Uncategorized

Nytt utseende och ny skiftesskribent!

Vi välkomnar Anna Lundbergh till skaran av skiftesskribenter, som nu blivit 6 stycken. Ni kan läsa mer om Anna här och hennes första Skiftes-post, om innovation, har precis postats. Välkommen, Anna!

Vi har också skaffat oss en ny skrud som förhoppningsvis ska göra bloggen lite mer lättläst och trevlig att besöka och en logga designad av skiftaren Johanna Nylander.

Dessutom slog vi besöksrekord förra veckan vilket såklart gör det extra kul att skriva fler skiftesposter. Vi lovar att hålla blicken stadigt fäst på vägen fram och fortsätta spana efter skiften och disruptiva tidpunkter. Uppskattar allas ert följe!

Veckans skifte: Det flytande begreppet demokrati

Igår sköljde FRA-vågen ånyo över oss. Det är inte utan att man blir påmind om att det finns skäl att fundera över vår demokrati. FRA-frågan tjänar väl som exempel för att motivera både personvalsystem och författningsdomstol, men skall reformerna stanna där? Och, kanske är det än intressantare vad finns det för möjligheter imorgon?

När jag arbetade med att designa och utveckla en brandvägg med möjligheter att delegera ansvarsområden mellan administratörsgrupper (RBAC), så kom jag att tänka på konceptet delegerande demokrati. En sådan självklar tanke måste ju ha utforskats tänkte jag och lämnade det hela där hän.

För ett par år sedan googlade jag mig runt på nätet efter något liknande och dök då mycket riktigt på konceptet, som verkar vara ett typiskt exempel på en avkomma från ett paradigmatiskt system, det vill säga Internet och dess teknik.

Det ”officiella” namnet verkar vara flytande demokrati. Jag kommer att redogöra för min smak av det flytande som ännu inte kontaminerats av kloka insikter från andra. (Det visar sig visst att Sverige har varit framstående inom flytande demokrati, genom demoex och Mikael Nordfors. Denna post kanske är skåpmat för många, men i så fall, känn er påminda!)

Flytande demokrati kan beskrivas på två sätt beroende på publikens preferenser. Antingen är det, en representativ demokrati som kan undvika att medborgarna vaknar upp och det är 1984,
eller så är det, en direkt demokrati där man löst problemen kring skalbarhet och medborgarnas ignorans.

Kärnan i de två tilltalande beskrivningarna är delegerandet. Varje person i valmanskåren har en röst, och om man väljer att delta i den demokratiska processen har man två alternativ:
1. Man kan när som helst (och inte blott vart fjärde år) delegera sin röst till sin representant—medborgare eller grupp.
2. Man kan direkt rösta i varje votering.
(Vidare finns egentligen inget som hindrar att man kategoriserar besluten och delegerar beslutsrätten inom olika kategorier till olika personer, även om kategoriseringen i sig i så fall skulle vara problematisk.)

En medborgare är just vad det låter som. Det betyder att en medborgare inte behöver kandidera för att vara möjlig att delegera till. Medborgare kan dock välja att kandidera och i fall de gör det kommer alla kandidatens beslut att bli offentliga redan innan voteringen är slutförd. Det betyder att de som delegerat till kandidaten har en chans att ta avstånd från kandidaten i en enskild voteringen. All delegering kommer att vara hemlig och ingen medborgare kommer veta om hur många som han eller hon förfogar över.

En grupp är en samling av individer, tänk t ex parti, som gemensamt kommer fram till en linje som skall följas. Modellen behöver egentligen inte grupper, men de kan kanske rättfärdigas som ett stabilare alternativ till att delegera till enskilda medborgare. Vilket kanske kan attrahera de som inte avser uppdatera sin delegering ofta.

Precis som i dag så är en outnyttjad röst ett delegerande av makten till de som faktiskt utnyttjat sin rösträtt. I det flytande demokratiska systemet så kan en outnyttjad röst beskrivas som en delegation av sin rösträtt till en grupp som innehåller hela befolkningen.

Detta betyder t ex att jag kunde delegera min röst till Fredrick Federley, precis som jag gjort, men om han med gråten i halsen kommit på dåliga tankar så kan jag ta tillbaka min rösträtt och välja det jag tror på—eller rent av delegera min röst till någon annan. En av de mest intressanta aspekterna är att person A i brist på intresse och tid kan delegera till någon som A verkligen litar på, den kloka kollegan på andra sidan fikabordet, mamma eller kanske grannen som alltid är så trevlig och idérik. Kollegan, mamma eller grannen, låt han eller hon kallas B, behöver inte själva ta ställning i varje votering. B kan i sin tur delegera sin, As, och eventuella andra röster, till någon som B litar på, säg C, och så vidare. Detta betyder att C har minst tre röster, nämligen As, Bs och sin egen i varje votering, men inför varje votering kan B ta sina två röster och antingen rösta själv eller delegera åt någon annan. Och även A kan avvika.

Modellen bildar alltså en skog av delegationsträd där alla träd slutar i att en medborgare eller grupp deltar i voteringen med kraft av antalet noder i trädet. Snyggt!

En modell som är inkluderande, deliberativ och som bör stävja public choice tendenser och aldrig göra den enskilda medborgaren helt maktlös. Kan det vara nått?

Ang. Apokalypsens svans: Spontant känns det klassiska pasé

När jag läser Anders Sandbergs mycket tankvärda gästpostning, så känner jag en analogin med fysikens paradigmskiften från Newton till Einstien och från Einstein mot kvantmekanik.
I analogin utgör de extrema hoten den typ av anomalier för den klassiska synen på krishantering som de mest extrema fysika förhållanden gör för Einsteins teorier.

Vad är då den ”klassiska synen” på riskhantering?
Det är jag troligen inte rätt person att svara på, men man brukar tala om att det är viktigt att ha en möjlighet till kraftfull exekutiv makt för beslutsfattarna. När frågorna om Sveriges beredskap ifrågasattes användes Italiens snabba agerande som det goda exemplet. En ledare och en katastrofmyndighet med exekutiv makt och utan förmycket av den tungrodda demokratiska byråkratin.

Följden av vår rädsla för mer globala katastrofer tycks vara att gränserna för den jurisdiktion för vilken den exekutiva makten skall vara gällande bör anpassas därefter. Det vill säga att man tycks vilja sätta upp överstatliga institutioner som i nödsituationer, eller snarare i vad som de bedömer som nödsituationer, kan ta kontroll över nationalstaternas exekutiva makt och styra utan byråkratins (demokratiska)tröghet. Även en eventuell internationell koldioxid skattmas är en sådan typ av institution, men utan allt för stora krav på effektivitet.

För att kunna hantera de oväntade katastrofer bör alltså ett organ likt FNs Crisis Prevention and Recovery (CPR) ha exekutiv makt och bestämma hur världen skall leta efter och bemöta katastrofer.
Även givet att organet ifråga skulle utgöras av de främsta experterna på jorden i sitt gebit och helt arbeta efter institutionens mål och aldrig falla in i ett ”public choice beteende”, eller liknande brister, så kommer man inte från att deras lösning är just EN lösning.

Man får inte den pluralism som normalt är den egenskap som skänker stabilitet till förändliga system. Precis som i fallet med de fysikaliska paradigmen, ger vi oss ut på en resa mot bättre kunskap och den kreativitet som föder de nya lösningar måste få utrymme att experimentera för att nå vidare—och helst utan att alla ägg ligger i den enda korgen.

I Sverige minns vi alla Fritidsresors Lottie Knutson som den mest kraftfulla rösten under dagarna efter Tsunami-katastrofen (och Lars Danielsson, som den mest tvivelaktiga). Kanske är Lotties information och resebyråernas agerande ett i Sverige ovanligt exempel på något som är vanligare i USA, nämligen privat nödhjälp.
Privat nödhjälp är mycket olik de tänkbara överstatliga institutionen med exekutiv makt, närmast väsenskild, men det verkar som de kan vara en lösning på samma problem?

I fallet med privat nödhjälp, finansierad av t ex försäkringar och/eller good-will (som i Fritidsresors fall) så råder pluralism dels i lösningar, identifikation av hot och förberedelse inför de samma—även inom nationalstaterna.
En nationalstat som helt överlåter katastrofhanterandet enbart till denna typ av aktörer kan knappast anklagas för att förskjuta balansen, som Anders Sandberg talar om, mellan artens överlevnad och dess möjlighet till njutning så att det senare blir omöjligt.
Det är inte heller så att en sådan nationalstat på något vis gjort denna balansakt på ett sådant vis att man objektivt kan tillstå att de negligerat artens överlevnad—eller ens subjektivt bör tillstå något liknande?
Den ”klassiska metoden” är kanske precis som Newtonsteorier om gravitation obsoleta, men därmed är de inte värdelösa och skall p g a funna anomalier inte avfärdas utan kanske kan utvecklas och giftas med andra idéer som den ovan för att ge ett exempel på en ”den tredje vägen”.

För att finna den bäst anpassade lösningen inför kända och okända hot så behöver vi helt enkelt ha en ständig rörelse (vad David Bohm kallar artamovement i On Creativity). Eftersom kostnaden för ett misslyckande är stort är det än viktigare med ”experimenterande” där olika typer av förhållningssätt stöts och blöts både genom deliberation och verkligt prövande för att komma närmare den lösning som passar framtiden bäst—och igen ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad.

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Superidrottens kapprustning

Den allt som oftast stockkonservativa internationella olympiska komitén (IOK), som bestraffade Aras frustration proportionslöst, och den svenska olympiska komitén (SOK), som kastar ut landslags simmare från tennisfinalen för att de avnjuter en öl, kommer inte att ändra sina regler angående doping i första taget.

Men nog kan det finnas utrymme för en alternativ scen där olika former av kroppsförbättring accepteras.
För att spå i hur dessa alternativa sportförbund kan komma att se ut och vilka implikationer de i så fall kan komma att få lyfter vi blicken över till dagens motorcykelsport.

Inom motorcykelsporten finns det olika klasser, där regleringarna är olika, allt för att passa olika typer av förare och plånböcker.
I de klasser där motoreffekten är som lägst har ekipagen stor fördel av att föraren är lätt, medan förarens vikt inte påverkar nämnvärt i de tyngre klasserna. Dessutom finns klasser som Sportproduktion (SP), där man kör normala gatmotorcyklar och enbart vissa små förbättringar är tillåtna.
Analogin i kroppsförbättrar fallet är att det må vara fördelaktigt att ha gener från västra Afrika i de klasser där enbart mindre kroppsförbättring är tillåtet, medan de ursprungliga förutsättningarna får mindre betydelse i de fria klasserna.

I motorcykelracing finns en relativt öppen klass, MotoGP (motsvarigheten till bilarnas F1-klass), där är motorcyklarna specialdesignade enkom för denna typ av racing. Eftersom det är mycket prestigefyllt att delta och placera sig väl i MotoGP investeras det enorma summor i utveckling av ny och extremare teknik. Teknik som ofta letar sig tillbaka till konsumentmotorcyklarna och bidrar till snabbare, säkrare och renare maskiner på de vanliga vägarna.

Även här kan man skönja en direkt analogi. Kroppsförbättrar industrin skulle i och med en ”super-klass” öppna ett fönster emot allmänheten där de kan tävla om vem som är den bästa aktören på marknaden. Denna typ av jakt på prestige leder sannolikt till samma typ av teknisk kapprustning, som inom racingen. Något som i förlängningen kan komma att glädja vanliga motionärer och även förbättra livskvalitén för den breda allmänheten.

Här ställer man sig gärna frågan, kommer detta inte leda till ”extremteknik”, som kan leda till mycket stora risker för atleterna?
Idag förekommer doping och de som dopar sig tar ofta stora risker, inte enbart för att stigmatiseras, utan även hälsorisker. Men om kroppsförbättring var något som drevs av en etablerad industri skulle ingen producent vilja bli förknippade med hälsoproblem. Det är viss skillnad på om man i MotoGP ”skjuter” en motor eller om man i superidrott ”skjuter” ett hjärta—men trots skillnaden upplever motorcykeltillverkarna redan idag denna typ av problem på banan som mycket problematiska för märket.

Detta sagt så kan det trots allt vara roligare att titta på 250 än MotoGP klassen under ett GP.

Transsexualitet och transhumanism: den ultimata friheten…

…är friheten att vara vem som helst.

Alexander Funckes val av veckans skifte tillsammans med Waldemar Ingdahls svar samt inlägg om doping leder mina tankar till fotografen Robbie Coopers bok Alter Ego.

Boken innehåller porträtt av spelare i diverse onlinevärldar. Porträtten är tudelade. Det ena är från den verkliga världen, det andra från den virtuella – en bild av en spelares s.k. avatar. (Exempel här.)

När människor kan välja sitt utseende, sin persona, helt fritt blir resultatet ofta överraskande. Å ena sidan finns likriktningen där (få avatarer är tjocka eller finniga) men å andra sidan är spegelbilderna av folks identiteter precis så spretande som människors personligheter i allmänhet är. Det är en kavalkad av färger och udda utstyrslar inte helt olik vilket Pride-tåg som helst i Coopers bok.

Vad idrotten och dopingdebatten lär oss är att människans vilja att förbättra och förändra sig är närmast oändlig. Vad HBT-debatten lär oss är att kroppen och identiteten hör samman men är två skilda ting. Tillsammans med Coopers bok kan de lära oss något om vart människan är på väg i en framtid där möjligheterna att modifiera, förändra, förlänga, förstora, förminska och förbättra människokroppen är närmast oändliga.

Människans strävan mot den ultimata friheten kommer att bjuda på många överraskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Kontinuerligt misstag

På omslaget till Power – ett samlingsverk med texter, intervjuer och föreläsningar av Michel Foucault från perioden 1954-1984 – står följande citat att läsa:

”Nothing is more dangerous than a political system that claims to prescribe the truth”

Som Alexander Funcke mycket riktigt antyder i veckans skifte, är stasismens förmåga att att förvägra förändring lika instinktiv som grundlös. Könsbegreppet har kommit att få en binär innebörd, liksom sexualitetsbegreppet kommit att begränsas till en rad fastställda och distinkta kategorier. Vad som glöms bort är att diskretiseringen bara existerar som en språklig hänvisning till en kontinuerlig biologisk mångfald och ett kontinuerligt spektrum av preferenser.

I nr 3 2006 av magasinet Neo konstaterade Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, att könet sitter i hjärnan. Dahlström visar att olika aktivitet och proportioner mellan olika delar av hjärnan är starkt korrelerat till människans beteende och sexulaitet. Anledningen till att det är så lockande att göra en enkel kategorisering är att statistiken stödjer det, då de flesta män agerar på ett visst sätt och de flesta kvinnor på ett annat. Vad som faller bort i en sådan analys är alla dem som ligger emellan statistiska extrempunkter, och kanske är det lätt hänt eftersom vi helt enkelt saknar förmåga att identifiera och känna igen dessa.

Människor identifierar, känner igen och bedömer varandra utifrån grovt tillyxade kategoriseringar helt enkelt för att vi biologiskt inte förmår bättre (än). Hur ofta har man inte mött någon på ett tåg som alldeles säkert hade precis likadana ögon som en gammal vän eller partner, och hur osannolikt är inte det egentligen?

På samma vis bygger språklig kommunikation på diskretisering och enklare kategorisering (tings förhållande till varandra och en själv), något som ytterligare bygger på illusionen av att kategoriseringen i själva verket skulle vara naturlig, av någon oviss gud given. Frågan är om den mänskliga ivern för mönsterigenkänning och kategorisering rättfärdigar att varje individ ska tvingas anpassa sig till dessa artificiella, approximativa kategorier? Borde inte istället kategorierna iterativt anpassas till den empiriska verkligheten? Om svaret på den första frågan är ja, så bör lagstiftarna genast frysa kategoriseringen och införa straff för allt som antyder dess bristfällighet. Om svaret å andra sidan är nej, bör lagstiftarens uppgift istället vara att minimera den kategorisering som krävs för att stifta lagar, och omintetgöra de lagar som upprätthåller förlegade kategoriseringar. Om människor utvecklas, behöver då inte även våra kategoriseringar göra det?

Foucaults påpekande om maktens förhållande till sanningen gör sig utomordentligt väl till pass i betraktandet av individuella egenskaper och karakteristika, inte minst sexualitet och kön. I föreläsningsavsnittet Truth and the Juridical Forms i samma bok som ovan skriver Foucault:

”Indeed, I would be very pleased if at the end of each lecture you would voice some criticisms and objections so that, insofar as possible and assuming my mind is not yet too rigid, I might gradually adapt to your questions and thus at the end of these five lectures we might have done some work together or possibly made some progress

…

I will try to present what constitutes the point of convergence of three or four existing, already-explored, already-inventoried series of inquiries, which I will compare and combine in a kind of investigation. I won’t say it is original, but it is at least a new departure  ”

Hur anspråkslös och simpel Foucaults inledning än må låta, är det ändå den kanske viktigaste läxa såväl lagstifatre som människor i allmänhet kan lära sig. Vi uppfattar inte allt, vi uppfattar allt på olika vis och tillsammans kan vi kanske uppfatta vad vi inte uppfattat själva.

Veckans skifte: Liberalismens kris

Det är ingen tillfällighet att vi på Skiften de senaste veckorna har diskuterat teman som tangerat FRA-lagen.

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se

Spel utan underhållning

Faran med dataspel är omdiskuterad. Aspekter som våldsamhet, beroende och fysisk hälsa ältas då och då i medierna. Senast om huruvida FPS-spel liksom Counter Strike bör räknas som en sport eller inte.

Mer sällan hör man begreppet Serious Games, trots att forskningen på de spel vars främsta syfte vare sig är underhållning eller höga kulturella värden, är etablerad i landet.

Ounderhållande spel behöver inte bara användas till forskning eller rehabiltiering, utan likväl till utbildning och förståelse. Den interaktiva tekniken används, men till långt ifrån så mycket som är möjligt. För att utvecklingen av serious games skall bestå, behöver vi ha en högre acceptans för dataspel som underhållning. Det är två sidor av samma teknik, och den som har stor vana av de underhållande dataspelen klarar sig oftare bättre i serious games.

Interaktiv teknik, i synnerhet som inlärningsinstrument, bygger till skillnad från traditionella former på ett aktivt deltagande. I stället för att memorera och betrakta, blir det interaktiva inlärandet ett erfarenhetsbyggande deltagande, även om erfarenheten bygger på en digital värld

I takt med att de dataspel får fotfäste kommer vi också få se mer av simulatorer och lärande spel.  Det krävs lite intresse och kunskap, men vi står inför en framtid där ”erfarenhet av” och ”kunskap om”, kommer bli allt svårare att särskilja.

Teknikens blåa oceaner

Blåa oceaner är ett begrepp som myntades av två professorer på Harward Business School för ett par år sedan. Kortfattat går det ut på att hitta nya marknader istället för att konkurrera på befintliga.

Det är lite så utveckling skapas, det behövs inte bara en teknisk fantastisk innovativ idé, utan också rätt tidpunkt, värden och en marknad som med ett välkomnande tackar och tar emot. För inte ens runt teknik, tas innovationer alltid emot med öppna armar.

Inom politiken diskuteras tekniken allt för sällan, vilket ofta kan göra att de blåa oceanerna hindras växa fram. Ny teknik anses lätt vara farligt, oavsett om det är genteknik, fildelning eller dataspel. Allra farligast är det om de unga killarna omfamnar något.

Ta fildelningen som exempel. I stället för att utnyttja de tekniska landvinningarna, det marknadsintresse som finns, så fortsätter de stora skivbolagen och filmbolagen att konkurrera i sina traditionella former, och låter upphovsrätten och marknadskonservativa värderingar hindra den nya marknaden att ta plats. I stället för att utnyttja så förbjuder man, och utan någon sorts ideologisk diskussion partier emellan, finns inte ens alternativen uppe på agendan. Lagstiftning blir ett politiskt verktyg för att hindra en teknisk utveckling.

Kanske beror det på okunskap, kanske beror det på ointresse. Om harvardprofessorerna har rätt i sin analys, så vet vi i alla fall, att utvecklingen kommer komma, för till slut blir det för trångt på den befintliga marknaden. Tills dess får vi nöja oss med de alternativ som finns i lagens gråzoner.