Singulariteten

En oönskad singularitet

Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?

Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig,  vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.

Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?

I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?

Mediaexplotioner är icke-linjära

Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.

Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.

Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…

Singulariteten som drivkraft

I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.

Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.

Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.

Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.

Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.

Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.

Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?

Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.

Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.

Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.

Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]

Intressant

När framtiden blir böjd istället för rak

När jag gick i skolan som barn hängde det en tavla längs med ena väggen i skolsalen. Den hette något i stil med ”en sekund i tolv” och var menad att visa hur kort tid människan existerat jämfört med planeten jorden, solsystemet och resten av universum. Om universums ålder var en dag hade mänskligheten bara existerat en sekund innan tolv-slaget, d.v.s. nuet.

Det intressanta med den här tavlan är dock att man kan zooma in i den. Om man t.ex. betraktar enbart mänsklighetens existens och ritar in saker som befolkningstillväxt, kulturell rikedom, vetenskaplig utveckling, hälsa och allt annat som gör livet värt att leva så hamnar tyngdpunkten på de senaste 250 åren. Zoomar man sedan in på dessa så hamnar tyngdpunkten på de senaste 20-30 åren (fast nu börjar det bli svårt att avgöra exakt vad man ska mäta).

Man kan fortsätta att zooma in. 1979 beviljades 108’000 patent i USA. 2008 var siffran 485’000. Den information som produceras i världen växer med 30% per år. Varje minut laddas det upp 20 timmars film till Youtube. Om vi talar om ren teknisk prestanda på våra datorer och nätverk finns det massor av exempel på accelerationen.

Drivande bakom denna utveckling är två megatrender: automatiseringen (som driver ned kostnaden till noll och prestandan uppåt) och globaliseringen (som gör att allt fler människor kan ta del av och bidra till utvecklingen).

Om denna utveckling fortsätter kommer vi att nå en tidpunkt då utvecklingen går så snabbt att det blir omöjligt att förutse vad som kommer att ske därefter. Det skulle exempelvis kunna ske om man lyckas bygga en robot som är så pass intelligent att den kan bygga en något bättre version av sig själv. Denna version kan i sin tur bygga en ännu bättre etc.. Det skulle sålunda kunna ske en slags explosion i utvecklingshastighet. Denna händelse går under namnet singulariteten.

Under helgen pågick en konferens i New York vid namn Singularity Summit. Om du, till skillnad från Sveriges Radio Ekot, tyckte att det var en glad nyhet att forskare nu räknar med att hälften av dagens svenska barn kommer att leva i mer än 100 år, men samtidigt ställer frågan: varför nöja sig med det? Varför inte 120 år, eller 150 eller 500? Ja, då är detta en konferens för dig.

Troed Sångberg, futurist på Sony Ericsson var där och jag bad om en rapport. Han skriver:

Efter två dagars nonstop informationsbombardemang om framtiden är en reflektion att den ser så olika ut och ligger så olika i tiden beroende på vem som presenterar och hur de ser på konceptet singularitet. Itamar Arel, som hade en mycket intressant presentation om massivt parallella datorsystem byggda på VLSI-komponenter ansåg t.ex att de 90% av publiken som inte trodde att vi skulle uppnå mänsklig nivå på AI inom tio år helt enkelt hade fel. Han fick stöd av Ben Goertzel som jobbar med kognitiva distribuerade mjukvarusystem i öppen källkod, men i övrigt ansågs ett årtionde vara väldigt optimistiskt. Paypal-medgrundaren Peter Thiel ville se en återgång till de stora tekniska (statliga?) satsningarna från 50/60-talet för att uppnå snabbare teknisk utveckling, andra som Gary Wolf (Wired) och Michael Nielsen menade att crowdsourcing är det nya steg som krävs inom vetenskap för att vi ska öka takten.

När det gällde publiken, och till viss del även talarna, blev jag förvånad över hur spridda de var i sina egna åsikter. Jag träffade personer på konferensen som jobbade inom så skilda områden som TV-produktion och affärsmodellsutveckling – och sådana som jobbade inom försäkring inom kryogenik. De senare tillhörde den typen jag själv trodde skulle vara överrepresenterade på konferensen, men tvärtom visade det sig att de var både ganska få – iaf de som hördes/twittrade – och att de som väl var där var något besvikna över konferensens innehåll. Jag twittrade tidigt på andra dagen om att ”Singularity goes mainstream” och jag misstänker att det var det som ligger lite till grund för den här rapporten 🙂

Anders Sandberg, vår kände svenske transhumanist och en av talarna på konferensen på ämnet hjärnemulering, uttryckte det som att Singularity Summit ’09 både innehöll celebriteter och att det inte på något sätt ansågs töntaktigt eller pinsamt att prata om singulariteten som begrepp. Som exempel nämndes filosofen David Chalmers som helt enkelt anser det vara ett relevant ämne att ta upp. Ang. celebriteter hörde jag ifrån en av deltagarna att hon ansåg det tråkigt att en person som Ray Kurtzweil var så otillgänglig eftersom kön med människor som ville ha ett foto på dem, deras barn och Ray var så lång under pauserna …

Förutom en liten klick personer som aktivt motsatte sig uploading via resonemanget att en kopia aldrig kan vara ”jag”, eller att hjärnemulering aldrig kan producera en ”själ”, var överraskande nog publiken väldigt resistent mot s.k ”framtidsshock” (se länk). I den normala uppräkningen skulle man möjligen kunna tänka sig att det vore en framgång för en konferens som blivit mainstream ifall deltagarna låg på SL1 – men det var många instämmande applåder och frågor från publiken inom så vitt skilda områden som nanoteknologi, intelligensaugmentering, övermänsklig AI och medicinsk immortalitet – det sista som både Aubrey de Grey och Gregory Benford belyste väldigt väl. Den senare upplyste om att de, Genescient, kommer att ha produkter på marknaden redan nästa år med faktisk anti-åldringseffekt baserade på forskning på Methuselah-flugor. Iaf ansåg han att de hade haft effekt på honom själv under det halvår han tagit dem – med varning för anekdotisk bevisföring 😉 De tittade även på möjligheten att erbjuda dem till en större mängd människor i en typ av crowdsourcing för att bättre kunna evaluera upplevda effekter – ”participatory science”. De här teknologierna brukar anses ligga inom SL2 eller t.o.m SL3, och frågan är om inte den tio år gamla listan över framtidschock kan behöva en uppdatering.

Den bästa presentationen på konferensen, även om en del av orsaken till att jag tycker det är att jag inte tidigare var inläst på hans forskning, var Jürgen Schmidhubers presentation på ämnet kompressionsderivata som mått på kreativitet, innovation och skönhet. Att hjärnan upplever saker som tar få bitar att lagra jämfört med tidigare känd data som positivt var väldigt tankeväckande, och Jürgen utnyttjade det gyllene snittet, fibonaccirelationer och fraktalgeometri genomgående i presentationen för att få fram sin poäng. Den var helt enkelt väldigt vacker.

Som avslut tar jag med mig insikten att stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson alla mer eller mindre sa att framtidens vetenskap och innovation bygger på öppenhet och kollaborativt arbete. ”Öppen källkod som modell”, helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord: ”Innovation is free when mining the computational universe”.

Stort tack till Troed för den utförliga rapporten!

Ja, onekligen är singulariteten i ropet. Ett par filmer är under produktion. Men går det att hävda att singulariteten blivit mainstream? Mer intressant: hur skulle samhällsdebatten förändras om filosofin skulle bli mer spridd? För nog är det en filosofi (somliga kallar det lite föraktfullt för en religion). Det som skiljer en singularitan från andra är att hon betraktar utvecklingen som exponentiell istället för linjär. Forskarna som tror att våra nuvarande barn ska bli 100 år tänker linjärt. De utgår från den rådande trenden och drar en rak linje in i framtiden. En singularitan tänker istället: vilka tekniska genombrott kommer att ske under dessa 100 år som gör det möjligt att leva ännu längre? Vad händer om trendlinjen skjuter rakt uppåt istället för att vara rak?

Veckans skifte blir en öppen fråga och uppmaning till de andra skiftesskribenterna: hitta något i samhällsdebatten som utgår från en linjär utveckling och applicera exponentiellt tänkande på frågeställningen. Vad händer? Vilka nya frågor öppnar sig?

Blir det över huvud taget möjligt att planera för framtiden eller måste vi istället se till att göra det bästa av nuet?