Nya ekonomin

Ang. Rivna fabriker: Försiktig delaktighet

Anna frågar efter morgondagens management. Finanskrisen aktualiserar ledarskap, och framför allt framtidens arbetsplats. Post-industri är kanske inte post-fabrik än, men kanske har vi skifte framför oss där fabriker och storföretag är historia, och fler och fler arbetsplatser är småföretag, delägda av anställda, eller arbetsplatser där den anställda är antingen konsult, eller har nära samhörighet med det den jobbar med.

Småskalighet och dialog är inte nödvändigtvis receptet för att lyckas, men kanske lösningen för att skapa ömsesidig trygghet i en skakig ekonomi. Stora företag har visserligen stora buffrar, men fäller desto fler personer och tillgångar när de väl faller. Småskaligt risktagande ger kanske inga multimiljonärer i första taget, men orsaker heller inga börskrascher.

Kanske är vi i en brytningspunkt mellan fabriken och framtiden, och kanske är det lätt att åberopa gamla strukturer ibland, men frågan är om management inte är på väg till en mer försiktig delaktighet ledning och arbetare emellan. Delaktighet och ansvarskännande behöver ju inte per automatik innebära flummig ickehierarki, utan snarare överrenskomna strukturer där hierarkin kan ha sin plats.

Lite struktur är sällan av ondo.

Ang. riv fabrikerna: bygg upp ett socialt kapital

Katedralen och bazaren

Robert Reichs beskrev organisationerna väl i sin bok The work of nations

Amerikas företagsbyråkratier var organiserade som militära byråkratier för att alla planer skulle förverkligas effektivt … De beskrevs i ungefär samma ordalag som de militära hierarkierna, med kommandokedjor, kontrollområden, arbetsklassifikationer, divisioner och divisionschefer, och det fanns standardprocedurer för varje beslut. När man var osäker skulle man söka ledning i regelböckerna. Alla arbeten definierades i förväg av färdiga rutiner och ansvarsområden. Organisationsdiagram kartlade de interna hierarkierna och började med en stor ruta högst upp som innehöll VD, och sedan fortsatte det nedåt med det ena planet efter det andra med ständigt fler och mindre rutor. Liksom i det militära lades stor vikt vid upprätthållandet av kontroll, på en överordnads förmåga att skapa lojalitet och ovillkorlig lydnad och att upprätthålla disciplinen, och på de underordnades förmåga att anpassa sig till denna stil.

Det känner vi igen från kommuner, landsting, folkrörelserna… hela vårt samhällsliv har byggt upp så här. Rädslan gnager i oss det avvikande inte är dagens kris och ekonomiska katastrof, utan högkonjunkturen före den. Rädslan av att det saknas kontroll över utvecklingen.

Reich beskrev företaget efter Ford så här:

Det moderna företaget vid 1900-talets slut har endast en ytlig likhet med sin motsvarighet omkring 1950. De amerikanska storföretagens namn och logon står alltjämt som symboler för den amerikanska ekonomin … Men under ytan förändras allting. Storföretaget planerar och driver inte längre produktionen i stora volymer av varor och tjänster. Det äger eller investerar inte längre i fabriker, maskiner, laboratorier, lagerhus och andra konkreta tillgångar. Det sysselsätter inte längre härskaror av arbetare och mellanchefer … Det är i allt högre grad en fasad bakom vilken myllrar en serie decentraliserade grupper och undergrupper som ständigt gör överenskommelser med liknande diffusa enheter över hela världen … I stället för en pyramid liknar alltså högvärdeföretaget mer ett spindelnät. De strategiska samordnarna sitter i mitten, men det finns alla möjliga trådar som inte berör dem direkt, och nya trådar spinns hela tiden. Vid varje knutpunkt sitter ett ganska litet antal personer – från något tiotal till några hundra, beroende på projektets karaktär. Om gruppen vore större skulle den inte kunna fånga upp nya kunskaper snabbt och informellt … Snabbhet och smidighet är så viktiga för det kundanpassade högvärdeföretaget att det inte får tyngas ned av stora fasta kostnader för till exempel kontorsbyggnader, fabriker, utrustning och administration … Det enda som räknas där är förmågan att snabbt identifiera och lösa problem – äktenskapet mellan tekniskt kunnande och marknadsföringsexpertis, välsignat av strategisk och finansiell begåvning. Allt annat kan man skaffa när behovet uppstår.

Det fångar Anna i veckans skifte. Katedralen mot bazaren.

Intressant nog kom förändringarna främst inom bilindustrin. Samma bransch som en gång hade varit mönsterbildande för det klassiska storföretaget. Japan blev exemplet istället för USA. Lean production, learning organization,total quality management eller just-in-time är alla från de organisatoriska förändringar som först Toyota och sedan andra japanska biltillverkare introducerade efter andra världskriget. Nu är inte tiderna bra för Toyota heller.

Övergången mellan de två systemen kommer nog inte att bli så smidig, recessionen är delvis beroende på detta. Management blir att föra samman nätverk, fast nackdelen med snabbheten och smidigheten är kanske bristen på friktion? Skapar lean and mean riskaversion, då misstag inte kan pareras?

Tjäna pengar och rädda världen av Erika Augustinsson och Maja Brisvall, är en intressant läsning i sammanhanget. Boken speglar en växande global rörelse som också växer sig allt starkare i Sverige – att lösa samhällsproblem med entreprenöriella metoder. Frågan om samhällsentreprenörer har diskuterats tidigare bl.a. av Karl Palmås och etiketten kan råka skymma

Det finns en intressant diskussion kring the sharing economy, den delande ekonomin och till IT-boomens positiva omvandling av entreprenörsskapet och av vilken management som fanns i organisationerna. Rätt mycket slog in sett i efterhand.

Andra typer av organisationer som diskuteras idag är public private partnerships, en blandning mellan det traditionella näringslivet, offentliga sektorn och NGO. Det finns fördelar, men fara för medborgaren och konsumenten kan uppstå. Det har funnits vattentäta skott av goda skäl för att hindra respektive sfär att få makten över de andra.

Intressanta observationer kan göras för framtiden av samhällsentreprenörerna, kanske finns många av morgondagens lösningar där, med eller utan etiketter?

Undrar vad Johan Norberg säger om en icke-liberal globalisering och riskerna med nätverksorganisationer eller hur tänker  miljöbloggaren Lunken kring sammansmältningen av näringsliv, offentligt och NGO och vad det kan leda till för organisationer?

Intressant

Bloggning mot lågkonjunktur

Spenderar lördagen tillsammans med några bloggare i en blogg-aktion mot lågkonjunkturen. Följ utvecklingen bl.a. här, här, här, här, här eller här.

Uppdaterat: Judith Wolst skriver om 80-talisterna och lågkonjunkturen:

Hur kommer vi 80-talister att hantera en “finanskris”? Vi missade den förra “it-bubblan” och är vana vid att kunna välja och vraka bland intressanta uppdrag. Eller har vi kanske ett annat perspektiv på en kommande (rådande) kris?

Uppdaterat 2: Carl-Johan Sveningsson har emigrerat till Estland och ger en annorlunda bild av läget än svenska journalister:

I consider this so poor reporting I almost have to wear my spin goggles in order not to go completely blind.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

90-talskrisen och högerspöket

Wille Faler gör en intressant observation:

”Hur många gånger upprepades inte lögnen att 90-talets borgerliga regering orsakade förödelse i den svenska ekonomin? Knappt en debatt med Göran Persson gick utan att han påpekade detta.

Trots detta så ser fler och fler experter, media och regeringar nu till hur regeringen Bildt med Bo Lundgren i spetsen skötte 90-talets bankkris. Bl a dagens Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman lyfter fram Sveriges hanterande av bankkrisen som ett föredöme för hur en bankkris bör hanteras.”

Ett skifte i synen på 90-talskrisen på gång, måhända?

Ang. Nya ekonomin: liberala idéer och konservativa värderingar

Alltsedan finanskrisen blev ett faktum har debatter om dess innebörd och effekt på marknaden dominerat de flesta nyhetskanaler. En extra intressant debatt är den mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill.

Poirier Martinsson framhäver den problematik som en ideologi möter i gränslandet till de praktiska tillämpningarna, och poängterar att varje situation kan behöva bedömas för sig själv snarare än utifrån ekonomiska principargument. Han får raska mothugg från Norberg som pekar på hur undantagsingrepp mycket väl kan vara en av orsakerna till att vi idag upplever en finanskris.

Det är glädjande att man får ta del av en debatt om vilken typ av kapitalism vi ska ha, snarare än om vi alls ska ha kapitalism. Men någonting saknas ändå i den eleganta duellen mellan dessa båda debattörer.

Om finanskrisen är tröskeln till ett ekonomiskt skifte, så kan jag inte annat än hoppas att det skiftet består i fusionen mellan Norbergs liberala idéer och Poirier Martinssons konservativa värderingsargumentation. Vad jag verkligen hoppas på är en allmänt spridd förståelse för okunskapen som omger marknaden. Genom att acceptera att vi inte vet hur marknaden svarar på olika stimuli och yttre signaler, och därmed varken kan vill eller bör styra marknaden, förhindrar vi kanske att enorma kriser byggs upp i skuggan av goda avsikter (law of unintended consequences).

För visst har väl Poirier Martinsson rätt – vi tycker inte att värdet av principfasthet uppväger konsekvenserna av att låta krisen löpa ut. Men innebär det att Laissez faire har visat sig ohållbart? Knappast. I krisens epicentrum finns institutioner vars struktur och incitament redan påverkats kraftigt av politisk styrning snarare än av ett fritt marknadsklimat. Man bör kanske inte tala om huruvida man ska ingripa i krisen eller ej, utan vad målet med sådana ingrepp bör vara. Målet bör rimligtvis inte vara att återställa den forna ordningen, utan att matta av krissituationen och hjälpa marknaden att landa i ett fritt jämviktsläge där den kan få vara ifred från framtida trångsynt klåfingrighet.

Ang. Den nya ekonomin: Vad beror krisen på?

Inte, som Johanna åberopar, på grund av svikande intresse för ekonomi, utan istället med referens till flyttlass och deadlines så låter även jag ett youtube-klipp summera min åsikt:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg&rel=0&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&fs=1]

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: den nya ekonomin


”Mom. I’m scared.” Foto av h.koppdelaney

Wow. Vilken vecka. Vilken helg. Vilken måndag!

Skiften.se är en blogg om förändringar i samhället pådrivna av teknikens utveckling, globaliseringen och människans vilja till förbättring. Men, vad vi betraktar just nu är ett skifte som kommer att ha minst lika stort inflytande på människors liv de kommande åren som den tekniska utvecklingen.

Det globala finansiella systemet befinner sig mitt i en hjärtattack.

Hjärtattacker får man efter alldeles för god tillgång på sådant som smakar gott för stunden men är dåligt för dig i längden. För de finansiella systemen har detta varit billiga krediter. Risk har varit för billigt.

När jag för några veckor sedan skrev:

Hösten kommer att bli mycket besvärlig […]. USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

…så trodde jag faktiskt inte det skulle bli så här illa.

Nu höjs röster ”mot kapitalismen”, mot nyliberalismen, men den mest marknadsliberala senatorn kongressledamoten av dem alla, Ron Paul, kan med högt huvud hålla följande anförande, starkt kritiskt mot $700 miljarders-bailouten:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YBVB1Uc0nko&hl=en&fs=1]

Nåväl. Andra får debattera de kortsiktiga konsekvenserna av måndagens nej i representanthuset. Den här bloggens uppgift är att blicka framåt. Att försöka finna de där lite större rörelserna, som inte alltid är uppenbara i bruset uppe vid ytan. Därför vill jag lyfta fram den nya ekonomin som veckans skifte.

Vad händer när dammet lagt sig? När blodet som forsar på gatorna (för att tala i finansiella termer) har stelnat?

Vilken värld kommer vi att vakna upp i när den här mardrömmen är över?

Den frågan får utgöra veckans skifte. Själv saknar jag just nu svar.

Uppdaterat: Hur ser morgondagens banker ut? Ökad transparens, enklare att använda och definitivt webbaserade. Mint.com är ett exempel. Färre anställda kan man nog också rätt säkert lägga till listan.

Uppdaterat 2: Expressens ledare om skiftet:

Det är nu inte bara föredettingar till ministrar som beskriver finanskrisen i USA som en vändpunkt. ”Det här innebär politikens renässans”, jublar vänsterinriktade Dagens Arena. ”Vi lever i slutet av en epok”, utropar Aftonbladet. Och statsvetaren Bo Rothstein skyller finanskrisen på att USA saknar ett välfärdssystem av nordiskt snitt.

Uppdaterat 3: Ett skifte som tydligen skett är att fler studenter sökt sig till IT istället för finans:

Av samma uppfattning är John Gallaugher, som är professor i data- och systemvetenskap på affärsskolan Carroll School of Management, på Boston College. Han har redan sett ett skifte i studenternas intressen och studieval:

– Studenterna både säger och skriver på våra kursforum att de vill gå kurser inom finansområdet, både på grund av ett intresse för it- och som en följd av oro över chanserna att få jobb i finanssektorn i framtiden, säger han.

Uppdaterat 4: En sorglig film, ett nyhetsinslag, från kreditkrossens spår i Kalifornien. Filmen ger en tydlig bild av att detta inte är en vanlig konjunkturnedgång. Vi kommer att få leva med konsekvenserna av kreditkrossen ett bra tag.

Därför förtjänar skiftet epitet Den Nya Ekonomin.

Uppdaterat 5: Det här är den första artikeln jag läser i svensk massmedia om risken för devalvering i Baltikum. En risk som förmodligen är betydligt mer påtaglig och konkret för svenska banker än kreditkrossen på Wall Street. Första gången jag läste om det här problemet var i juli när den här bloggposten dök upp någonstans i mitt bloggflöde (läs inte om du vill sova gott om nätterna).

Det kan alltså knappast vara något okänt för svenska ekonomijournalister. Eller? När jag läser den svenska nyhetsfloran kan man inte släppa känslan av att man inte riktigt får reda på allt. Att det finns någon dolt under ytan som inte bör komma ut p.g.a. risken för total panik. Kan också vara så att de s.k. experterna helt enkelt inte vet men då undrar jag varför jag ska lita på dem.

Som vanligt gäller det alltså att leta i bloggosfären om man vill få de ärliga och raka åsikterna. Det är inte alltid webbmolnet har rätt men för det mesta finns en inbyggd kontrollmekanism som faktiskt till stor del saknas i gammelmedia. Det gäller bara att läsa allt på ett kritiskt sätt.

Det finns en trend mot ökad transparens som jag hoppas och tror blir förstärkt av den här krisen. Det gäller inte bara mot banker och politiker utan även mot journalister – och självklart bloggare.

Uppdaterat 6: Magnus Lindqvist skriver om 10 skiften som krisen för med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,