informationssamhället

Ang TPB: Vad betyder rättegången för företagandet?

Sverige är ett märkligt land. Enligt forskning från bl a tyskland är Sverige en av de starkaste innovationsnationerna i världen, samtidigt är entreprenörskapet ett ständigt ämne för oroliga diskussioner och företagandet lämnar mycket i övrigt att önska. Många tänker ännu på Sverige som en stark företagarkultur, men ofta handlar det om varma minnen från de fornstora dagar då exempelvis Ericsson såg dagens ljus.

Vad är det då som gör att en stark innovationskultur inte omsätts i en proportionerlig företagandekultur? Mycket av forskningen pekar på behovet av en starkare produktifieringsprocess.

Omsatt i mer praktiska ordalag har vi i Sverige en mängd bra idéer, men vi omsätter dem inte i produkter. Med begreppet produkt får vi inte begränsa oss till att tala om fysiska objekt. Den svenska ekonomin transformeras, och för att få en heltäckande bild måste vi tala om såväl fysiska produkter som tjänster och den växande tjänsteekonomin.

Sverige utpekas även som en ledande IT-nation, och sammantaget med en stark innovationskultur bådar detta väl för nyföretagande inom mjukvaru- och tjänstesektorn. Eller?

Företagande i allmänhet och entreprenörskap i synnerhet handlar om att hitta brister i det befintliga och möjligheter som fyller ut och kompenserar dessa brister på ett för någon efterfrågemängd tillfredställande vis. På sätt och vis kan man säga att entreprenörskapet har till uppgift att konfrontera den befintliga marknaden och utmana rådande affärsmodeller. Det är precis detta som Joseph Schumpeter ger uttryck för när han myntar uttrycket kreativ förstörelse. I lju

set av detta tillkommer ännu en dimension till den redan röriga rättegången mot The Pirate Bay.

TPB-rättegången har på ett mycket olyckligt sätt kommit att ställa frågor om upphovsrätten och Internet i skuggan av frågor om bevarandet av ett nu de nu dominerande affärsmodellerna för kulturproduktion. En andra effekt av rättegången och den kringliggande processen är att signalera till IT-entreprenörer att det inte räcker att anpassa sin egen verksamhet till rådande lagstiftning, utan att även ansvaret för hur tjänsten nyttjas ligger på entreprenörens axlar. Kort sagt blir tjänsteleverantörer ansvariga för vad konsumenter använder tjänsterna till (vi går här inte in på den vidare innebörden för Internet som fenomen).

Man skulle kunna dra en parallell till ett mer bekant och inövat system och fråga sig hur telefonin hade utvecklats i Sverige under 1900-talet om operatörerna hade haft ansvar för vad som sades under enskilda telefonsamtal. Telefonin underlättade säkerligen såväl hot som korruption och rent av bankrån.

Rättegångens fokus bör ligga på hur upphovsrätten regleras av rådande upphovsrättslagstiftning, om brott mot denna lagstiftning ägt rum samt i förlängningen om lagstiftningen behöver ses över för att värna de rättigheter den kom till för att värna. Istället har lagen blivit ett slarvigt sammansatt slagträ för en industri som vill konservera den marknad den verkar på.

Finns det en risk att en lagstiftning som strävar efter att olagligförklara tjänster som TPB även inhiberar nyföretagandet och den utvecklingspotential som man kan anta finns inneboende i ett av världens mer uppkopplade land och tillika en stark innovationsnation?

zp8497586rq

Efter TPB: The Pirate Database (TPDB)

”Information wants to be free”

är en cyberpunk klyscha jag kan slänga mig med till vardags.
Vad än informationens eventuella fria vilja(?!) vill, så är frågan om vi människor vill att informationen skall vara fri än viktigare. Vill vi det?

Vi hade nyligen ett skifte där vi behandlade Moores lag, vilket i sin förenklade variant säger att beräkningskapaciteten fördubblas var 18:de månad.
Det finns en annan lag som i sammanhanget är än viktigare, Kryders lag. Seagates CTO Mark Kryders lag förutsäger att lagringskapaciteten kommer att fortsätta dupliceras vart annat år.

Detta har möjliggjort en explosion av vad Ian Ayers kallar ”Super crunchers” i hans bok med samma namn.

När jag handlar på ICA så drar jag mitt ICA-kort för att registrera mina inköp. På dessa inköp får jag sedan poäng vilket omvandlas till ”gratis” bonuscheckar. Trevligt.
Helt gratis var dem dock inte (givetvis), ty de bygger upp databasen över vad jag köper och jag har därmed sålt en del av min integritet.
Få reflekterade över detta tills den dag då de riktade erbjudandena damp ner i brevlådan:
”Skratt! Har du sett ”våra varor”? Det är ju på pricken oss! *mycket nervöst skratt*” var nog inte en helt ovanlig reaktion.

Det finns stora företag specialiserade på att aggregera data om potentiella kunder, leverantörer eller problem. Dessa företag dammsuger Internet efter digitalaspår, köper databaser över vår konsumtion och så vidare. De vet troligtvis bättre än skatteverket vad du har för ras, kön, inkomst, civilstånd, politiska åsikter och så vidare.

Utifrån allt detta data kan man sedan relativt väl förespå en persons framtida köpbeteende, civilstånd och åsikt i en specifik fråga genom t ex regression.
Kombinera detta med ett identifikationssystem typ OpenID, ett spatialt positionssystem likt Google Latitude, [mikro]bloggar och sociala nätverk.
En ”super cruncher” kan troligen ge dig en god uppskattning av vilken typ av person det är som kommer gående emot di

g. En upplysning som, ”detta är sannolikt ditt livs kärlek”, eller ”detta är sannolikt en rånare – SPRING! – jag har notifierat 112”, kan då delges. En annan spännande nisch är live-skavaller. En applikation i handdatorn (eller heter det iPhonen nu mera?) som laddar ner alla bilder, uttalanden, videos, kontoutdrag eller annat som kan tänkas vara pinsamt för den person man passerar.

Detta känns lätt lite utelämnande, men eftersom dessa företag idag inte gör sig påminda dagligen är det inget man normalt mår dåligt över.
Den dagen då informationen är verkligt fri för alla, antingen genom misstag, intrång eller lagligt uppsåt, så förändras situationen radikalt. Google kan redan idag ses som en sådan här databas med med relativt lite information och med ett extremt primitivt frågespråk – det är med andra ord inte alls en tydlig gräns för när ”den dagen” är här.

Den tillsynes smala nischen med live-skvaller har långt större chanser att bli nyttjade när informationen är fri för alla, och även information som utgör en juridisk omöjlighet att få lov att införliva för ett dataminer-företag, är med all säkerhet lika tillgänglig via TPDB, som senaste Hollywood-filmen är via TPB.

Å andra sidan finns mycket av möjligheterna att aggregera data redan idag, om än för de anställda, och kunder hos ett fåtal. Man skulle alltså, om man inte har så stor respekt för ordet demokrati, kunna tala om TPDB som blott en demokratisering av informationen om varandra.

Detta kan förutom den dystopiska döden åt mycket av vår integritet också läsas som.
1) Transparensen gör oss till bättre människor då våra incitament att göra ”dumheter” ytterligare förstärks.
eller, min favorit,
2) Transparensen gör att vi fullkomligt vadar i ”dumheter”. Ingen är perfekt. En ”olämplig bild” här, en politisk inkorrekthet där, är inget som vi längre skulle reagerar på. Man skulle närmast titta snett på det fåtal som uppför sig skitnödigt.

Update:
Ytterligare en intressant tanke ur kommentarstråden till förra posten är:
Om man i transparensens tidevarv kommer att plocka undan de idealistiska föreställningarna till förmån för de cyniska. Hur cyniska blir vi? Och, hur cyniska borde vi vara? Den eminenta bloggen Overcommingbias skrev nyligen mer på ämnet cynism vs. idealism.

zp8497586rq

Ang Pirate Bay: Transparens i rättsapparaten?

TPB-rättegången påvisar åtminstone ett juridiskt förhållande bortom alla tvivel: Rättegångsbalken och förhållningssättet till rättsapparaten är hopplöst förlegade.

När rättegången inleddes imorse uppmärksammades att ett vittne närvarade under huvudförhandlingarna, vilket han enligt rådande lagstiftning inte får göra. Innan han ombads avlägsna sig från salen uppmärksammades på vittnets begäran att det inte är förbjudet för honom att följa rättegången på annat vis.

Det var säkert förnuftigt – innan tv/radio och en effektiviserad nyhetscykel – att hindra vittnen från att närvara vid rättegången innan dess att de själva skulle vittna, men denna bestämmelse har helt förlorat sin innebörd och därmed sitt existensberättigande. Ingenting hindrar vittnen från att följa rättegångsprocesser (inte minst denna, som är synn

erligen välbevakad), och eventuellt kunde man fundera kring om det är bättre eller rent av sämre att vittnen bildar sig en viktad, icke objektiv uppfattning via kvällspressen eller via fysisk närvaro i rättegångssalen.

Då man förr eftersträvade en rättegångsprocess som skulle generera absoluta sanningar ur objektiva sakframställningar,  kan vi idag konstatera att det målet måhända är en aning för astronomiskt högt ställt. Vad man däremot skulle kunna, och borde, eftersträva är en öppen och transparent rättsapparat som inte bara möjliggör för enskild medborgare att följa rättsprocesser, utan även underlättar och uppmuntrar detta. Inte heller transparens genererar per definition absoluta sanningar, men tranparens förhindrar eller förminskar i varje fall risken för desinformation eller subjektiv informationsfiltrering i flera led.

zp8497586rq

Ang. Pirate Bay: Handlar det bara om innehåll?

Idag inleddes rättegången mot Pirate Bay, och hittills har processen kommit så långt som att målsägandes företrädare visar filmer som visar hur fildelningstekniken fungerar. Det blir alltmer uppenbart att denna rättegång mer än någonting annat är ett möte mellan generationer och deras respektive förhållningssätt till teknik.

Det som skiljer åsikterna i den här rättegången är inte nödvändigtvis någon grundläggande moralisk värderingsuppsättning eller ens synen på upphovsrätten som koncept. Skillnaden ligger i vårt förhållningssätt till det materiella.

Äldre generationer har vuxit upp med en intim koppling mellan idéer och de fysiska objekt som bär upp dem. Man talar om kunskapsprodukter, men man menar allt som oftast snarare boken än de tankar och idéer som boken innehåller. Vad informationssamhället möjliggör är separationen mellan det fysiska objektet och idéerna. Detta måste onekligen leda till en konflikt i den befintliga lagstiftningen.

En möjlig utveckling som beskrivs i Dan L Burks text The Market for Digital Piracy (återfinns i Borders in Cyberspace, 1997) målar upp informationens transformering från kommersiell produkt till en geniun allmännytta (se public goods). Burk pekar på hur marginalkostnaden för att sprida information går mot noll, och hur informationen därmed lämnar den marknad som bygger på att sälja innehåll paketerat i något fysiskt medium (band, cd-skivor etc).

Ett möjligt svar på den utveckling Burk skissar är att underhållning därmed bör behandlas som allmännytta och finansieras genom beskattning. Detta må låta mer än lite tokigt, men liknar i mångt och mycket det förslag som STIM förespråkar nu. Enligt buy cialis online no prescription

ece” target=”_blank”>STIM-metoden bör abonnenter betala en licensavgift till sina internetoperatörer som sedan tillhandahåller fri nedladdning. Resultatet skulle kanske komma att likställa internetoperatörer med en ny sorts radiokanaler som konkurrerar om abonnenter utifrån vilka artister de erbjuder flöden från?

Ett annat, och i min mening mer trovärdigt svar, står att finna i den ursprungliga skillnad som denna post inleds med. I den mån konflikten härstammar ur separationen mellan innehåll och sammanhang/fysiska medium, bör mer fokus läggas på sammanhanget. Det finns två typer av ny, eller förändrad efterfrågan som inte bemöts proportionerligt i dagsläget.

I första hand handlar det om ständigt uppdaterade och sorterade flöden. Johanna Nylander berör detta i sitt svar på förra veckans skifte, och Spotify bevisar och tillvaratar denna efterfrågan med sin lysande musiktjänst.

I andra hand handlar det om sammanhang i form av konserter, exklusivitet och närhet till skaparna. Det senare kan exemplifieras med bandet Nine Inch Nails, som släppte en skiva i flera olika utföranden med olika (fysiska) extramaterial och med möjligheten att vara först med exklusivt material. Även bandet Einstürzende Neubauten har provat denna modell genom att erbjuda fans som betalar lite mer att följa inspelningen av en skiva via videostreaming. Även författaren Stephen King har provat att skriva en bok kapitel för kapitel och bara släppa nytt material efter att han erhållit vissa summor i donationer från läsare.

Lösningen tycks alltså ligga inte i att kriminalisera kanaliseringen av information, utan att erbjuda ett exklusivt och serviceintriktat sammahang till sådan flöden. Den omvandling vi står inför behöver inte på något sätt innebära att upphovsrätten tas från skaparna, men den kommer innebära att vi skiftar vårt fokus från bundet innehåll till fri information.

zp8497586rq