Obama hotar svenska demokrati

Oj, är det inte skifte på gång när media och kampanjmakare hyllar Barack Obamas internetkampanj.

Detta är den deliberativa demokratin, politik som livsstil. Men jag tror inte att svenska politiker kan lära av Obama, och bör tänka sig nog för om de vill det.

Skall vi lära oss av Obamas microtargeting, att finna små undergrupper noggrant kolla deras preferenser och se till att anpassa budskapet just till att passa just dem. Vänta, hade inte just en stor FRA-debatt om det här? Vill vi att det skall gå att göra sökningar som i USA. Vi behöver mer diskussion om storebror och hur vi som konsumenter manar fram honom. Vad säger Datainspektionen om det?

Det blir en annan miljö för medierna. Den svenska nyhetscykeln är inte anpassad riktigt ännu till att aldrig ta paus. Bloggarna driver på åt det hållet, men orkar en svensk kampanjorganisation vara så initiativtagande och snabb?

Det är inte heller att Obama helt släppt innehållet fritt. Det är en stor skillnad. Frihet på nätet har getts under ansvar och med kontroller. Budskapet, innehållet i politiken och vilka typer av aktiviteter som rymts inom kampanjens ram, det har inte satts av gräsrötterna. Vad jag förstått har även typsnitten förutbestämts centralt så att man inte får ett splittrat utseende.

I grunden finns ju en längtan efter framgången, men svenska val vinns inte av gräsrötter. Och den svenska demokratin byggs, som jag påpekat på andra principer. Så blev också moderaternas nya site sluten också.

Man bör betänka att olika former av demokrati har olika sätt att kommunicera, och kopierar vi Obama så måste man också lägga upp en strategi som är anpassad till att förändra vissa delar av det svenska systemet (vilket kan vara positivt och ge segrar).

Pingat på Intressant

Ang. Emikrati: Hur demokratisk är institutionell konkurrens?

Emikrati är ett kul begrepp som Erik Starck i och med Veckans Skifte gjort mig bekant med, är det bra?
Eller annorlunda formulerat, institutionell konkurrens, fågel eller fisk för demokratin?

Ett starkt besläktat begrepp introducerades av Charles Tiebout, nämligen ”att rösta med fötterna”, d v s emigrera till den uppsättning institutioner som passar dig bäst. Begreppet populariserades av Ronald Reagan, som tillsammans med Margaret Thatcher gjort mest för att praktiskt visa implikationerna av staters rädsla inför detta demokratiska instrument.

Tiebouts begrepp hade sitt ursprung i den modell som vanligen bär hans namn och beskriver hur olika ”kommuner” under konkurrens sinsemellan leds till att erbjuda sina medborgare den optimala mixen av institutioner. Modellen är, som modeller normalt per definition är, förenklande. Den förutsätter saker som perfekt information (d v s både medborgare och stat har all information) och perfekt mobilitet (d v s det finns inga kostnader för att emigrera till en annan ”kommun”).

När verkligheten smyger sig på, så är modellen inte längre adekvat, men det finns diametralt olika inställningar till hur man skall se på vad, och om, den faktiskt säger något om verkligheten.

En person som Hans-Werner Sinn fokuserar på en rädsla att välfärdstaten i och med detta kommer gå under. Han talar, som Göran Persson en gång gjorde, i termer av ”brain-drain” och ”social turism”—dödsstöten!
Sinn har även han modeller för att pådyvla andra sin rädsla, men även de lider av bisarra antaganden, eller vad sägs om att ”statens enda roll är att ta hand om marknads misslyckanden”.

Det finns en tydlig invändning till antagandet, som kan sammanfattas med begreppet public choice.

Ibland talas det om ett ”race to the top” bland de som önskar en minimal stat, men det som ”race to the bottom”-profeterna faktiskt talar om är att de offentliga utgifterna kommer tvingas ner under vad som vore optimalt. Endast en anarkist skulle kunna se det som något positivt.
Bättre är att, som Waldemar Ingdahl formulerar Knut Wicksells resonemang, försöka hitta ”rätt mix i livspusslet”.

Det finns även en demokratisk risk med att denna idé om ett s k ”race to the bottom”, som bl a Sinn ger uttryck för faktiskt kommer att användas för att beskrivas som att ge upphov till ”den enda vägens politik”.
Ett enkelt retoriskt grepp, men är det sant?

Jag tror att det huvudsakligen finns två olika dimensioner som är avgörande för vilken slutsats man kommer fram till. Är rejält utrymme för det deliberativa elementet i en demokratisk beslutsprocess nödvändigt för att man ska kunna tala om demokrati?
Samt, finns medborgarna till för kollektivet, eller kollektiven till för medborgarna?

Svarar man ”Ja” på den första frågan och ”det senare” på den andra frågan leds man snabbt till slutsatsen att en institutionell konkurrens verkar snabba upp tempot i beslutsprocesser, vilket gör det svårare att ha långa deliberativa processer inom parlamenten. Dessutom har man invändningen som Sinn har. D v s individer kan själva välja om de vill delta i statsbildningen.
Det finns olika varianter på hur man skall bemöta detta sista problem. Sovjet har varit ett tydligt exempel på hur man kan förvägra såväl utlandsresor som emigration, och det finns många andra.

Svarar man däremot nej på första frågan och accepterar beskrivningen av konkurrens demokrati som härstammar från Schumpeter, då blir istället emikratin ett viktigt instrument och smörjmedel för att stimulera den demokratiska beslutsprocessen.
Viktigast är kanske ändå att konstatera att vid försök att stänga gränser för kapitalflöden, männsikor och varor är att förvägra medborgarna rätten till sitt liv, sitt arbete och produkterna av deras arbete.

Den institutionella konkurrensen har lett till en demokratisering av världen och kapitalismen har öppnat en framtid för många stagnerade stater. Nog kommer OECD och EU även fortsättningsvis sätta allsköns käppar i hjulen, men jag som känner mig svara ”Ja” på den första frågan och ”det förra” på den andra känner som den tyvärr protektionistiska Obama skulle sagt: ”Hope.”

Och givet att omväxling förnöjer, så ligger det något i påståendet att gräset är grönare på andra sidan. Således: Emigrera mera!

(Jag vill passa på att tacka Andreas Bergh för att han lånade ut den eminenta, men på adlibris löjligt dyra, boken ”Institutional competition” till mig tidigare i höst.)

Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och ”tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara ”free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett ”race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

”Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? ”Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte ”mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

E-romantik och emotionell bandbredd


Svårslaget. Foto av milizero.com.

Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (”Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Txy6OWtpBok&hl=sv&fs=1]

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett ”riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. ”Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. E-romantik: Förförande nära

Distansförhållanden kan vara knepiga. Tusenlappar försvinner snabbt på flygbiljetter, tågresor eller bensinpengar. Digitala kommunikationsmöjligheter, allt billigare mobilabonnemang och webkameror har säkerligen hjälp ett antal kärestor världen över. Joakim sätter fingret på att digital kommunikation har svårt att hantera tystnad, och att känna sig bekväm i varandras sällskap även när orden inte räcker till, kanske är en av de saker som kännetecknar romantik.

Den klassiska bilden av romantiken är konservativ och fylld med nostalgiska minnen, vilket gör att blandbanden säkert slår youtubelistorna ett bra tag över. Kanske finns det en och annan maskin som kan utmana kasetten i romantik, med ett enkelt och konkret fysiskt övertag.

Trots det är den fysiska kontakten oslagbar i sin genré, och e-romantiken har sin styrka när den får människor att börja kommunicera och träffas. Dejtingsajterna klarar sig bra genom avancerad matchning, och den med mindre konventionella preferenser kan också hitta ett forum och marknad. Men vad beträffar det virtuella sexet har Stallone och Bullock har redan bevisat att det är rätt tråkigt. Från ”Demolition Man”:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BD3ulOglkcI]

Ang. e-Romantik: ”Whatever ’in love’ means…”

Under en intervju med Prince Charles och Princess Diana strax efter att de hade förlovat sig frågade enjournalist: ”Are you in love?”, var på Diana utbrister: ”Oh, yes!”, medans den kontemplerande och lätt medieotränade (samt ev. känslokalle och kärlekslöse) Charles säger: ”Whatever ’in love’ means…”.

Det är tydligt att om man skall försöka definiera kärlek eller romantik, utan att sväva iväg och bli osammanhängande poetisk, så dödar man begreppet.
Ger man sig hän med att reducera romantik, poesi och kärlek i fysikalismens tecken. Så uppstår en hel del frågor.

Eftersom jag är en person med viss kännedom om mina egna brister, så tog jag hjälp av Google. Jag googlade på ”romantik” och fann följande ”definition” i en gammal Metro kolumn: ”Små oväntade saker är äkta romantik.”
Strängt taget betyder det att om världen är determinerad så existerar det ingen romantik, men mindre verklighetsfrånvänt så betyder det att en artificiell intelligensen behöver ta ett par steg bortom det strängt rationella för att vara romantisk i verklig mening.

Många är de chatterbots som fått skamliga förslag genom åren. Den lokala BBSens ELIZA har troligen ifrågasatt en hel del känsloutspel med tillsynes känslomässiga frågor.
En gammeldags chatterbot kan visserligen upplevas både irrationell och full av ”små oväntade” utspel, men kan den sägas vara romantisk? Knappast.

Den välriktade slumpen, som kännetecknar kreativitet, och nästan alltid är en syntes av tidigare kända idéer, som antingen ger upphov till en ny idé, eller kanske ett artefakt. Den är lika viktig för de romantiska, så väl som de a-romantiska idéerna och artefakten. Det gäller så väl de knappt romantiska sakerna som hjärtformade prylar, så väl som de verkligt fantastiska där element av omtanke, offer och ”känsla” har bakats in.

Romantik är en delmängd av det kreativa, som utvärderas genom dess känslo-utslag det ger hos den det projeceras mot. När man skall implementera en välfungerande AI (i vart fall med hjälp av genetiska algoritmer) är ofta det centrala problemet att skapa en funktion som utvärderar en given handling.
Motsvarande problem för en poesi-skrivande AI föreslog jag vara människor. Kanske kan man tänka sig motsvarande här? D v s att man tränar AI:t med verkliga männsikors reaktioner.

En möjlighet är att plantera en AI på en dating-site och som gör sitt bästa för att flirta med en viss kategori av människor, och som möter sin success-rate genom hur många som faktiskt blir intresserade.

Marknaden för ett romantiskt AI, bör vara stor! Och därmed kanske risken för att en AI kommer och flirtar med dig i en framtid inte helt kan ignoreras.
Den som blir rekommenderad ett klädesplagg eller vara av ”någon” som han eller hon kärat ner sig i bör ha mycket stor påverkan. För att inte tala om tillväxtpotensialen för den bedrägerimarknad av s k ”Nigeria-brev” som idag sköts manuellt.
Konceptet kan tas vidare med s k robocalls, och marknadsförings möjligheterna ter sig närmast oändliga.

Eller som Lena PH sjunger, ”HAL” jobbar i affär:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PfGMf8gOuJw&hl=en&fs=1]

E-romantik: Framtidens kärlek är delad

Joakim Lundblad tänker kring romantiken i den digitala miljön i veckans skifte. Överlever romantiken?

Romantik, kärlek och sex är självklart beroende av sociala kontakter, och där finns två trender: de blir oberoende av fysisk kontakt och vi får genom sociala medier och kanske även den nya mediciner mer kontroll över dem.

Sex är på väg in i virtuell riktning internetpornografi, telefonsex, sex i virtuella världar och utvecklingen av teledildoniken med cybersex har vi talat om länge nu. Det skett under fniss, moralpanik från kanske inte så representativa grupper och en svårighet för de stora sexualpolitiska aktörerna som t.ex. RFSU och RFSL att ta sig ur identitetspolitiska antaganden för att möta fragmenteringen av vår sexualitet.

Diskussionen om sex skylde över vår förändring i andra känslomässiga relationer, som Joakim tog i sitt Skifte. Det är minst lika viktigt för att förstå det sociala skiftet, som även påverkar cybersex.

Här kommer börjar vi se en rädsla på sina håll för att relationer blir ytliga av e-romantiken. Det behöver inte vara fallet, just genom att vi blir vana att stegmentera relationer och lägga olika betydelse i dem.  Det är säkrare, enklare, anpassningsbart och möjligt att nischa. Vissa e-romanser kanske bara är att finna varandra på nätet, och sedan skriva vanliga snigel brev till varandra i en riktig 1800-tals romans.

Segmenteringen gör att dessa olika delar av våra liv blir mer distinkta från varandra, och allt som oftast även okända för andra människor i vår närhet. Det är nog inte en för from förhoppning att det här ger fler människor chansen att försöka få bestämma mer över romantiken och sexualiteten i sina liv. Vi blir inte fullt lika pressade mot det gamla traditionella luteranska kyskhetsidealet. Det ibland påklistrat frigjorda happy swinger idealet i vissa kretsar under det långa 70-talet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j13VEiOC0d8&hl=en&fs=1]

Eller för den delen 90-talets ortodoxa identitetsbyggen i form av t.ex. duktig flicka eller hora (se mer i Johanna Nylander skifte om framtidens man).

Joakim riktar in sig på nätet och den elektroniska miljön för relationer i skiftet, men jag vill också notera att den stora utvecklingen på relationernas område förmodligen kommer när vi kan kombinera nätets enorma urval, enkla kommunikationer och segmentering med att vi kan styra vår hjärnas reaktioner på social interaktion.

Också, då vi kan få fullständig kontroll över neurokemin i sex, kärlek och ömsesidig bindning kan vi göra medvetna, tydliga val i fråga om våra känslor och önskningar.

Jag misstänker att de olika val kan skapa upp både extremt romantiska miljöer i samhället, strikt polyamrösa grupper eller även strikt monogami och celibat.

Utmaningen är att förbli ett liberalt samhälle samtidigt som födelsetalen sjunker och rädslan över internets förändring av vår sexualitet växer. Kontroll över neurokemi och över våra sociala relationer på nätet skapar risken för förtryck.Vi måste arbeta hårt för att försvara kognitiva frihet och vår sexuella, romantiska och emotionella frigörelse, delvis genom att utveckla sätt för människor att kontrollera och kanalisera sin egen sexualitet.

Pingat på Intressant