Joakim frågar i veckans skifte, om vad framtidens europeiska IT-politik borde bestå av. Mitt ryggmärgssvar är samma som Alexanders; Så lite som möjligt.
Jag har varit internetanarkist ända sedan altavistas storhetstid, och blotta tanken på regler kring nätet bär emot. Det är inte samma sak som att det inte skall finnas någon politik alls kring internet, och ibland måste man vara pragmatisk. För trots allt finns det några saker som krävs för att internet skall fungera, och när vi nu har ett system med lagar och regler, passar det faktiskt att använda sig av det. Även, om jag fortfarande skulle önska, att vi hade tillräckligt bra regler kring yttrandefrihet, tryckfrihet och mänskliga rättigheter även i köttvärlden, att de kunde appliceras på nätet också.
Egentligen finns det fyra delar eller principer, av nätet som är väsentliga. De är att kunna se, delta, publicera och duplicera.
- Att ha rätt och möjlighet att se och läsa allting som finns på nätet.
- Att kunna delta i applikationer, program, diskussioner, format och system.
- Att kunna publicera sitt eget fritt valda innehåll var än man deltar.
- Att kunna duplicera information, länkar, filer och innehåll för att sprida vidare samt kunna se, delta och publicera.
Nätpolitiken borde syfta till att säkerställa dessa fyra principer av nätet i så stor utsträckning som möjligt. Sen kan det rent pragmatiskt handla om att garantera nätneutralitet, avreglera immaterialrätt eller garantera kryptering och säkerhet. Eller varför inte, handla om e-bistånd som kan garantera principerna för den som lever utanför landets gränser? EU:s roll, om någon, borde vara att upprätthålla dessa fyra principer i medlemsländerna. Detaljerna bör ske på en nivå närmare medborgarna, men liksom miljöarbete och handel bäst sker mellanstatligt, behöver nätets öppenhet garanteras över landsgränserna. Det är min Visbyagenda.
”kunna se” var en sällsynt dålig formulering, att ”kunna ta del av” är en bättre. En annan groda är att dina punkter implicerar att det skulle vara skillnad på att ta del av information på nätet och få en kopia (streaming/ladda ned), detta genom att du delat upp server/klientförhållandet i två punkter som om den ena inte kräver den andra för att kommunikation skall kunna ske. Alla som gör den här grodan brukar landa i att de omedvetet förespråkar ett förbud mot att spela in det vi har lovlig tillgång till.
Det du egentligen efterfrågar finns redan formulerat i vad vi brukar kalla de grundläggande fri- och rättigheterna. Nätet är ingen annan verklighet, ingen annan värld där andra saker gäller. Nätet är en del av den värld vi lever i. Krångla inte till saker mer än nödvändigt.
Vad är det för fel på:
Everyone has the right to freedom […] to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.
Problemet idag beror snarare på att de styrande och dömande lever i någon sorts mental bubbla där de behandlar allt som har med nätet att göra som om det var någon annan värld där de allra mest grundläggande sakerna inte gäller.
”IT-politik” som begrepp rymmer mycket, mycket mer än bara reglering av vad som är tillåtet på Internet. Inom begreppet ryms exempelvis mål för tillgång till bredbandsuppkoppling bland hushåll, hastigheter på bredband, eventuellt ekonomiskt stöd till internetleverantörer för utbyggnad av infrastruktur, frågan om open source-mjukvara inom kommunerna istället för dyra licenskostnader årligen, kunskapsutveckling inom IT-området (både för skolbarn och för universitet), utveckling av undervisningsplattformar för universiteten, kunskaps- och kulturspridning och hur vi bäst främjar den och mycket mer.
Jag tycker inte att framtidens IT-politik ska innebära ”så lite som möjligt”. Jag tycker däremot att det är viktigt att den fokuserar på rätt grejer.
Jyri Engeström säger kloka saker här:
http://disruptivemedia.se/video/jyri-engeström-real-time-era-here-now-what
om citizen rights på nätet.