Författare: Alexander Funcke

P2P banking – en väg mot färre finanskriser?

Bank och finans 2.0 en ”lösning” på finanskrisen? Ja, faktiskt. Kanske.

Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. ”Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (”To big to fail” och liknande ”moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)

Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.

Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med ”moral hazard”-problemen igen. N

å väl.

Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.

P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.

Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.

Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.

Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.

zp8497586rq

Populärt med populism? Inte? Nationalism då?

Sverigedemokraterna är efter god mediastrategi på allas textuella läppar. Nu även på dessa.

SD presenteras av ”etablisemanget”, i vid bemärkelse, som paria-partiet vars ideologi är en blandning av nationalism och populism. För de som ser ”etablisemanget” som den verkliga parian betyder den implicita dubbel-negationen att röstandet på SD verkar vara en bra idé.
SvD:s Sanna Rayman skriver klokt om att ta eller inte ta debatten för att komma till rätta med detta.
Inte sällan har ”att ta debatten” med SD betytt att kasta de magiska smädelserna nationalism och populism över SD. Dessutom utan särskilt mycket underbyggande eller utvecklande av vad det egentligen betyder. Det bara är så. Och det bara är fel.

Dagens nationalismen spårar jag till det närtida internationaliseringsskiftet. Där nationalismen gått bortom patriotismen och det slutade handlade om att försvara en nation. Istället började det handla om att försvara den samtida romantiska föreställningen om den inhemska floran av kulturella värden.
Med den synen kan man fråga sig om det kommer finnas utrymme för nationalism på längre sikt? Eller är det blott en övergående reaktion? Och är det alltid fel? Och i så fall: Varför?
Och så var det populism. Är inte alla partier populistiska? Den verkligt verklige Hägglund, moderaten Borg med sin bonus-aversion, Socialdemokraterna som ständigt står med ett blött finger i luften och vänsterpartiet som alltid tycks vilja spendera mera. När blir ett parti populistiskt? Och vad är det som gör det negativt laddat? Och kommer mainstream-politiken bli mer eller mindre populistisk?

Veckans skifte är alltså: Populism och nationalism i framtiden. Kan vi extapolera SD:s tendens? Kommer Sverigedemokraterna vara en kraft att räkna med i svensk politik 2018, 2022 och 2026?

Ett par första intryck av ”The quest for The Green New Deal”

Joakim Lundblad frågar vad en agenda för EU:s IT-politik bör innehålla. Han skickar med som underlag den rapport som också är tänkt att fungera som underlag vid överläggningarna om den egentliga Visby agendan.

Rapporten är 66 sidor och titulerad ”A Green knowledge society”. Det är ju redan så man mår illa. Tack för den Joakim.

I förordet undertecknat av infrastrukturminister Åsa Torstensson kan man läsa att ”vi borde ta tillvara på informations- och kommunikationsteknik för att i förväg förhindra onödig förändring, så som överdriven urbanisering och ökat slitage på miljön”. Hon avslutar med orden: ”truly hope that we will be frank and fearless in the work in this important area.”
Allt som är onödigt, överdrivet och som sliter mer är vi emot. Bra där. Vad menas?

För att vi ska nå till ”Green New Deal” måste vi förstå vikten av kunskap, management, kommunikation, immateriella rättigheter, patent, etc., kan man läsa på sida 21. På samma sida refererar de till Boldrin & Levine samt Lundblad & Hampton och utesluter inte radikala lösningar för frågor kring immateriell rätt. Men av texten runt om får man ändå tillslut intrycket att hänvisningarna inkluderats mest för att även ”de radikala lösningarna” ska vara nämnda för att sedan tillåtas bli glömda i fred. Ett mönster som tycks upprepa sig.

En annan typ av skrämmande strof:

In particular we must find ways to make sharing of content legal, for instance via a simple licensing or clearing system for digital rights. This will require leadership from the European Commission across several Directorate Generals, and bringing together Member States, content creators and consumers to achieve consensus.

Vad det betyder i sak? Ingen aning. Men det kan inte vara bra.

Konkurrenslagstiftningen måste bli hårdare oj:ar sig skriften vidare. De pekar på att amerikanska företag, som Google, Microsoft och Intel, dominerar marknaden. ”[H]as damage been inflicted on the European ICT industry through inactivity of governments to protect fair competition?” frågar de sig sedan närmast retoriskt. Som om det var på grund av för få påföljder för bristande konkurrens i EU som var anledningen till att företagsklimatet på andra sidan pölen attraherat ”Sillicon Valley”-kluster.

Nå, nog bläddrat i foldern. Till frågan, vad bör agendan innehålla?
Mitt ryggmärgssvar är så lite som möjligt. Vissa saker finns ändå att nämna som en första reflektion: Immateriella rättigheter behövs kunna diskuteras förbehållslöst. Det är en konstruerad lag (positive law) och bör därför kunna omprövas grundligt.
Satsningar på eGovernment, i ett första steg genom att tillgängliggöra offentligt data. En deklaration om att brevhemligheter, integritet i allmänhet och yttrandefrihet även ska garanteras på nätet. En formulering om vad infrastruktur är, och varför nätneutralitet är en följd där av vore inte heller fel. Men hör allt detta hemma på EU-nivå? För mig ter det sig inte uppenbart så.

Experternas olika form av fortlevnad

För att behandla Waldemars skifte väljer jag att intressera mig för två typer av experter: utförare och beslutstagare.
I det första fallet är experten hotad av automatiseringen, men de absolut tacita kunskaperna kommer aldrig att gå ur mode. I den mån det överhuvudtaget finns något sådant. För enkelhetens skull blickar posten inte längre fram än att mänsklig heurestik endast finns hos människor.

Beslutstagaren är mer hotad. Ett beslut består av två delar. En mängd värderingar och en förutsägelse om vad konsekvensen av agerandet är.
Att en expert bär på värderingar är något som ofta förbises. Värderingarna antas komma från beställaren, men givetvis styr en experts värderingar. Om inte annat blott givet den selektionen av information experten gjort dessförinnan.

Experten är med andra ord olämplig för att arbeta mot givna värderingar—typexemplet är den statliga utredaren eller journalisten.
För den andra delen av beslutsprocessen är förutsägelsemarknader (prediction markets) utmanaren för att förstå konsekvenserna av val. Det finns starka argument och empiri för att experten även här ligger i underläge.

Professor Robin Hanson vid George Mason University har en kul modell för statsskick som gör denna uppdelning, Futarchy. Vars slogan är: ”Vote Values, But Bet Beliefs.”
Det går att kritisera uppdelningen, men den identifierar ändå regelbundenheter i beslutsfattningsprocessen.

Den förutsägande experten har varit hotad av förutsägelsemarknader, men på grund av marknadernas relativa omständighet är han ännu inte obsolet. Egentligen har jag mycket att skriva om just experterns eventuella roll i detta framöver.
Har klurat på en affärsidé relaterat till detta, men som jag åtminstone tillfälligt har övergivit. Den förtjänar dock ett bättre öde än ett havsverk till sammanfattning. Hoppas på att få återkomma till detta.

Börjar åldrande bli gammalt?

Vad är egentligen död och åldrande?

Givet en framtid där nanoteknik kan reparera våra celler on-the-fly är det inte givet att åldrande har samma starka koppling till degenerering som idag. Även om inte den direkta framtiden bjuder på något så raffinerat finns det mycket som talar för att vi även fortsatt kommer att förlänga vår medellivslängd. Kommer samhället till slut börja se åldrandet som en sjukdom bland andra? En som ska botas.

Vidare, vad händer med dagens ungdomskult när det inte råder knapphet på kroppslig ungdom? Hur löser vi de demografiska problemen? Är det dags att tala om överbefolkning trots allt? Riskerar myndighetsåldern att förskjutas? Pensionärer är de ett utdöende släkte? När döden nästan uteslutande sker genom olycka, strid eller eget val, vad har det för påföljder på vår kultur? Vad händer med 30 års krisen? Och kommer gammal fortfarande vara äldst?

Veckans skifte är alltså åldrande och död. Frågorna är många. Jag hoppas att skiftesskribenter och kommentatorer fyller på med ett par svar.

Icke-utilitaristiska patent—existerar de?

Johannas val av patent som veckans skifte är riktigt kul. Roligt är också antalet och typen av kommentarer som det ursprungliga inlägget har genererat. 37 stycken i skrivandets stund.

En fråga som jag ställt mig och andra är: Finns det någon som är för patent från ett icke-utilitaristiskt perspektiv? Jag inser att det går att konstruera sådana perspektiv, men har de några verkliga försvarare? Det gör det, men bland dessa finns det någon som har ett raffinerat svar på hur man löser konflikten mellan äganderätten för saker utav knapphet och äganderätten för idéer?

Och om inte, så lämnas frågan till att vara ett övervägande givet dess konsekvenser, och för att resonera om patent krävs kontrafaktiska spekulationer. Vissa naturliga experiment har förekommit och Against Intellectual Monopoly av Michele Boldrin och David K. Levine tar upp ett flertal.
Deras tes är att patentskydd har varit kontraproduktivt genom historien. Evidensen de redovisar stödjer så klart även deras tes.
Om man tar språng från deras lätt anekdotiska skildring av patenthistorien, men ger patentförespråkarna rätt i att vissa branscher skulle lida, så som läkemedelsindustrin, då kvarstår ändå frågan. Vad vore värst? Patent eller inte patent?

Livslängd och livskvalité korrelerar till exempel starkare med bra kost och god motion än tillgång till mediciner. Kanske skulle fler kunna ha en materiell standard som tillät dessa saker om inte patenten låst inne viss utveckling. Kanske.

Det är lätt att göra sig löjlig över patent. Patentlagstiftningen har helt uppenbart gått över styr i somliga sammanhang. Här om dagen kunde man läsa på Slashdot om att IBM har patenterat en fjärrkontroll som auto-twittrar ens val. Förutom att det är en usel idé och oklart varför man väljer att placera logiken i fjärrkontrollen. Så är det uppenbart galet. Vad i denna idé gör att det ligger i samhällets intresse att skydda IBM:s ensamrätt till den?

Ett annat faktum som jag tycker talar starkt mot patent är de patentpooler som är mycket vanliga i många industrier. De innebär att företagen som är en del av poolen inte behöver bekymra sig över att göra intrång på andra medlemars patent. Detta betyder att man inom poolen blivit av med patentens negativa effekter på innovation. Det man också har gjort är att man har byggt höga kartellmurar mot eventuella nya aktörer. Med andra ord: patentpooler visar behovet av att göra patent void för ny innovation, samt hur patentlagstiftningen nyttjas för att skapa ”accepterade” karteller.

Personligen finner jag ägandet av idéer motbjudande och mycket kontraintuitivt. Eftersom jag kommer från mjukvaruvärlden har jag dessutom mött de verkliga avarterna av patent. Det skrevs i dagarna om hur Microsoft lobbar för ett global patent standard. Kort reflektion: Ett recept på en soppa ska passa alla smaker. Och dessutom träffa rätt på första försöket. Mer institutionell konkurrens. Inte mindre.

Going out of space—by outsourcing

Det diskuteras nu på allvar om NASA skall börja outsource:a flygandet av astronauter och sättandet av prylar i omlopp till privata bolag. Man kan läsa om detta i the Wall Street Journal (via ./). Ett i sanning glädjande besked!

Jag argumenterade nyligen, genom att bl a parafrasera Nick Boström, att vissa typer av utilitarister bör se den relativa bristen på AI-forskning, energiforskning, rymdfart och rymdforskning som jordens största marknadsmisslyckande. Om man ser ett marknadsmisslyckande, eller inte, så är varje fall dess lösning inget annat än att ge sig ut och köpa tjänsterna på marknaden. Space: The Free-Market Frontier!

Det trådlösas fantastiskhet sladdar på elen

”Sladlöst” sitter jag och skriver denna post i vardagsrumssoffan med avsikt att svara på en av Joakim Lundblads skiftesfrågor, samt att sväva ut i ett relaterat beklagande och en vågad förmodan.

Om jag skulle vilja resa mig med datorn i handen för att gå ut i köket, finns en överhängande risk att datorn skulle åka ur händerna på mig. Den sitter nämligen fast! En kontakt i väggen är förbunden med datorn via en isolerad kopparledning. En sladd!
I dag ska ju datorkommunikation handla om trådlösa nätverk av typ 802.1[a-z], 3G nätverk och i värsta fall fiberoptiska kablar—inte koppar!

Energiförsörjningen av vår trådlösa teknik är lika sladdburen som den trådburna nätverket. Batterier spelar en stor roll för att skapa verklig mobilitet för den trådlösa tekniken. Det är dock enbart en uns energi som i bästa fall räcker tills man kopplar fast sig i nästa elkontakt.
91350007
För att uppnå verklig mobilitet behöver den mobila tekniken generera egen energi. Tänk minikraftverk som använder nanoteknik, solceller eller kanske kärnkraft, alla helt oberoende av fastbundenhet.
Bilar som aldrig behöver tanka, flygplan som aldrig behöver landa och mobiler och iPods som aldrig behöver laddas.
Jag tror att utvecklingen av minikraftverk även om de är relativt dyra kommer förändra värden mer än utvecklingen av närmast gratis energi.
En tilltalande bild som genast kom till mig var en Seasteading-variant: Airsteading! För varför slösa bort en dimension när vi endast har tre att jobba med?

Bonus, ett direkt svar på en av Joakims frågor:
Det var många år sedan jag sa upp mitt fasta telefonabonnemang. Dessutom har jag varit utan fast Internet-uppkoppling under perioder, och under tiden enbart surfat genom att använda 3G-telefonen som modem.
Det är med andra ord inte enbart de prisokänsliga som blir early adopters, något att komma ihåg när man talar utveckling, signalering och konsumtionsmönster.

Veckans skifte: Apolloprogrammet — världens mest väl spenderade pengar?

Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.

Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel ”Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!

Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.

Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:

”The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”

Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:

”Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”

Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.

Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:

The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.

I den utmärkta boken ”Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.

Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.

När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att ”ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.

Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.

TVns statussignaler neutraliseras

Waldemar Ingdahls frågar sig i veckans skifte hur TVns framtid ser ut. För att svara (om än smalt) bläddrade jag lite i Jan Gradvalls bok ”TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” med fokus på status-signalering.

Få apparater eller artefakt har satt sådan påtaglig prägel på det sociala livet, som Erik Starck uttryckte det: massmedia, och TVn i synnerhet, har definierat 1900-talet.

När Sandrews fick tillstånd att sända under en provvecka 1954 hade man inte någon TV i hemmet. Istället fick man söka sig till en av de över 1 000 utplacerade apparaterna runt om i Stockholm. (Alla program under denna vecka var för övrigt reklamfinansierade.) De som köpte en TV under slutet av 50-talet eller det tidiga 60-talet var TVn en stark statussymbol.

Under 60-talet började TVn bli folklig, och det folkliga stillasittandet vid TVn började kräva nya tillbehör till den lysande lådan: TV-soffa, TV-kanna, TV-bricka, TV-bänk och TV-godis är blott ett urval. Givetvis skulle den perfekta familjen ha alla TV-nödvändigheter.

Vad tittandet, och ägandet av TV-apparater, signalerat om tittaren/ägaren har varierat under åren. Från 50-talets och det tidiga 60-talets eftertraktade statusobjekt blev TVn snabbt, i vart fall bland kultureliten, en låda associerad med vulgärt enkla kulturuttryck.

”Programmen är ofta undermåliga. Anständiga och kulturmedvetna medborgare håller därför lådan inlåst i garderoben. Tar fram den som populär-porr när gästerna gått och dörren låsts.”

skrev Jan Myrdal 1966 i tidskriften Dialog.

Alarmismen, och TV-vidskepelse, där man räds allt från strålning till hypnos, var en tidig ingrediens i TV-kulturen. Liksom talandet om TV-barnens slötittande. Ett vagt relaterat citat, som ändå är värdigt att inkluderas är:

”Kanske måste vi ha TV:n på hela dagen för att upptäccka hur lite vi har att säga varandra.”

Ur tidningen Husmodern 1971.

1969 kommer TV2, och 1970 börjar SVT officiellt sända i färg. TV-apparaterna måste uppgraderas och Peps Persson [tack Anders!] hyllar den nya statusjakten i ”Hög Standard”.

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
[…]
Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkontrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,

Här om året, när Regeringen gav kronprinsessan Victoria en Platt-TV reagerade Gudmundson över gåvans medelklass-status. Joakim Lundblad frågade sig då den lite bredare frågan vad en artefakt kan ha för inneboende egenskaper.

Medelklass-status? Varför är denna statusegenskap inneboende i platt-TVn?
TV-apparaten har tack vare Myrdal och hans många efterföljare blivit synonym med dumburken. Den lates, den ointressante och den korkades form av eskapism.

Här om dagen skrev Norrköpings Tidningar att jag och mina nya grannar, östgötarna, har flest timmar framför dumburken per dag.
Detta medan min f d hemstad Stockholm ligger i botten tillsammans med Uppsala.

Det är lätt att extrapolera sina fördomar och mena att det är östgötar med lägre utbildning, arbetslösa eller pensionerade som prioriterar TV-tittandet.
Extrapoleringen eller korrelationsvävandet är kanske inte fel. Det finns dock fler fördomar att veckla ut: Stockholmarnas nervösa medvetenhet om de negativa statussignalerna.

– Hur många timmar tittar du på TV per dag i genomsnitt?
( Oj. Och jag som såg på TV hela kvällen igår, å i måndags, å i…; Paris Hilton’s BFF, Lyxfällan och re-runs av Bigbrother. Men jag gick ju på Opera förra helgen! Jag är ju inte en dumburkstittare egentligen. Nästan lite av ett undantag häromsistens; faktiskt… )
– Näe. Det blir inte så mycket. Det är ju nyheterna och så dokumentärer. Blir mest SVT.

De ”medvetna” Stockholmarna skäms för sina många timmar med lätttuggade amerikanska humorserier. Varje skratt har vi lärt oss ska skuggas av den smutsig känsla super-stimuli ”bör” medföra, tänk: smågodis-, pornografi- eller drogångest.

Framtidens dumburk är inte en dumburk, utan blott en platt-burk av möjligheter. Neutral till sitt innehåll. Det Myrdal känner som ”populär-porr” kommer inte vara nödvändigt förknippat med ”TVn”. Lika gärna kan den förknippas med porr i sin prefix-fria form, live-sända styrelsemöten, eller föreläsningar från världens universitet.

TVns framtid är Internet. Hur länge vi kommer tala i termer av TV är dock oklart. Tele-vision, eller försvenskat: fjärr-syn, är knappast en spektakulä egenskap när det är en del av det icke-spatsiala Internet. Vidare ska man komma ihåg att TVn kallades för bildradio när den kom. Internet-TV är må hända inte det slutgiltiga begreppet?

[Historiska uppgifter och flera citat är fräckt snodda ur Jan Gradvalls ”TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia”.]