Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.
Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel ”Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!
Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.
Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:
”The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”
Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:
”Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”
Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.
Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:
The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.
I den utmärkta boken ”Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.
Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.
När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att ”ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.
Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.
