Waldemar Ingdal kastade tidigare i veckan ut frågan om vart liberalismens kurs riktas, och skrev om hur stor besvikelsen mot den borgerliga regeringen varit.

Kanske beror det på att vi liberaler är så vana vid att befinna oss i opposition, att när en regering med någorlunda liberala aspirationer tillträder, läggs all hopp om frälsning hos dem, trots att vägen till ett friare samhälle är svårare att så att gå. Kombinerat med en regering som tror att de måste hålla sig till ett visst spår för att behålla makten i fyra år till, snarare än att åstadkomma verkliga förändringar.

Kanske är det också därför som alliansregeringen faktiskt kan vara den boost som vi liberaler behöver för att både i debatt och praktik hitta tillbaka till ideologin. När partier som i opposition verkar vettiga, inte klarar av uppgiften när de väl sitter vid makten, och kompromissandet och köpslåendet med rättigheter och värderingar synas i dagsljus, finns det helt plötsligt en plats för en mer ideologisk liberalism i debatten.

Diskussionerna kring FRA-frågan har dessutom visat att det finns en stor gräsrotsrörelsepotential i frågor som rör liberala värderingar. Sakfrågor berör inte längre enbart unga vänsterkids i palestinasjal och ett överflöd i knappar, utan har rotat sig fast vid köksbordet hos vaniljsvensson.

FRA-frågan har också gjort skillnaden mellan stat och folk betydligt tydligare. Reinfeldt och resten av regeringens bemötande av kritik när det gäller massövervakningslagen har gjort att fler än en och annan diskriminierad kvinna kännt sig klappade på huvudet som lilla gumman. Motståndet mot överförmynderi får potential att växa, och därmed även ett ökat intresse för ekonomisk frihet.

Det positiva i att den personliga integriteten hotas, är att fler ser vikten av att den bevaras. Med frihet i den personliga sfären kommer viljan att utnyttja den, och moralistiska trygghetslagar kan ifrågasättas.

Utmaningen är att från partipolitiskt håll möta liberala krafter och ge ifrån lite mera makt till folket. Annars kommer en borgerlig regering med liberala ledamöter däri, ha svårt att få något som helst förtroende i framtiden och i stället flyta ihop med tidigare regeringar till ett enda etablisemangssammelsurium.