Decenniet att bli vuxen under

Jag är visserligen född under 80-talet, men förutom bilder på undertecknad i brungula kläder eller ärvda polarnochpyret-ränder finns det inte så mycket bevis på det. 90-talet var mina uppväxtår, och förutom att kläderna blev limegröna och orangea ett tag, och otaliga pubertetsförälskelser popikoner som Brian Littrell och SpiceGirls, eller vurm för en Leo-diCaprio i pottfrisyr, har jag inga stora djupa analyser över hur någonting egentligen förhöll sig till nittiotalet.

Nollnoll-talet var decenniet jag blev vuxen (om man nu någonsin blir det), och kanske är det där jag kan börja summera de senaste åren, för även om jag har svårt att relatera till mina egna erfarenheter under andra årtionden, har jag svårt att gå opåverkad ur från nollnolltalet.

2001 kom attentatet mot world trade center, och även om det är en klyshig start på deceniet, är det svårt att börja utan det. Samtidigt som världen i mångt och mycket blev mindre, friare och öppnare tack vare den digitala revoulution som stavas i-n-t-e-r-n-e-t har samma sak motarbetats från politiskt håll. Piratpartiets framgångar i ep-valet är knappast en konsekvens av fildelninglagarna, utan en verkan där orsaken är inskränktheten hos makthavare.

Nollnolltalet är tiden då kampen mot protektionism flyttade ut på nätet. Internet blev både vuxet och vardag över en natt, och även om nästa decennium kommer innehålla flertalet förändringar, innovationer och utveckling, lär mångt och mycket ha internet som en bas. Nollnolltalet är decenniet då internet blivit infrastruktur på riktigt, lite som elektriciteten blev under förra århundradet. Nästa tio år kommer vi få se hur det kan användas på riktigt i stället för som ett fenomen.

Vår oväntade framtid

Hur sammanfattas ett årtionde som 00-talet? Jag intervjuade Anders Sandberg, som tidigare gästat Skiften om vad som hänt sedan år 1999. Hur har samhällets syn på internet, organisationer, neurovetenskap, Piratpartiet, transhumanismen etc förändrats sedan konferensen Extro 4 i Berkeley? Vad kommer hända fram till år 2019?

Du kan se intervjun i en serie på fem filmer här

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eOBiVgNY4Ww]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FDhNJCvyV_s]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kez6D_SXrx8]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jIaBMu2-YvU]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ej4q5rU3_R0]

Intressant

10 år på 1 minut – 00-talet summerat.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-kBIbz-jXrM]

Detta är utgångspunkten, 2000-talet. Vad skall 2010-talet bjuda på frågar sig Erik?

Spännande, det är dags att stoppa tillbaka Popper i bokhyllan, och ur verktygslådan plocka upp Marx, och hans ständigt lika ofalsifierbara historiematerialistiska dialektik, här skall spekuleras!
För att svara driftar jag mig till att påstå att skräckslagenhet efter terrorn är tesen som pråglat 00-talet. Är i så fall likgiltighet inför terror dess antites, och vad som väntar 10-talet?
Likgiltighet är uppenbarligen ett mycket olämpligt ord, men kanske kommer vi få se ett mer balanserat förhållningssätt där rationalitet får ta mer plats, och emotioner mindre. Kanske är Obama galjonsfiguren för den nya vägen att bemöta ”ondskan”.
Å var i kommer den bestående syntesen ligga? En sak är säker: en syntes behöver lösa Israel/Palestina konflikten för att bli bestående. Svårt.

Å andra sidan kanske jag brukar dialektiken på fel dimension, eller må 9/11 kanske vara en antites till det imperialistiska förtrycket (läs: västvärldens framgång)? Och Obamas utrikespolitik blott är syntesen? Men å andra sidan lär väl knappast Israel/Palestina konflikten lösas, och därmed skulle det ej handla om en syntes?

Många frågetecken blir det, men jag tror och hoppas på ett lugnare 10-tal. Ett 10-tal som ärver en ekonomisk dipp av 00-talet, men kommer spira av optimism och tillväxt under dess senare del när omställningarna är över och återhämtningen kommer.

Hundra år på tio rader

Erik gör en snabb odyssé över de senaste hundra åren och jag börjar med att fylla med på några ord som jag saknade, här kommer Eriks lista i en utvidgad version:
1920-talet: flärd, lyx, jazz, charleston.
1930-talet: depression, oro, Kreugerkraschen, nazism.
1940-talet: kaos, krig och fred!
1950-talet: stabilitet, kärnfamilj, Korea-kriget, återuppbyggnad.
1960-talet: revolution, ungdomskultur, teko-industri, arbetskraftinvandring, kalla kriget, månlandning.
1970-talet: grönt medvetande, ekonomisk kris, energikris.
1980-talet: flärd, yta, yuppiesar, AIDS, glasnost.
1990-talet: ironi, “meta”, indie, galna ko-sjukan, grunge, Europa/EU.

Jag hittade en ganska intressant länk med den svenska företagsamhetens historia. Det som karakteriserar respektive decennium inom den svenska litteraturen från 1940-talet och framåt har jag tidigare bloggat om här.

Och så kommer vi till 2000-talet: IT-krasch, dokusåpor, glykemiskt index, Google och en massa internettjänster, sex, Ryanair, coacher, Kina, Martin Timell-effekten, iPhone.

De kommande tio åren ber jag att få återkomma till efter att vi gemensamt har gjort en fylligare summering av 00-talet.

Att sammanfatta 00-talet för att förstå 10-talet

Förra veckan tittade jag på Henrik Schyfferts försvarstal till 90-talet, The Nineties (finns på SVT Play). För er som inte sett showen kan den sammanfattas med ett försvarstal för och en uppgörelse av 90-talet. Schyffert blickar tillbaka och försöker förstå vad det var som definierade 90-talet, varför vi som genomlevde det gjorde som vi gjorde och vilka värderingar som rådde.

Vi blickar framåt här på bloggen, mot morgondagen, men vill man förstå vad som kan komma härnäst är historien som bekant den bästa guiden. Schyffert menar att varje årtionde blir som ett svar på det föregående årtiondet. En motreaktion om man så vill. Det borde alltså förstå vad som komma skall genom att förstå vårt nuvarande årtionde.

Låt oss göra en snabb färd från 1920-talet och framåt och skriva ned de första orden vi tänker på kring varje årtionden. Kanske kan man lära sig något. (Varför börja vid 1920? Jo, för mig känns det som det första årtiondet med personlighet. Så är det naturligtvis inte, men man måste ju trots allt börja någonstans.)

Here we go. 1900-talet i kortkort version:

1920-talet: flärd, lyx, jazz.
1930-talet: depression, oro.
1940-talet: kaos, krig.
1950-talet: stabilitet, kärnfamilj.
1960-talet: revolution, ungdomskultur.
1970-talet: grönt medvetande, ekonomisk kris.
1980-talet: flärd, yta, yuppiesar.
1990-talet: ironi, ”meta”, indie.
2000-talet: ja, vad?

Här lämnar jag över bollen till skiftesskribenterna. Har jag rätt i min sammanfattning av 1900-talet? Hur skulle ni sammanfatta vårt nuvarande årtionde och vad kan det säga om de kommande 10 åren?

Det vore intressant att läsa Tomas Seo från Phorecast och Kristin Heinonen från What’s Next skriva några tankar om saken. Eller såklart om någon annan läsare med egen blogg vill ge sig på att sammanfatta 00-talet. Tangentbordet är ert!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fabrikerna är rivna och arbetarna dansar på dess gravar

Anna Lundbergh ber oss blicka med managementglasögon på våra skiften. Vi har skrivit om e-romantik, urbana rum, nationer och moln samt pirater för att nämna några ämnen. Så, hur ska då denna skiftande fram-/nutid styras?

Till att börja med måste vi slå fast en sak direkt, eftersom Anna redan i rubriken lyfter fram fabriken, denna industrialismens katedral: industrialismen är redan död. Vi behöver inte vänta på att fabrikerna ska rivas, de rivs redan och har gjort så åtminstone i två decennier. Inte bara i Sverige eller västlandet, utan överallt.

Faktum är att andelen industrijobb globalt aldrig varit fler än jobb inom jordbruk. På global nivå har industrialismen som arbetsplats varit en parentes. Istället har ett annat stort skifte skett de senaste åren: jordbruket är inte längre den största arbetsgivaren.

Läs gärna det där igen, för jag tycker det är ett fantastiskt skifte, antagligen ett av de största de senaste 100 åren: jordbrukssamhället tog slut för mänskligheten någon gång mellan 1995 och 2005! Den vanligaste sysselsättningen bland oss snart 7 miljarder människor är numera ett tjänstejobb. Bondesamhället – medeltiden, om du så vill – tog slut häromåret. Jag har svårt att tänka mig ett större skifte i närtid. Bonden är ett minne och industriarbetaren en symbol. Maskinerna är på god väg att ta över såväl jordbruket som tillverkningen.

Framtidens jobb kommer att vara människa-till-människa. Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status. Produktionsmedlen styrs om från att sätta samman atomer så billigt som möjligt till att göra människor gladare, visare, friskare och populärare bland sina jämlikar.

Samtidigt sker ett annat skifte som påverkar styrningen av våra jobb. Man kan kalla det bloggosfäriseringen av arbetslivet. Bland bloggar råder en dynamisk och organisk hierarki i ständig förändring. Uppmärksamheten och trafiken hoppar likt en humla på en sommaräng mellan de intressantaste inläggen. Företag måste lära sig denna sorts dynamik för att kunna locka till sig kunder och de bästa medarbetarna.

Jag menar inte att man tvunget måste börja blogga, men man måste förstå bloggosfärens (eller för den delen framgångsrika open source-projekts eller Wikipedias) drivkrafter. Att de rör sig framåt med hjälp av en slags social energi. De är mallar för framtidens företag och vinnarna är de som lyckas kanalisera energin i sin riktning.

Så, för att summera svaret på Annas skifte om morgondagens management.

  • Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status.
  • Organisationerna är likt bloggosfären utspridda i tid och rum.
  • Effekt får man genom att kanalisera den sociala energin i sin riktning.

Som Alexander så väl noterade tog det ett tag att få den här posten skriven. Det beror dels på att jag haft väldigt mycket att göra utanför bloggandet men också på att det är ett väldigt spännande ämne. Läs gärna mer på min andra blogg, Opportunity Cloud, där jag skriver om bl.a. lättrörlig affärsutveckling. Ett ämne som passar väl in på denna skiftesspaning.

Ang. Rivna fabriker: Försiktig delaktighet

Anna frågar efter morgondagens management. Finanskrisen aktualiserar ledarskap, och framför allt framtidens arbetsplats. Post-industri är kanske inte post-fabrik än, men kanske har vi skifte framför oss där fabriker och storföretag är historia, och fler och fler arbetsplatser är småföretag, delägda av anställda, eller arbetsplatser där den anställda är antingen konsult, eller har nära samhörighet med det den jobbar med.

Småskalighet och dialog är inte nödvändigtvis receptet för att lyckas, men kanske lösningen för att skapa ömsesidig trygghet i en skakig ekonomi. Stora företag har visserligen stora buffrar, men fäller desto fler personer och tillgångar när de väl faller. Småskaligt risktagande ger kanske inga multimiljonärer i första taget, men orsaker heller inga börskrascher.

Kanske är vi i en brytningspunkt mellan fabriken och framtiden, och kanske är det lätt att åberopa gamla strukturer ibland, men frågan är om management inte är på väg till en mer försiktig delaktighet ledning och arbetare emellan. Delaktighet och ansvarskännande behöver ju inte per automatik innebära flummig ickehierarki, utan snarare överrenskomna strukturer där hierarkin kan ha sin plats.

Lite struktur är sällan av ondo.

Formatsyskonblogg

Det är glädjande att se att fler nappar på idén att använda bloggformatet för att publicera en pågående konversation. Ännu lite mer glädjande är det att det handlar om en akademisk konversation, och att den förs mellan så intressanta personer. Bloggen heter Masudabreven, och skribenterna är Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Palle Dahlstedt, Anders Hektor, Carl Jeding, Jussi Carlgren och Markus Bylund. Förutom att det är kul med ett formatsyskon i den svenska bloggosfären, säger ryktet att grundandet av Masudabreven åtminstone till en icke försvinnande del inspirerades av Skiften. Jag har varken kunnat få de uppgifterna förnekade eller dementerade, men kul är det i varje fall!

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.