Månad: oktober 2008

Nytt musikskifte?

Nu har äntligen den av många efterlängtade tjänsten Spotify lanserats, företaget har dessutom publicerat en ny hemsida.

Jag har själv provat på spotify en tid, och i mångt och mycket
motsvarar det vad jag tror är framtiden för musik. Helt enkelt. I
dagsläget är flera skivbolag med på vagnen, men det är inte svårt att
föreställa sig hur sådana här tjänster gör skivbolagen (eller
åtminstone stora delar av deras strukturer) överflödiga när artister
kan sluta avtal direkt med portalerna.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera alla att prova Spotify. Nu
återstår bara att få med sig sin spotifylista i en liten bärbar enhet!

Det är många som väntat spänt på Spotify, och efter deras pressrelease imorse kan man bland annat läsa om dem i SvD och DN.

Veckans skifte: Framtidsmannen

Det är inte bara den här bloggen som använder sig av begreppet skiften. På Malmö Högskola annordnas det ”skiftesföreläsningar”, ett koncept som varit så lyckat att kvällens tillställning var nummer 92 i raden. Eftersom att undertecknad är (hyffsat) nyinflyttad Malmöbo och av en helt annan anledning studerat berörda doktorsavhandling in i detalj, bygger denna veckas skifte delvis på socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling ”En klass för sig”.

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den ”normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?

Ang. Nya ekonomin: liberala idéer och konservativa värderingar

Alltsedan finanskrisen blev ett faktum har debatter om dess innebörd och effekt på marknaden dominerat de flesta nyhetskanaler. En extra intressant debatt är den mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill.

Poirier Martinsson framhäver den problematik som en ideologi möter i gränslandet till de praktiska tillämpningarna, och poängterar att varje situation kan behöva bedömas för sig själv snarare än utifrån ekonomiska principargument. Han får raska mothugg från Norberg som pekar på hur undantagsingrepp mycket väl kan vara en av orsakerna till att vi idag upplever en finanskris.

Det är glädjande att man får ta del av en debatt om vilken typ av kapitalism vi ska ha, snarare än om vi alls ska ha kapitalism. Men någonting saknas ändå i den eleganta duellen mellan dessa båda debattörer.

Om finanskrisen är tröskeln till ett ekonomiskt skifte, så kan jag inte annat än hoppas att det skiftet består i fusionen mellan Norbergs liberala idéer och Poirier Martinssons konservativa värderingsargumentation. Vad jag verkligen hoppas på är en allmänt spridd förståelse för okunskapen som omger marknaden. Genom att acceptera att vi inte vet hur marknaden svarar på olika stimuli och yttre signaler, och därmed varken kan vill eller bör styra marknaden, förhindrar vi kanske att enorma kriser byggs upp i skuggan av goda avsikter (law of unintended consequences).

För visst har väl Poirier Martinsson rätt – vi tycker inte att värdet av principfasthet uppväger konsekvenserna av att låta krisen löpa ut. Men innebär det att Laissez faire har visat sig ohållbart? Knappast. I krisens epicentrum finns institutioner vars struktur och incitament redan påverkats kraftigt av politisk styrning snarare än av ett fritt marknadsklimat. Man bör kanske inte tala om huruvida man ska ingripa i krisen eller ej, utan vad målet med sådana ingrepp bör vara. Målet bör rimligtvis inte vara att återställa den forna ordningen, utan att matta av krissituationen och hjälpa marknaden att landa i ett fritt jämviktsläge där den kan få vara ifred från framtida trångsynt klåfingrighet.

Ang. Den nya ekonomin: Vad beror krisen på?

Inte, som Johanna åberopar, på grund av svikande intresse för ekonomi, utan istället med referens till flyttlass och deadlines så låter även jag ett youtube-klipp summera min åsikt:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg&rel=0&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&fs=1]

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se