Internets barndom är över

Debatt på Newsmill om Wikipedia. Lennart Guldbrandsson reagerar mot de nya kvalitetssäkringarna, flagged revisions, på Wikipedia som Jimmy Wales gick ut med. Han har en poäng, öppenheten var grunden för att Wikipedia skulle fungera som system.

Joakim Jardenberg på Mindpark tycker att problemet är Wikipedias redaktörskultur de s.k. wikipettrarna, och har en berättigad kritik mot editorkulturen i de arga mobbarnas seger (något av nätkulturens mörka sida). Det är inte alltid ett så fräscht intryck. Men redaktörskulturer varierar från språk till språk och jag upplever inte att det finns en enhetlighet. Uppmaningar till att ta det lite lugnt har svårt att lösa kulturella problem.

Debatten om internets strukturer håller på att gå igenom ett viktigt skifte. Bort från hype och diss, till att se problem och börja finna lösningar.

Jag skrev i en artikel i Expressen om hur vi skulle kunna behålla tanken öppet, tillförlitligt och bra Wikipedia. Där finns en lösning till. Ny teknik är viktig, wiki har några år på nacken och vi ska

kanske skifta till tanken på ”code is law”. I artikeln föreslog jag Canonizer, Citizendum gick väl sådär och Google Knol fick kritik av Jimmy Wales av att vara statiska hemsidor. Ändå är det nog i vidareutvecklingar av tekniken och regelsystemen som behövs. Flagged revisions kanske svenska Wikipedia inte skall anta, om det inte funkar med den kulturen, men tankar på fler lösningar skadar inte.

Wikipedia är fantastiskt, men debatten pekar på att vi har en rätt avancerad debatt om det reellt existerande informationssamhället framför oss.

Pingat på Intressant.se

Ang. 2013: Rätt med immateriellrätt 2013?

Nicklas Lundblads (tidigare gäst på skiften) eminenta understräckare sätter fingret på ett skifte som jag hoppas har börjat nå oss till 2013.

Ett skifte i upphovsrättsdebatten där man ifrågasätter själva den konsekvensialistiska argumentationen för de olika immateriella rättigheterna.
Ett skifte som bland annat handlar om att sluta att tala om hur man skall finansiera musik- och filminspelningar, och istället tala om idé- och kunskapsspridning.

Liksom Nicklas Lundblad så har jag bläddrat i Michele Boldrin och David K Levines bok Against Intellectual Monopoly och där prövas de konsekvensialistiska argumenten för immaterialrätt.

Boken är ett intressant, provokativt tecken i tiden – vi har kommit dithän att diskussionen om immaterialrätten blivit just radikal.

skriver Nicklas. En radikalisering av debatten, bortom olika syn på lämpliga skyddstider och om hur ”shyssta” artistlöner skall säkras, är verkligen nödvändig för att hålla den intressant och intellektuellt hederlig.

En person som har skrivit mycket intressant kring de principiella argumenten för immateriellrätt

som sådan är immatriellrättsadvokaten Stephan Kinsella. Kinsella upprepar med anledning av en kritisk kommentar till boken ovan, en klokskap angående ett feltänk som jag tycker dyker upp då och då:

”property rights are rights in the physical integrity of a resource, not in its value. Libertarianism does not mandate that people ”respect the value” of property. Only that they do not invade its borders–use it without the owner's permission. So it is irrelevant whether a work, or copies of it, ”have” a ”value”.”

Kanske kan 2013 bli året då de lite större frågorna kring immateriellrätt letar sig in på de vanliga ledarsidorna och middagsborden.

Ty världen, som blir mer och mer kunskapsberoende, riskeras att segregeras. På ena sidan de länder där immaterialrätten har spelat ut sin roll, eller där den kanske aldrig haft någon, delar av Asien, och ett framtida rikare Afrika. Å andra sidan den gamla västvärlden.
Och vad blir den vidare implikationen om den ”industrialiserade världen” försöker låsa in sin flyktiga kunskap, medan de övriga låter den flöda?
Polarisering? Den ”informerade” respektive den ”informerande” världen?

Ett världskrig mot piratismen?

Slutet för gratis är gott?

Hoppsan! Wall Street Journal skriver att en studie från Efficient Frontier tar fram att intäkterna från betalda sökresultat föll med 8% under 2008. Inte bra nyheter för bland annat Google, Microsoft och Yahoo!

Tidigare var det att det inte växte lika mycket. Det kan få fler tråkiga konsekvenser. Hur kan det gå för andra typer av annonsering på nätet? Det har varit annonseringen som betalat mycket av gratistjänsterna, inte minst de för internet oerhört viktiga sökmotorerna.

Minskningen kan alltså slå mot både tjänster och vanliga bloggar. Det är för tidigt att säga hur det kommer att gå, men mycket av den gratiskultur som vi sett på nätet hittills har drivits av annonser. Kan det här leda till att fler företag börjar satsa på mer konventionella betalningsmodeller (”användning av sökmotor kostar 0,50 SEK gånger, med tillägg för tillvalstjänster”)? Finns alternativ till annonserna?

En intressant fråga att ställa till Chris Anderson Free när han är i Malmö?

Ang amatörer och nätgenerationen: Individuellt tänkande utifrån kollektiv kunskap

Varje skifte bär med sig nödvändiga semantiska förändringar, utan vilka det blir svårt eller tillochmed omöjligt att diskutera det faktiska skiftet och dess effekter.

Alexander Funcke belyser i sin skiftesspaning förhållandet mellan experten och amatören, och hur detta förhållande kommit att förändras inte minst som en effekt av ett allt starkare informationssamhälle. Funcke frågar sig om vi i framtiden rör oss mot en generaliserings- eller specialiseringstrend, men jag skulle vilja påstå att frågan är delvis felställd. Tidigare lyfter Waldemar Ingdahl i sin skiftesspaning fram Nätgenerationen, och jag tror att dessa två skiftesspaningar har någonting mycket viktigt gemensamt.

Specialisten och generalisten kan tyckas vitt åtskiljda, men de har ändå gemensamt att de utgår från en distinkt och självständig kunksapsbrare. Vad Funckes skifte kan komma att erbjuda oss är en utveckling mot integrerade kunskapsbärare, kollaboratörer.

Kollaboratörer och kollaboration utgör ett av Nätgenerationens kärnvärden, och det har kommit att färga hur Nätgenerationen ser på information, och därmed även alla marknaden som hanterar information. Sett ur gårdagens, eller som i fallet med upphovsrätten 1800-talets, perspektiv ägnar sig Nätgenerationen åt stöld och digitalt lösdriveri, men det är inte vad Nätgenerationen ser. De samarbetar och delar. Frågan är om man längre kan fråga sig vem som vet vad eller har vilken information?

Till skillnad från specialisten och generalisten har den enskilde kollaboratören inte en avgränsad, självständig mängd kunskap. Istället är denne en del av ett nät, eller ett moln, av dynamisk kunskap som uppstår i växelspelet mellan flera kollaboratörer. Naturligvis har varje individuell kollaboratör i varje stund en viss mängd kunskap, men vad som är intressant är att denna information för sig själv är lösryckt, fragmental och beroende av kollaboration för att kunna förstås i någon större helhet. Vår bild av generalisten och specialisten är ändå att den kunskap de bestitter utgör en förståelig helhet i sig själv, men så behöver inte vara fallet för kollaboratören.

Kollaboratören är inte en kugge i hjulet på en dystopisk kollektiv intelligens som utmanar individualismen, långt därifrån. Kollaboratören är i allra högsta grad individualistisk, men hon är en del av en kollektiv kunskapsbank som sträcker sig utöver någonting vi tidigare kunnat föreställa oss. Det är alltså inte tänkandet, utan kunskapen, som görs gemensam. Å ena sidan innebär kollaboratörens entre på scen nya möjligheter för varje individ att ta del av mer information än någonsin tidigare, men å andra sidan kan det även innebära att varje kollaboratör blir mer eller mindre hjälplös, eller åtminstone kraftigt reducerade i sin kapacitet. om de kopplas ur sitt nät eller moln, eller om dessa avgränsas och regleras.

Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om beatrice ask, ipred, politik, internet

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.

Ang. den Digitala generationen: Men, vem tänker på barnen?

Lugn! Det finns någon som tänker på barnen. EU tänker på barnen.

EU har ett Safer Internet plus programme som utreder, beställer skrivelser, och håller konferenser. Så visst tänks det på barnen, en hel del verkar det som. Safer Internet sätter sprätt på 55 miljoner euro, och även om de har ett par andra verksamhetsområden, så nog tänks det på barn för en stor del av euro-miljonerna.

Vad får man för tankar för ett par miljoner euro?
Inte helt oproblematiska tankar av flera anledningar. Den mest uppenbara anledningen, som i vart fall genast sticker mig i ögat, är att man kan ifrågasätta om det verkligen är statens, eller än värre, EUs, sak att censurera och åldersklassificera innehåll på Internet, i datorspel eller på VHS-kassetter.

Ett annat störande faktum är att EUs krafttag för att tänka är klart redundant. Det finns redan någon som tänker, och betydligt mer än för några futtiga euro-miljoner, nämligen barnens föräldrar. Föräldrar som redan har efterfrågat möjligheter att kontrollera sina barns åtkomst på Internet, och utbudet följer som väntat efterfrågan. Idag finns det mängder av lösningar att köpa! Det är rent av en mogen marknad på området.

Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.

Och 55 miljoner euro är ju inte en helt oansenlig summa. För 55 miljoner euro kan man t ex förändra resten av livet för 804 571 familjer genom att se till att de får ett ”starta eget”-bidrag via Hand in hand. Eller varför inte 12 515 555 myggnät från UNICEF? Se gärna de två sista länkarna som julklappstips!

Safer Internet bedriver även standardiseringsarbete, vilket är ren idioti. Historiskt har Internets standarder vuxit fram genom privata aktörer och forskare, och ofta genom organisationer som ISOC och IETF. Det har fungerat ganska väl än så länge får man ändå tillstå?
Vidare bör inte standarder väljas av byråkrater, utan väljas av konsumenter. Om byråkrater tillåts välja riskerar skattebetalarna att vakna upp med insikten att man fött ett nytt digital-radio projekt vid sin barm.
Byråkrater kan i sällsynta fall förstå sig på tekniken, men de kan, p g a den oöverkomliga informationsbristen, aldrig förstå sig på konsumtionen.

Om Safer Internet programme har någon vettig verksamhetsdel så döljer de den väl. Jag har som tidigare aktiv i denna industri prenumererat på deras nyhetsbrev i två-tre år, och…ehm, ja:
Förnya inte deras uppdrag!

Veckans skifte: Den digitala generationen

De är ju hela tiden online!

Det var mitt intryck när jag började se hur ofta mina yngre släktingar och bekanta rörde sig på Facebook. Nog finns det visst fog för det, Medierådets rapport Unger & Medier 2008 visar att TV fortfarande håller ställningen som favoritsysselsättning som unga mellan 9-16 år, men att nu i år är det fler som har dator med internet på rummet än TV.

Man talar om de de digitala infödingarna, the digital natives. De som inte bara använder internet, utan också lever genom det. Vad är det som bör omfattas bland barnens internetkultur, vad bör accepteras, och vad bör stoppas?

Frågan tror jag definitivt är viktigare att diskutera än tidigare debatter om skärmberoende gjort gällande.

Pingat på Intressant

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant