Surrealism: Simulacra och simulation

Simon Winter skriver i veckans skifte att bilden och verkligheten inte hör ihop längre. Tekniken och photoshop gör att bilden och fotografin bryter mot ett kontrakt mellan betraktaren och skaparen om att bilden skall vara sann. Det behövs ett slags objektivitet för att bilden skall kunna vara nyttig för samhällets gemensamma problembeskrivning. Där finns områden som journalistiken och naturvetenskapen som sägs vara värda att skydda.

Skiftet i tanken om bildens sanning skedde förvånansvärt sent. Kritik och teoretisering kring fotografiet börjar på 80-talet, långt före Photoshop men långt efter retuscheringar att fotografier blev vanliga. Se talet av Lenin på Sverdlov torget där Trotsky och Kamenev retuscherades bort efter att ha förlorat maktkampen.

Susan Sontag skrev i sin bok On Photography att uppfattningen om verkligheten hade komplicerats av spridandet av så många olika bilder av den. Vi likställer bilden med verkligheten. Sontag började se att gränsen mellan amatör och proffs, oskolad och sofistikerad var svårare att dra för fotograferingen än för bildkonsten. Naiv, kommersiell eller ren nyttofotografering är inte väsensskild från konstfotografering. Detta då teknik och intention inte är markanta.

Roland Barthes delade i boken Camera Lucida upp våra uppfattningar av bilden efter vilken blick vi ger bilden. Studium är den kulturella, språkliga och politiska tolkningen av en bild, i motsats till punctum, den detalj i bilden som ger betraktaren en beröringspunkt för att bygga upp en personlig relation till det som avbildas.

Jean Baudrillard gav sig i boken Simulacra and Simulation på att säga samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Baudrillard såg utvecklingen som ett mycket stort problem som kopplade ifrån mänskligheten från det naturliga, från vilka varor som egentligen behövs och som döljer verkligheten genom språket. Kartan skapar landet.

Skiftet är att den kritiska blicken finns hos betraktaren, där vi inte ser sanna bilder, men idag övergår till att se världen som hyperverklig. Problemet med Sontag, Barthes och Baudrillard är att de beklagar utvecklingen för mycket, istället för att se vidare. Bildens förändrade ställning skedde före tekniken blev än mer kraftfull. Kanske att fotograferandet, en företeelse som funnits i något mer än hundra år, ses som lite för tidlös som färdighet?

Intressant

Ang. Ny Surrealism: För{falska,sköna,bättra,därva}, eller bara kopiera – mera!

Det som sker i detta surrealistiska skifte är egentligen inte mer häpnadsväckande än att fotografi och rörlig bild får samma trovärdighet som text och måleri vid avbildandet av verkligheten. Detta betyder inte att trovärdigheten nödvändigtvis sjunker, den ändras, eller rättare sagt korrigeras. Det realistiska fotot dras äntligen ner i det surrealistiska träsket – eller i vart fall det subjektiva – där det hör hemma.

De som levt i föreställningen att fotografer någonsin avbildat verkligheten objektivt har misstagit sig. Fotografens främsta verktyg att förvrida verkligheten är urvalet, därutöver har det alltid funnits regi, raffinerade framkallningsmetoder och spännande optik. Hade inte fotografi varit ett lögnaktigt medium skulle foto aldrig varit konst — vilket det med all rätta är.

Möjligheten att kommunicerar exakt det som någon önskar, äkta eller ej, har funnits länge, men det har varit förbehållet de med stora resurser och kunskap.
Photoshop är således inte ett introducerande av förfalskning, utan en, ursäkta missbruket av begrepp, demokratisering av den samma.
Med ordet demokratisering för ögonen kan man med en säkerhet egentligen förbehållet dialektiker förutspå: Vännerna av den tidigare eliten kommer att förbanna denna utveckling.

Men inte är detta dödsstöten för den dokumenterande fotografen, ty trots att textens och måleriets uppenbara brist på direkt koppling till det som ska avbildas och det stora utrymmet för konstnärlig frihet, så håller vi ofta text och måleri som trovärdigt.
Trovärdighet hos t ex en dokumentär text är med andra ord avhängig skaparen samt antagandet att han hade uppsåt att avbilda verkligheten trovärdigt. Om texten genom gått peer-review, så är texten avhängig fler, men likväl är den inte fristående. Ty texten i sig själv kan aldrig vara en trovärdig bild av verkligheten, inte isolerad, utan sammanhang.

En tänkt logisk bild som verkligen avbildar världen, kommer vi aldrig kunna kommunicera, vi får nöja oss med andra typer av bilder. Och de är alla falska. I bästa fall kommer ett verk nära den inre bild som skaparen hade, men eftersom verket är beroende av skaparens uppsåt, erfarenheter, sinnesstämning, o s v, så kan vi inte närma oss en förståelse för ett verk utan att känna skaparen. Detta är hur vi även bör beakta en fotografs verk.

Detta betyder att autenticiteten blir viktigare, och den autentiska kvalitén ligger inte i verket, utan i dess historia. En kopia av Elvis Presleys autograf är inte värd nämnvärt om det inte är han som skrivit den, detta även om den inte skulle gå att skilja den från en äkta. En tavla får på samma sätt ofta sitt värde i större utsträckning på grund av sin historia än på rent estetiska grunder.

Och nu när duplicering bara blir billigare blir historisism mer kung än någonsin. Eller vad ska man säga om Bob Hunds singel med det lämpliga namnet Fantastiskt, utgiven i ett (1) exemplar. Ett snyggt sådant.

Anders Sandberg diskuterar i kommentarstråden till Simon Winters gästskifte en typ av full disclosure, där Simon Winter fyller i med detaljer. Geo-position, kameratyp, en logg på applicerade filter med värden, och så vidare. Detta är värdefull information för att nå en mer objektiv bild av ett verk, men knappast fulländat. Den viktigaste komponenten vid dokumentär fotografering är urvalet.

bosie Detta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig en punkt vart emot begreppet skönhet konvergerar?

Photoshopkatastrofer

Jag kunde inte riktigt låta bli att tänka på den här historien när jag läste Simon Winters inlägg om den nya surrealismen. I välrennomerade National Geographics fototävling för 2008 gick ett av publikens priser till en bild som uppenbarligen var eftermanipulerad. Bilden passerade fotofolk och jury, och inte förän en blogg uppmärksammade bildmontaget togs den bort från tävlingen.

Bilden hos National Geographic var ett uppenbart montage. Reflektionerna stämde inte överrens med verkligheten, och fotografen hade uppenbarligen lekt med mer än färgnivåer. När det gäller dokumentära bilder är det fortfarande inte okej att klippa ur och lägga till saker utan att ange det, men man kan göra mycket med färgnivåer, kontraster och justeringslager. Vissa funktioner finns redan i en simpel mobilkamera, och är det alltid så att den gråa trista bilden som en vanlig lins fångar, alltid överrensstämmer med verkligheten? Vad är verkligheten egentligen, när efterarbetet görs direkt i kameran innan en bild tas? Kanske är det så att en bilds ram är mer subjektiv än dess färgkontrast, och att verkligheten är långt mer livfull än vad en kameralins någonsin kommer kunna fånga…

Veckans skifte: Dags för en ny surrealism av Simon Winter

Veckans skiftespost är ett gästinlägg från Simon Winter, fil dr i kognitionsforskning. När Simon inte bloggar om surdeg skriver han på bloggen Infontology tillsammans med Per Johansson, fil dr i humanekologi. På Infontologys ”om oss”-sida kan man läsa:

[…] det trånga debattklimat som finns i Sverige idag, där det är väldigt lätt att bli kallad teknikfientlig bara för att man vill starta den diskussion om tekniken och teknikens villkor, som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle. På vilket sätt är det självklart, att vi automatiskt förs in i ett samhälle som är bra för oss som människor?

Att med intelligens och skärpa ifrågasätta teknikens utveckling är det få som gör så bra som Simon och Per, därför är vi väldigt glada över att ha Simon som veckans gästkrönikör!

Dags för en ny surrealism

Surrealismen som konstriktning hade, som jag har förstått det, som en huvudkomponent att införa element från drömmar och fantasier direkt i konsten. Det är nog dit vi är på väg igen.

Det danska Pressefotografforbundet har lagt ut väldigt intressanta bilder som visar hur stor marginal det finns för att förändra dokumentärbilder i Photoshop.

Bilderna här är tagna av Klavs Bo Christensen, som var en av de fotografer som av juryn inför tävlingen Årets Pressefoto ombads lämna från sig sina RAW-bilder för att juryn inte bedömde hans inskickade bilder som trovärdiga. Döm själva.

Många av kommentarerna återkommer till formuleringen i reglerna för tävlingen:

Fotos indsendt til Årets Pressefoto skal give en troværdig gengivelse af det, der skete foran kameraet i eksponeringsøjeblikket.

Men den stora förändringen är kanske inte i hur mycket vi väljer att förändra verklighetsåtergivningen på bilden, utan hur vi förändrar det vi ”vill tro”.

Tittar man på bilderna finns det stora skillnader mellan dem, och en del av färgförändringarna upplevs som helt orealistiska. Samtidigt är det inte lätt att använda den helt oredigerade bilden som ett budskap. Den säger ju ingenting. Ser vi på bilden som budskap skulle man kunna vänta sig en framtid där fotografer börjar lägga till innehåll i större utsträckning.

Fotografen som känner ”Det var bara gamarna som fattades” lägger helt enkelt till gamar i Photoshop, och det fungerar bra om det är det som vi ”vill tro”. Och budskapet med bilden blir samtidigt bättre.

Under den här förändringen i inställning till verkligheten ligger delvis samma tänkande som surrealismen företrädde, att varje dag öppna ögonen inför en förändrad värld och tänka: ”Å, vad spännande. Idag ser världen ut så här.”

Men surrealistiska bilder bryter mot ett av de kontrakt som finns mellan fotografen, bilden och åskådaren, att bilden avspeglar verkligheten på ett sätt som man kan enas om.

Om man ska kunna lösa gemensamma problem så behöver man ha en gemensam bild av det som ska lösas. Genom att även olika journalistiska bilder mer och mer ”skapar” olika versioner av verkligheten förhindras den gemensamma synen på problemens natur.

Det är en skillnad mellan att använda olika perspektiv i en bild eller i en debatt och att förvränga bilder och data. Den som vill styra en debatt åt ett visst håll kan förvränga enligt sina önskemål, men den som vill kunna samla krafter från olika sidor vinner på att skapa en representation av sakernas tillstånd som flera parter kan enas om.

Det finns undantag i lagstiftningen för bilder som används för journalistiskt ändamål. Jag tror att en av förutsättningarna för att man har skapat detta undantag har varit just att det har funnits ett ”objektivt” syfte med journalistiken, just att skapa en bild av verkligheten som många kan enas om. Låter man pressbilder bli surrealistiska drömbilder försvinner förutsättningarna för det undantaget.

Länken till bilderna via Bisonblogs delicious-flöde.

/Simon Winter, Infontology

Uppdaterat: Danska Pressfotografförbundet har en längre artikel om bilderna.

E-förvaltning: hacka staten istället

Hacka staten? Det låter brottsligt?

Men, nej, jag syftar inte på några intrång i statsministerns hemdator. Ordet ”hacka” använder jag i betydelsen ”förändra” eller som en digital variant på ”meka” (det där man gör med bilen). Det var precis vad projektet Rewired State gick ut på när det gick av stapeln för en dryg månad sedan i England. Det handlade om att sätta ett antal programmeringskunniga entusiaster under ett tak i en dag och sedan snabbt ta fram nya webbtjänster åt myndigheter:

Over 30 hacks were created, from fully working sites to groundwork to much bigger projects. Job Centre Pro Plus was a clean rewrite of the Job Centre Plus government website, allowing job seekers to quickly and easily find jobs by keyword within their local area, and subscribe to email alerts to future additions. Along the same lines, there was a rewrite of the official Active Places website, which in 8 hours, 3 developers had been able to create a much better website that cost the government over £5m to build, and added accessibility and mobile support.

Jag var på ett liknande arrangemang i januari. Evenemanget hette 24 hour Business Camp och vi var 90 personer som byggde 52 webbtjänster på 24 timmar, dock ej åt någon myndighet. Det var fantastiskt kul och skaparglädjen fick hela Yasuragi ute på Hasseludden att vibrera!

Ted Valentin, spindeln i nätet på 24hbc. Foto av mig.

Waldemar tar upp e-förvaltningen i veckans skifte. Det är ju som så, att statsapparaten ska internetifieras. Här finns många skiften dolda, flera av vilka Waldemar nämner i sin text. Skiften såsom demokratin och mjukvaror under open source-licens, den automatiserade byråkratin (med markant färre människor anställda) och dennes kusin, den automatiserade polismyndigheten.

Samtidigt blir det, som alltid med politiska projekt, en långsam förändringsprocess – raka motsatsen till den snabba utvecklingen på internet. Åren går utan att något händer förrutom enorma och kostsamma fiaskon. Det mest tragiska är att internet i sig är ett fantastiskt demokratiskt verktyg (det finns ingen e-demokrati – det finns bara demokrati) trots våra politikers idogra försök att kväva utvecklingen. Potentialen att göra samhället bättre är minst sagt enorm!

Men nej, politiken visar återigen att den är bäst på att reagera snarare än agera. Ytterligare några år av utredningar väntar oss. Ytterligare miljarder av våra pengar kommer att kastas åt mastodontprojekt utan ände.

Det kommer självklart aldrig att hända men att ge uppdraget åt Ted att arrangera ett svenskt Rewired State-projekt skulle ha gett betydligt mer för pengarna.

Jag kan lova att vi är många som vill vara med och hacka staten.

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Ang. E-förvaltning

En begreppsdefinition kanske kan vara på sin plats. Inom EU är definitionen av e-förvaltning (e-government) följande:

E-förvaltning är verksamhetsutveckling i offentlig förvaltning som drar nytta av informations- och kommunikationsteknik kombinerad med organisatoriska förändringar och nya kompetenser.

De fem prioriteringsområdena finns här och är e-Inclusion, Effectiveness/Efficiency, High Impact Services, Key Enablers (eID), e-Participation.

Ang. e-government: Öppen källkod – en öppen väg till öppna standarder

År 2002 var jag på ett möte och försökte engagera mig i projektet Linux i Skolan. Känslan var då att det finns de inom skolverket som ville lyssna, lära och förstå – för att sedan utvärdera och eventuellt börja emigrera – så sakteliga…

Redan då fanns det en handfull med goda exempel på företag, myndigheter och skolor som helt eller delvis använde mjukvara baserad på öppen källkod. OpenOffice, Mozilla/Firefox, Linux, GIMP och så vidare…

Speciellt minns jag det norska projektet, SkoleLinux. En helt egen distribution anpassad för en skolmiljö. Jag gillade vid den tiden inte projektet som sådant. Jag var BSD-nörd, de använde Linux. Jag tyckte KDE var förbehållet smaklösa tyskar, de hade valt KDE. Och så vidare.
Det var trots allt detta upplyftande att det fanns! Det existerade pengar, intresse och det finns inte längre bort än ett par mil väster ut. Det bådade gott.

I perioder har man var och varannan dag kunnat läsa på Slashdot om att land W, X, Y och Z minsann skulle anamma öppen källkod som policy. Ibland var pingvinen aktuell främst p g a anti-amerikanism, som i Venezuela och på Kuba, men även i dessa fall är fungerande installationer.

Men i Sverige är det 7 år senare knappt mer än intet nytt på öppen källkods-fronten…

När Karl Sigfrid nästan låter lite förvånad över sin partikamrats konkreta svar, så kan det inte härledas till att partikamraten tagit kliv ut på oprövad mark. Tvärt om. Det börjar bli trångt på tåget. Öppna standarder är vägen framåt. Öppen källkod är ett beprövat sätt att ta några steg längs vägen, och sannerligen en ögon öppnare för vad det digitala samhället kommer att bära på.

Visst saknas kompetens hos de lokala administratörerna. Det inlärningstrappsteg som en emigration innebär blir allt lägre, och idag är många av produkterna standard eller så lika standardprodukterna att man närmast kan betrakta det som en handikappanpassad tröskel.
Vad är det som trots detta gjort att Sverige är sent på bollen? Eller finns det försök att omfamna öppen källkod på det lokalare planet?

Men den viktigaste frågan är: vad händer nu?
Jag är optimist, för att inte säga determinist i detta fall. Survival of the fitest är ju en princip som brukar vara gångbar.

Ang e-demokrati

Waldemar Ingdahl tar upp elektronisk förvaltning i veckans skifte och efterlyser bl.a. goda exempel på e-demokrati. ”Är framtidens medborgarskap att vara en hacker? Hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?” undrar Waldemar.

Här är ett, mitt, första inlägg i skiftesfrågan.
I Sverige har arbetet med e-förvaltning fokuserat på ökad service till medborgare och företag samt effektiviseringar. E-förvaltning är ett område som hör till Finansdepartementet och därmed är inriktningen given: att säkerställa en effektiv statlig administration. E-demokrati som sådan har kommit i skymundan, utöver vad som kommit upp i servicefrågor såsom medborgardialog, servicekontrakt, användarvänlighet etc.

I kommuner och regioner har det hänt en del. Malmöinitiativet är ett exempel där invånare kan lägga upp förslag på vad de tycker bör göras och samla röster från andra i kommunen för att på så vis lyfta frågan till politikerna. The European Citizens’ Consultation är en liknande plattform på EU-nivå. Internationellt finns det flera NGO:s som ägnar sig åt e-demokrati, t.ex. Involve och Gov2U.

I Estland kan man sedan 2007 rösta över internet i parlamentsvalet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=QzrceG71eRc]

Mats Odell talar om att ”stärka demokratin och skapa goda förutsättningar för att förädla den information som finns tillgänglig inom den offentliga sektorn”. En viktig grundpelare i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Den understöds av en effektiv e-förvaltning genom att myndigheternas information, diarier mm publiceras och lagras elektroniskt och därmed är tillgängliga på ett annat sätt än förr. Det finns dock en del att göra för att öka sökbarheten i den offentliga sektorns information. Undersökningar som Statskontoret gjorde för några år sedan visade att de medborgare som var mest nöjda med myndighetsinformation på internet inte var hackers utan medelålders, kvinnliga akademiker, dvs. de som kan systemet och vet vilken myndighet som ansvarar för vad och behärskar byråkratisvenska. Detta håller förhoppningsvis på att förändras. När det gäller förädling av information kan mycket intressant hända de närmaste åren tack vare PSI-direktivet. Det innebär att företag ska kunna använda offentlig information för att skapa nya informationsprodukter och -tjänster.

En annan aspekt av e-förvaltning och demokrati är det faktum att en effektiv elektronisk förvaltning skapar förutsättningar för en ökad rättssäkerhet, i form av likabehandling. Ärendehandlingar kan enkelt fördelas mellan olika kontor i landet och på så sätt korta ned handläggningstider. IT-baserade beslutsstöd ger minskad risk för subjektivitet och en rättvisare bedömning av ärenden.

Att staten använder IT för att effektivisera flödena i administrationen back-office behöver inte vara tvingande för medborgarnas kanal in i systemet. Vid medborgarkontor kan de personer som så önskar få personlig service. Den höga internetmognaden i Sverige gör dock att de flesta tycker att det är god service att kunna uträtta ärenden online.

Tappar Mats Odell e-förvaltningen: veckans skifte

Mats Odell presenterade slutligen E-delegationen, som skall ersätta myndigheten Verva. Det blir istället samordning och standardisering mellan de största och mest IT-intensiva myndigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Positivt att Mats Odell säger att målet är att stärka demokratin, att e-fakturor införts och att ramavtal upprättas (fast se upp med nyttan för slutanvändarna). Kan myndigheterna få bättre genomslag än Verva, som Mats Odell säger, om de samarbetar?

Så är den viktiga frågan öppen källkod och öppna standarder i e-förvaltningen, som Karl Sigfrid tar upp? Det finns nog viktigare frågor kopplade till historien bakom e-demokrati och e-förvaltning.

I skriften E-demokrati följs den första vågen av e-demokratiska försök. Frans G Bengtsson påpekade att mycket tal om brytningstider inte är intressant. Imponerande satsningar på cyberdemokrati som Kalix rådslag fanns som ordnats av Peter Eriksson nuvarande språkrör i Miljöpartiet och Votia. Direktdemokratiska partiet Knivsta.nu finns i kommunfullmäktige. Malaysia och premiärminister Mohamed Mahatir ledde en oerhört ambitiös satsning Multimedia Super Corridor MSC på att omvandla Malaysia till framtidens e-förvaltning.

Tanken svindlar! Mothugg Johan Karlsson påpekade att partierna och politiken ledde utvecklingen. Partierna och politiken satt inte kvar i 1900-talets kostsamma sociala tekniker.

Så vad hände? Kanske att cyberdemokratin riktades in på att vara en demokrati avskild från vardagen? Den påverkan som gavs var folkomröstningar och kontrollerade inspel i demokratin, med politiker och förvaltning i centrum. Medborgarna började istället använda spontant uppkomna kanaler.

I forskningen verkar e-förvaltningen ha ersatt e-demokratin. Danmarks borger.dk tar avstamp från medborgarens situation och är inte intresserade av att hålla ordning på alla instanser. Den brittiska FixMyStreet från mySociety ser på något så enkelt som att hjälpa vardagsfrågor. Förvaltningen är det som medborgarna oftast möter, så förvaltningen behöver vara effektiv. E-förvaltningen blir en grund för e-demokrati.

Risken finns för en vidgad digital klyfta om sätten att kommunicera utan dator stängs. Vågar du vägra internet och e-legitimation? Önskan efter kostnadseffektivitet kan skapa strukturer där myndigheterna snarast stänger sig för medborgarna och av rädsla för integritetsbrott håller på viktig information.

Det finns mycket att vinna i statsförvaltningen på att tydliggöra kostnader och överkomma flaskhalsar. Vad som tidigare setts som naturliga monopol behöver inte längre vara det, och vad tekniken sätter fingret på är vilka organisationer som kan bäst försäkra sig om kvalitet och säkerhet. Hur många sjukhus har kvalitetsansvariga?

Frågan är om det finns goda exempel på e-demokrati, vad bör undvikas när förvaltningen digitaliseras, är det fel att tala om e-förvaltning som en egen företeelse, är framtidens medborgarskap att vara en hacker, hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?

Jag undrar vad Fredrik Sand på Stockholms Handelskammare tänker om e-förvaltningen och om Moderata Riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg har några bra lösningar på hur de digitala klyftorna skall minskas i samhället?