standbylägets avgrunder, det skulle också betyda att vi för evigt förändrar hur vi relaterar till varandra i termer av vad vi vet – och vad vi vet att andra vet – om omvärlden.

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman ”TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt ”customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom ”det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

TVns statussignaler neutraliseras

Waldemar Ingdahls frågar sig i veckans skifte hur TVns framtid ser ut. För att svara (om än smalt) bläddrade jag lite i Jan Gradvalls bok ”TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” med fokus på status-signalering.

Få apparater eller artefakt har satt sådan påtaglig prägel på det sociala livet, som Erik Starck uttryckte det: massmedia, och TVn i synnerhet, har definierat 1900-talet.

När Sandrews fick tillstånd att sända under en provvecka 1954 hade man inte någon TV i hemmet. Istället fick man söka sig till en av de över 1 000 utplacerade apparaterna runt om i Stockholm. (Alla program under denna vecka var för övrigt reklamfinansierade.) De som köpte en TV under slutet av 50-talet eller det tidiga 60-talet var TVn en stark statussymbol.

Under 60-talet började TVn bli folklig, och det folkliga stillasittandet vid TVn började kräva nya tillbehör till den lysande lådan: TV-soffa, TV-kanna, TV-bricka, TV-bänk och TV-godis är blott ett urval. Givetvis skulle den perfekta familjen ha alla TV-nödvändigheter.

Vad tittandet, och ägandet av TV-apparater, signalerat om tittaren/ägaren har varierat under åren. Från 50-talets och det tidiga 60-talets eftertraktade statusobjekt blev TVn snabbt, i vart fall bland kultureliten, en låda associerad med vulgärt enkla kulturuttryck.

”Programmen är ofta undermåliga. Anständiga och kulturmedvetna medborgare håller därför lådan inlåst i garderoben. Tar fram den som populär-porr när gästerna gått och dörren låsts.”

skrev Jan Myrdal 1966 i tidskriften Dialog.

Alarmismen, och TV-vidskepelse, där man räds allt från strålning till hypnos, var en tidig ingrediens i TV-kulturen. Liksom talandet om TV-barnens slötittande. Ett vagt relaterat citat, som ändå är värdigt att inkluderas är:

”Kanske måste vi ha TV:n på hela dagen för att upptäccka hur lite vi har att säga varandra.”

Ur tidningen Husmodern 1971.

1969 kommer TV2, och 1970 börjar SVT officiellt sända i färg. TV-apparaterna måste uppgraderas och Peps Persson [tack Anders!] hyllar den nya statusjakten i ”Hög Standard”.

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
[…]
Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkontrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,

Här om året, när Regeringen gav kronprinsessan Victoria en Platt-TV reagerade Gudmundson över gåvans medelklass-status. Joakim Lundblad frågade sig då den lite bredare frågan vad en artefakt kan ha för inneboende egenskaper.

Medelklass-status? Varför är denna statusegenskap inneboende i platt-TVn?
TV-apparaten har tack vare Myrdal och hans många efterföljare blivit synonym med dumburken. Den lates, den ointressante och den korkades form av eskapism.

Här om dagen skrev Norrköpings Tidningar att jag och mina nya grannar, östgötarna, har flest timmar framför dumburken per dag.
Detta medan min f d hemstad Stockholm ligger i botten tillsammans med Uppsala.

Det är lätt att extrapolera sina fördomar och mena att det är östgötar med lägre utbildning, arbetslösa eller pensionerade som prioriterar TV-tittandet.
Extrapoleringen eller korrelationsvävandet är kanske inte fel. Det finns dock fler fördomar att veckla ut: Stockholmarnas nervösa medvetenhet om de negativa statussignalerna.

– Hur många timmar tittar du på TV per dag i genomsnitt?
( Oj. Och jag som såg på TV hela kvällen igår, å i måndags, å i…; Paris Hilton’s BFF, Lyxfällan och re-runs av Bigbrother. Men jag gick ju på Opera förra helgen! Jag är ju inte en dumburkstittare egentligen. Nästan lite av ett undantag häromsistens; faktiskt… )
– Näe. Det blir inte så mycket. Det är ju nyheterna och så dokumentärer. Blir mest SVT.

De ”medvetna” Stockholmarna skäms för sina många timmar med lätttuggade amerikanska humorserier. Varje skratt har vi lärt oss ska skuggas av den smutsig känsla super-stimuli ”bör” medföra, tänk: smågodis-, pornografi- eller drogångest.

Framtidens dumburk är inte en dumburk, utan blott en platt-burk av möjligheter. Neutral till sitt innehåll. Det Myrdal känner som ”populär-porr” kommer inte vara nödvändigt förknippat med ”TVn”. Lika gärna kan den förknippas med porr i sin prefix-fria form, live-sända styrelsemöten, eller föreläsningar från världens universitet.

TVns framtid är Internet. Hur länge vi kommer tala i termer av TV är dock oklart. Tele-vision, eller försvenskat: fjärr-syn, är knappast en spektakulä egenskap när det är en del av det icke-spatsiala Internet. Vidare ska man komma ihåg att TVn kallades för bildradio när den kom. Internet-TV är må hända inte det slutgiltiga begreppet?

[Historiska uppgifter och flera citat är fräckt snodda ur Jan Gradvalls ”TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia”.]

Televisionen är död, länge leve televisionen!

Stackars massmedier. De dominerade, ja på många sätt definierade, 1900-talet. Men så kom 90-talet och sekelskiftet och det där internet var tvunget att förstöra allt. I veckans skifte sätter Waldemar ljuset på kanske det största massmediet av de alla, TVn. Hur kommer framtidens TV se ut?

Amanda Lotz har ställt samma fråga och skrev 2007 boken The Television will be Revolutionized. När jag nu bläddrar i boken bara 2 år senare känns den redan något föråldrad. Så mycket har hänt bara på 2 år! Trots det fångar den upp de viktigaste trenderna inom TV-branschen, vilka TV-program som varit banbrytande och hur branschen har förändrats. Bl.a. skriver hon om de 5 c:na som TV-konsumenter numera förväntar sig: choice, control, convenience, customization, community.

Varför känns hennes bok föråldrad? Kanske för att frågan om vad som egentligen är TV blivit allt svårare att svara på. Är SVT-Play TV? Är Youtube TV? Är Pirate Bay TV? Är Bambuser TV? Är min semesterfilm skickad till släkten TV? Är World of Warcraft TV?

För något år sedan (2003 närmare bestämt) skrev jag om TV i samband med beslutet om övergång till Digital TV. Då ställde jag samma fråga och besvarade den så här:

En TV kan t.ex. vara:

1. En arkitektur för samtidig distribution av ljud och rörliga bilder till många mottagare.
2. En gigantisk hårddisk.
3. En intrycks- och upplevelsebläddrare.
4. En social konstruktion

Jo, dumburken har onekligen många bottnar. En sak är i alla fall säker: broadcastade, fördefinierade TV-tablåer tillhör 1900-talet och kommer att ersättas av titta-när-du-vill-på-vad-du-vill-tjänster som Voddler och Hulu. Det är egentligen bara stora realtidsevents (sport, konserter, statsbegravningar) eller nyhetssändningar som kan överleva i broadcastform. Alltså, sådant som sker här och nu och med brett allmänintresse.

Men det är lätt att hamna i en diskussion som bara handlar om distribution. Mer spännande är kanske att fråga sig vad som händer med berättarteknik och form när TV-serier inte längre behöver anpassa sig till 23-minuter långa avsnitt med reklamavbrott. Kanske något som Anna eller Alexander kan svara på?

Till sist: televisionens säkra död tror jag inte på. Vi kommer att vilja titta på rörlig bild även i framtiden. Om man definierar TV som ”rörlig bild och ljud, professionellt producerat och passivt konsumerat” så har det tveklöst en framtid. Ja, faktum är att det har en alldeles strålande framtid! Precis som Anders Mildner också skriver handlar det bara om en vilja att utforska och prova nytt.

Vågar man däremot inte göra det, ja, då är det slut i rutan för gott.

Teven går mot en säker död

Waldemar frågar i veckans skifte om hur framtidens tv-vanor kommer se ut. Själv instämmer jag mångt och mycket i Andreas Baxells svar. Efter fyra veckor som inneboende i Stockholm har jag inte tittat på husets tv alls. Laptop fylld med tv-serier jag vill titta på när jag själv haft tid har varit betydligt smidigare, och inget av de program som sänds i tv-rutan har lockat tillräckligt mycket för att bänka mig i soffan och invänta rätt klockslag.

Kanske beror det delvis på att jag inte är särskilt intresserad av sport, och att det inte finns några andra program för tillfället där direktsändningen lockar. För om tv:n kommer ha någon fördel framför nätet i framtiden är det just de stora direktsändningarna med tävlingar och resultat i realtid. Melodifestivalen, OS och Hockey-VM kommer alltid vara tidsbundet, även om formaten säkerligen kommer förändras.

TV-tittandet som fenomen kommer sannolikt dö ut. Det kommer ske sakta, och med en stor bevaringsiver från stat och kulturelit. Själv vill jag allra helst att teven skall befrias från staten, om inte annat för att mediet skall ha en chans att utvecklas och överleva.

Nätet ger redan i dag plats för obegränsat med kanaler och program. Bambuserströmmar från viktiga politiska händelser och aktioner börjar bli vardagsmat, riksdagsdebatter går att följa via webbtv, och stora tv-produktioner som högklassiga serier går ändå snabbare att dra hem från nätet timmar efter premiären på andra sidan atlanten, än visas i de svenska tv-näten.

Egentligen är inget av detta framtiden, utan snarare dagens faktum, där tekniken har sprungit ifrån systemet och bättre tillgodoser vad kunderna egentligen vill ha. Framtidens modeller kommer knappast vara statliga, om inte annat för att staten aldrig kommer ha tillräckligt med pengar för att finansiera vad publiken vill ha.

Direktströmmar, ondemand-tjänster och mediesamlingar i digitala bibliotek. Den aktör som erbjuder detta för rimliga priser, med rätt teknik och utan de lands- och regiongränser som i dag finns, kan bli marknadsledande. Kanske kan Voddler vara en tjänst som tar steget i rätt riktning. Jag har testat och det ser lovande ut. Risken finns att de inte får till avtalen som krävs, och att allt rinner ut i sanden.

En sak är i alla fall säker. Teven är på väg mot en säker död om den fortsätter i samma spår som i dag.