Författare: Waldemar Ingdahl

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se

Kroppen som statusobjekt

Joakim Lundblad tar upp plattskärms-TV som artefakt, och konstaterar att när statsministern gav bort en i present till kronprinsessan Victoria så var den lite väl medelklass.

Det har alltid funnits statusprylar, ett föremål som kommunicerar att ägaren eller givaren är något förnäm. Kläder som man inte kan arbeta i, rustningar som enbart varit dekorativa, klockor som lätt går sönder.

Till det hör förstås en dekadent flärd, men det gamla klassiska katolska dramat En förlorad värld (Brideshead Revisited) känns ganska främmande. Prylarna och den tillhörande eleganta dekadensen ger inte tillfredsställelse.

Kanske inspiration från kläderna på Charles Ryder och Sebastian Flyte kommer i nästa klädeskollektion, men riktigt samma statusmarkör som tidigare är inte dekadensen.

Plattskärms-TV ses som en symbol för konsumtion, men i dag så vill vi ha alltmer exklusiva, unika varor. TV-apparaten kan vara dyr, men den är för massproducerad, och kopplar dessutom inte till den interaktivitet som de digitala medierna för in i samhället.

Vi kanske kan läsa om Madame Pompadour och hennes utsvävningar (som vi uppfattar det, iallafall) i Herman Lindqvists bok men vi skulle nog inte riktigt se dagens motsvarighet till peruker och puder som status. Det är lite Gianni Versace över det, vi får samma utifrånblick på den tidens flärd, men kan inte koppla det till den aktiva livsstil som vi i dag för. Inte ha tidsbrist och inte stressa blir mer status, men det är fortfarande exklusivt att vara sysselsatt.

90-talet var den naturliga konsumtionens årtionde, där ekologisk konsumtion var status. Ekologisk mat hypas av media, men det är fortfarande en nischmarknad. Frågan är om det går att utöka den så mycket mer, då varorna blir dyrare i handeln. Det kan förbli statuskonsumtion.

Rätt livsstil då? Yawns- Young and Wealthy (but) Normal har omtalats sedan i fjol. Det går mot den mer immateriella trend vi sett, men kan vara för komplex kanske för att visa upp?

Om jag får plocka en vinnare som är unik, dyrbar och full av symbolik- då är det den egna kroppen. Kroppen som statusartefakt. Vi har sett trenden komma sedan 20-25 år, men med dess koppling till förbättrande medicin så är vi fortfarande i skiftets början.

Vad uttrycker mer makt och smak än makten över sig själv?

Pingat på Intressant

Regeringen gjorde rätt

I dag beslutade regeringen att inte ge några nya miljarder i stöd till bredbandsutbyggnad i glesbygden. Finansminister Anders Borg gör nog rätt i budget.

Nej, det är inte för att det inte behövs nya satsningar på IT. Nej, det är inte för att jag tycker att inte skall finnas IT i glesbygden. Tvärtom så har många bra beslut fattats i glesbygden.

Det är snarare effekten av när jag lyssnade på ett seminarium i Almedalen om den utredning centerpartisten Åke Hedén gjorde om bredbandsstödet. Hedén låg nära Björn Rosengrens gamla planer, som främst ledde till utbyggnad av ADSL, men nu har vi börjat kommat nära gränsen vad man kan få ut av den gamla koppartråden från Telia.

Det talades om tre miljarder, vilket inte verkade troligt ens då. Gissningarna låg på något hundratal miljoner och uppskjutet beslut.

Nu står vi inför ett teknikskifte, och ett beslut som skulle ha gällt fram till år 2013 hade varit för kortsiktigt. Det hade funnits risk att staten fastnat i att behöva uppgradera vartannat år. Jag undrar också om statens roll i dessa infrastruktursatsningar bredbandsnätet, där det också kommer att bli tal om tjänster som staten skall finansiera.

Nu gäller det att börja diskutera långsiktigare lösningar.

Pingat på Intressant.se

Det flytande begreppet demokrati

Demokratins natur har börjat diskuteras, Alexander tar upp en intressant idé, jag har tidigare uppmärksammat cyberdemokratin. Tyvärr verkar debatten tas upp av olika vaga begrepp, som multituden. Utmaningarna från ett moget informationssamhälle har tyvärr varit svåra att få grepp om.

Förändringar av demokratin kräver snarare viss fasthet. Som exempel

We who are oppressed love those who fight against oppression
and the oppressors…
Brothers and sisters, it is with great honor and privilege that I present to you the leader of the El Fatah revolution… From Libya, our brother Muhammar El Kahdafi.

Va!??? Khadaffi som demokratisk reformator?

Khadaffi vill upplösa alla ministerier, den libyska statens oljepengar skall fördelas direkt ut till folket. Det blir bara försvars-, säkerhets-, utrikes-, och energidepartementet kvar, allt annat blir medborgarnas ansvar inklusive utbildning och sjukvård. ”Så länge som pengarna administeras av staten så kommer det att finnas stöld och korruption”, sade Khadaffi och att revolutionens chefskonsult nu vidare utvecklar Jamahiriya

Har Khadaffi blivit anhängare av nattväktarstaten på senare år? Om dessa reformer går igenom verkar det vara en av de mest ambitiösa nedskalningarna av statens makt på länge.

Jag är nog skeptisk. Libyenkännaren George Joffe påpekar i en artikel i Financial Times att Khadaffi sedan han kom till makten 1969 har styrt genom ständiga omorganisationer. Det gör att konkurrenter till hans makt aldrig får en egen maktbas, hans egna befogenheter inom den libyska staten förblir flytande. Libyen borde vara ett rikt land, med outnyttjade reserver av olja för att åtminstone kunna ta sig upp till en levnadsstandard som länderna vid Persiska viken. Så har inte skett, Libyen är notoriskt odemokratiskt samt präglat av fattigdom och en klåfingrig byråkrati. IPRI-rapporten fann inte tillräckligt med data för att ranka Libyen. Mycket talande.

Kanske Khadaffi försöker bana väg för sonen reformerna som letts av sonen Seif al Islam Khadaffi, men mönstret överrensstämmer blott alltför väl med tidigare reformer.

För många fattigare länder handlar uppbyggande av demokrati och liberalism intressant nog om att stärka staten i vissa hänseenden. Hos oss i Sverige gäller det nog tydlighet i delegerandet, i att bygga upp institutioner som har fasta spelregler för maktdelning. Det har påpekat i tidningen Medborgarrätt av Hans Jensevik att vi i dag närmast har statsministerdiktatur.

Sedan har vi fått många nya idéer om sätt att kunna få in mer inflytande från medborgarna, varav det viktigaste nog kan vara reell insyn i hur beslut fattas så att vi hinner reagera tidigt. Först gäller dock att jämna ut demokratins spelplan genom att räta ut de veck av bristande ansvar, som farliga maktansamlingar kan gömma sig i.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Framtidens framtid

Framtidsbilderna har varierat. När de första utopiska böckerna skrevs för 500 år sedan, så skildrade författare som Tommaso Campanella och Thomas More egentligen sin samtid och förlade platsen för sin utopi på en plats långt borta. Paleo-futurism kan lära oss mer om framtiden.

Vi präglas av framtidsbilden från industrisamhället, med dess överflöd utan slit eller dess fasansfulla alienation som motpoler. Till viss del ser vi informationssamhället som en konflikt mellan bredbandsjesus och nätkulturens mörka sidor. Vart går teknorealismen?

Skall vi se filmen Wall-e som en renodlad dystopi? Det hade vi entydigt gjort för 10-15 år sedan, eller är den ett tecken på att vår inställning till tekniken håller på att förändras?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UblUO0LjPUg&hl=en&fs=1]

Eller ser vi ett skifte mot att framtiden blir uppsplittrad, med många olika utvecklingar som kan ske samtidigt?

Pingat på Intressant

Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Apokalypsens svans

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Anders Sandberg.

Anders Sandberg har många strängar på sin lyra. Internetlegend, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa och forskare på Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet. Han skriver på bloggen Andart.

Mycket nöje!

________________

Vi är mitt inne i ett stort skifte när det gäller de risker som hotar oss. Om man studerar den globala statistiken har livet de senare århundradet blivit mycket säkrare: riskerna att dö av brott, krig, svält, epidemier och naturkatastrofer har minskat markant för medelmänniskan. Men det betyder inte att hoten är borta. Tvärtom, risken för verkligt stora katastrofer kan mycket väl ha ökat. Vi står inför ett otal riskrelaterade utmaningar som sätter vår kollektiva rationalitet på prov.

Det som förändras är:

– Utvecklingen av de globala riskerna

– Övergången till människoskapade risker

– Hotet från de feta svansarna

– Riskmedvetandet förändras

– Den tekniska förstärkningen

Till viss del är globala risker ett lyxproblem: när småkatastrofer sker hela tiden och samhället inte har resurser över, då finns det varken tid och resurser att planera för de stora riskerna. Idag lever vi tryggt och länge nog att oroa oss för mindre troliga men potentiellt värre hot. Men vi hotas också av nya sorters hot. Genom globaliseringen blir vi inte bara medvetna om katastrofer, vi blir också lätt delaktiga (tsunamin 2004) eller hotade (pandemier, internationella ekonomiska krascher).

Fram till mitten av 1900-talet var alla de stora hoten mot mänsklighetens överlevnad yttre hot: pandemier, naturliga klimatförändringar, asteroidnedslag, supervulkanism och astronomiska detonationer. Sedan dess har människoskapade risker snabbt vuxit i storlek: kärnvapenkrig, biologiska vapen och klimathot dominerar idag riskprofilen. Det verkar troligt att bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer att tillföra nya globala risker under de kommande årtiondena.

Framför allt verkar historien lära oss att många risker utvecklas långt innan vi blir medvetna om faran (ozonhålet) och vi har upptäckt åtskilliga hot förvånansvärt nyligen (supervulkaner, gamma ray bursts) – vi kan därmed vara säkra på att det finns okända risker på lur.

Genom att vi blir bättre på att bekämpa små risker kan vi också förvärra de stora riskerna. Ett skäl till de många skogsbränderna i USA är att man varit för bra på att hindra små bränder. Undervegetation som annars skulle ha brunnit kan nu ansamlas tills en verkligt stor och okontrollerbar brand blir följden. Att hindra banker från att gå omkull skyddar spararna, men bygger upp ineffektivitet och risk i hela finansystemet. Genom att medicinera med antibiotika bygger vi upp resistenta bakteriestammar. Men ingen normal människa vill låta sitt hus brinna ned, sin bank gå i konkurs eller offra sin hälsa för det allmänna bästa.

Många risker har ”feta svansar”. Feta svansar är när det totala antalet förolyckade över tiden domineras av den största katastrofen, inte medelkatastrofen. Lokala risker som jordbävningar har förmodligen en övre gräns, men pandemier, krig och folkmord kan mycket väl gå hela vägen upp till hela mänskligheten. Feta svansar är något som först nyligen uppmärksammats, delvis för att vi idag kan observera dem, delvis för att de verkar bli allt viktigare i en globaliserad, sammankopplad värld där återkopplingen mellan olika aktörer blir allt starkare. Stater verkar vara bra på att hantera medelkatastrofer men inte extrema händelser där inga av de gamla reglerna gäller. Här behöver vi helt nya metoder (kanske decentralisering, att designa för robusthet eller rent av att planera så att totala kollapser blir så milda som möjligt).

Samhället har blivit allt mer riskmedvetet– men det betyder inte att risker hanteras bättre. I en postideologisk värld är riskminimering både ett garanterat legitimt och populärt projekt för alla styrande. Men ofta blir resultatet ”riskteater” på samma sätt som säkerhet ofta blir säkerhetsteater: mycket aktivitet, men lite nytta. Detta är särskilt sant för ovanliga risker, eftersom människor tenderar att systematiskt undervärdera deras betydelse. Det finns många väldokumenterade former av irrationalitet i riskhantering men beslutsfattare är till stor del omedvetna om hur påverkade de är.

Teknikspridningen ökar många risker exponentiellt (”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point”). Framför allt informationsbaserade hot som datorvirus, biovapen och i framtiden nanoteknik och AI kan vara mycket svårkontrollerade. De medel som diskuteras idag för att begränsa deras spridning är problematiska: förhandsgranskning, automatisk filtrering av information och olika former av ”trusted computing” hotar både den privata sfären, friheten att bygga och experimentera och kan reducera individens makt relativt stora institutioner. Men om hoten verkligen är globala och överhängande kan sådana lösningar vara svåra att undvika. Hittils har rätt få alternativ formulerats (överlappande mindre extrema lösningar, genomskinliga samhällen): det behövs betydligt mer kreativt tänkande under det korta möjlighetsfönster vi har just nu.

Utmaningarna är att bemöta nya sorters risker där vissa kommer att vara totala överraskningar, hantera att vi själva är de stora riskproducenterna, att otänkbara katastrofer kommer att hända då och då, att bemöta risker rationellt trots mänsklig rationalitets brister, och finna sätt att balansera överlevnad mot att leva ett njutbart liv.

En enkel match.

Pingat på Intressant

Ang. Världen, januari 2009: Douche and Turd

Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i ”the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är ”Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Cyborgen vår framtid?

Dopningen vid OS i Peking rullar på. Nu senast med Ludmila Blonska som fallit i ett dopningstest, det som snarast förvånar mig är att det talas om Blonska skulle ha använts anabola steroider. Wow, anabola steroider, back to the 80’s. Det är här en policy för skademinimering skulle kunna göra nytta, annars fortsätter idrottare att skada sig genom dåliga preparat.

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot ”friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant