Författare: Joakim Lundbladh

Visst gör det ont när dogmer brister

Forskning och forskningsstrukturer har kommit att bli en i allra högsta grad naturlig del av det civiliserade samhället, men hur ser egentligen forskningen på forskning? Sverige är ett urtmärkt exempel på en en semireglerad forskningsmarknad, vars hela existens bygger på tanken om nyproduktion och utveckling men vars struktur är så stel att den får cement att framstå som vispgrädde i kontrast. Är vi färdiga med struktureringen av forskningsområden?

Visst föds det nya detaljområden som en förgreningseffekt på de redan existerande disciplinerna, men hur mycket utrymme finns det för parallella utvecklingstrender och alternativa disciplinära utvecklingar? Finns det en fungerande korsbefruktning mellan olika ämnesområden idag, och hur ofta ställer sig gemene forskare dessa frågor? I många framstående svenska högskoleexamina betonas yrkesförberedande moment och tillämpningsfaktorer, vilket på intet sätt är negativt men ej heller en anledning att förringa eller förkasta det vetenskapliga förhållningssättet. Hur kommer det sig att så få civilekonomer har läst både Hayek och Marx? Varför är så få civilingenjörer ens en smula bevandrade i vetenskapsteori och eller kategoriseringsansatser så som Bohms analys av kreativitetsbegreppet eller Foucaults The Order of Things. I någon mån är en utbildning en assisterad, gemensam och kvalitetssäkrad resa genom en mängd böcker och de tankar idéer och koncept som dessa innehåller, men trots det tycks allt mindre komma att handla om idéer och allt mer om dogmer. Om så är fallet så fördömer utbildningen sig själv till stilltje när nya idéer och nytänkande inte längre uppmuntras. En av den högre utbildningens största dogmer, och tillika en vild lögn, kräver att nya idéer eller nya perspektiv på gamla idéer endast kan levereras av doktorander ( om ytterligare några år kan samma sak komma att gälla för doktorer). Vart för det forksningen, förutom in i en inbillad inflationstrappa.

Den tysta kunskap som Hayek berör i sin formulering av informationsproblemet, är minst lika relevant i utvecklingen av forskning och utbildning, där ny tyst kunskap om samhällsutvecklingen och teknisk utveckling ständigt behöver tillföras forskningen för att erbjuda nya perspektiv, liksom växande tyst kunskap i den befintliga forksningssfären också erbjuder utveckling. Det är dock bara den senare av dessa som vinner erkännande i den hierarki som till dags dato kommit att karakterisera forskningssektorn.

Forskning kräver inte bara betänkande och betraktande av studieobjektet, utan även av sig självt. Det finns all anledning att vara orolig över den självsäkerhet med vilken de flesta samhällen klänger sig fast vid de dogmer som försvarar den rådande strukturen, allra helst när dessa blir rådande inom den del av samhället som implicit förknippas med dynamik och utveckling.

Ett skifte jag ser fram emot

Blir det bättre än så här? På sätt och vis är Kraftwerk redan odödliga, och vad musik anbelangar kan vi nog lugnt konstatera att det krävs ett mindre mirakel för att överträffa låtar som The Robots, The Model, My Home Computer, Pocket Calculator och så förstås Man Machine. Men Kraftwerk är även ett odödligt mått, en temperaturmätare om man så vill, för robotikens framväxt. Det mottagande, och de reflektioner, Kraftwerks robotutopier väcker, känns allt mer närbelägna och onekligen är de mer realistiska idag än vad de var när bandet först dök upp. Jag ser fram emot när vi får se det här, med småjazzande och skapande robotar. Det blir ett skifte att minnas.

Det statiska och dynamiska värdet av kunskap

Jag hade idag en mycket givande diskussion med en vän med bakgrund i system-, medie- och kommunikationsvetenskap. Vi kom att prata om värdet av kunskap och hur en slående paroll tycks vara att utvecklingen i Asien orsakar ett minskat kunskapsvärde vilket bör skapa oro. Jag tror inte att detta är fallet, och jag ska lägga fram ett par tankar kring varför jag håller den uppfattningen.

Först och främst bör man noga betrakta ordet kunskap. Om ordet ges en statisk innebörd (ex. värdet av att kunna skriva text i en ordbehandlare eller använda en mobiltelefon) så stämmer det att kunskapsvärdet sjunker ju fler som besitter kunskapen ifråga. Om begreppet kunskap istället ges en dynamisk och diversifierad innebörd kan man istället säga att kunskapsmängden i världen ökar, och att värdet av en specifik kunskap karakteriserar dess förekomst. Denna åtskillnad påminner mycket om frågan kring huruvida en globaliserad ekonomi är ett nollsummespel eller inte, och på samma sätt går det att se hur den totala mängden kunskap faktiskt ökar. Det är dock viktigt att notera att någon som besitter sällsynt kunskap inte per definition och besitter all vanligt förekommande kunskap, vilket föranleder nästa aspekt.

Oro baserad på en global kunskapsökning är i sig irrationell, eftersom medvetenheten om denna kunskapsökning i sig innebär en ny kunskap vilken katalyserar nya frågor som i sin tur leder till ytterligare ny kunskap. Oron måste då ta sin grund i tanken om att det finns en ändlig tårta som ska delas upp, men så synes ju inte vara fallet. Om man tittar på Sverige idag, kan man lätt notera att viss kunskap blivit så vanlig att vi ”glömt bort den”, exempelvis hur man använder en mobiltelefon eller en dator. Detta beror på att kunskapen integrerats i våra liv i övrigt och blivit en naturlig del av vår vardag. Denna iakttagelse bör dock väcka en gammal bekant fråga om huruvida korvstoppningsundervisning i ämneskunskaper verkligen är den utbildningsform som bäst svarar mot de kunskaper vi finner nytta av i Sverige idag?

Jämförelseanalysen med de framväxande kunskapsmarknaderna i Asien är lurig, därför att det är en jämförelse mellan bekant och obekant förändring. Utvecklinge i Indien kan kännas igen från en liknande process som Sverige och många andra länder genomgått. Om jämförelsen stannar här kan man lätt notera att Indien går igenom denna process snabbare än vad många andra länder har gjort, men är detta egentligen så konstigt? Den utveckling som sker i Indien kan dra nytta och katalyseras av de länder som redan genomgått liknande processer. Vad som däremot är svårare att se är den utveckling som sker i exempelvis Sverige, och detta beror inte bara på hemmablindhet. Sverige ligger i framkant i flera avseenden, och den typ av utveckling vi då upplever motsvarar inte i lika stor grad något vi tidigare sett och kan jämföra med. David Bohm skriver i sin utmärkta bok On Creativity om värdet av originalitet för kreativitet och noterar:

”One prerequisite for originality is clearly that a person shall not be inclined to impose his preconceptions on the fact as he sees it. Rather, he must be able to learn something new, even if this means that the ideas and notions that are comfortable or dear to him may be overturned”

Ett annat exempel belyses delvis av Johan Norberg, som i sin bok När människan skapade världen noterar människans behov av att lösa problem och övervinna utmaningar i det intresse som finns för datorspel, vars reella syfte är mindre åtråvärt än den abstrakta utmaningen. Det är även värt att notera att datorspelsmarknadens framväxt inte svarat mot ett överlevnadsbehov så mycket som ett nytt behov som växt fram i takt med den utveckling vi upplevt.

En tanke om kreativitet är att människan inte kan skapa något nytt, utan begränsas till att kombinera det befintliga på nya vis ( det är enligt teorin därför aliens och moster ofta antar blandformer med mänskliga och djuriska drag). Om så är fallet, så kan det vara svårt att känna igen, uppfatta och mäta en kreativ utveckling, emedan det är desto lättare att känna igen utvecklingsprocesser som liknar dem man sett tidigare.

Mot bakgrund av detta kan jag inte känna annat än hopp och lite smådrömsk salighet över kunskapstillväxten i världen.

Den förlorade utbildningsfrågan

Igår var jag på akademisammankomst vid Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Sammankomsten ordnades av IVAs studentråd, som hade valt temat ”Samverkan mellan studenter och näringslivet” för kvällen. Vi fick lyssna till företagsledare som talade sig varma om att lyfta in studenter i verksamheten och universitetslektor Sten Ekman från Mälardalens Högskola som pratade om hur tidigt studenter bör engageras och hur överskattade de abstrakta vetenskaperna är utan tillämpning.

På det hela taget var det ingenting som var direkt fel med de uppfattningar som förmedlades under kvällen, däremot kändes det hela väldigt förvirrat och framtiden lyste med sin frånvaro. Ekman belyste en viktg fråga när han utmanade den klassiska salundervisningen i matematik till fördel för ett integrerat lärande, men detta lämnades därhän som en radikal och ensam tanke mer än en egen fråga.

För det första tror jag att man ska skilja på samverkan mellan studenter och näringsliv, samt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Det förra ordnas redan idag genom ett flertal studentorganisationer som arbetar med att skapa kontaktytor där företag kan informera om sin verksamhet och vilak karriärsmöjligheter de erbjuder. Det senare är en fråga om att integrera skarpa problemformuleringar i undervisningen och förankra den abstrakta kunskapen. Ur detta perspektiv var det en besvikelse att upptäcka att ingen av IVA-representanterna hade behagat belysa CDIO-projektet som arbetar internationellt med just dessa frågor. eftersom jag har arbetat både med CDIO och med den studentgrupps om arrangerar näringslivskontakt för Teknisk fysik på KTH är båda dessa problem välbekanta och i min vitt åtskiljda.

Vidare bör man skilja på direkt och indirekt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Projekt och gästföreläsningar är direkta former av samverkan, medan interna projekt och problemlösningsuppgifter hämtade från interaktion med externa beställare är betydligt mer indirekta.

Sist men inte minst berördes inte ens begreppet ingenjör och dess innebörd, vilket under den följande middagen visade sig innebära att man mellan åtminstone två generationer talat om vitt skilda karakteristika.

Vid sidan om dessa kategoriseringsfrågor, som förvisso delvis tog själen ur kvällen, var det väldigt ledsamt att inte höra ens en ansats till ett framtidsperspektiv på de här frågorna. Utöver återinförandet av gymnasieingenjören och utbildningsomstruktureringar återstår ändå frågan om vilka ämnen olika yrkesgrupper behöver utbildning inom, samt hur denna utbildning bäst bedrivs. Utbildningsplaner, ämnesval och förhållningssätt till kunskap tycks enligt många vara tidlösa konstanter, något som både begränsar och skadar debatten om framtidens utbildning.

Med stor sannolikhet står vi inför ett stort skifte i utbildningsmarknaden, men alltför många tycks stå med ryggen mot själva skådespelet.

Never say never, say neuro neuro neuro

Hjärnan har gjort en glidande, diskret men ack så kraftfull entré i samhället, och framtiden ser ljus ut för prefixet neuro-.

I det senaste numret av Neo presenteras under rubriken ”Jättegärna Jättehjärna” undersökningsresultat som bland annat visar att en tredjedel av alla 25-åringar inte kommer ihåg sitt eget telefonnummer. Vän av ordning och tradition höjer ett ögonbryn och känner hur hjärtat hoppar till både en och två gånger. Var är vi på väg? Blir vi dummare?

Samtidigt, någon helt annanstans eller kanske i en bokaffär alldeles i närheten av de icket ont anande 25-åringarna, står doktor Richard Restaks senaste bok The Naked Brain och bara väntar på att bli läst. Restak presenterar en framtid i vilken vi verkligen börjar förstå hur våra hjärnor fungerar, och kan använda den kunskapen för att konstruera ett neurosamhälle. Restak är noggrann med att inte skriva profetior, men vågar sig ändå på att förutspå hjärnans allt större influens på vitt skilda ämnen som ekonomi, relationer, politik, juridik och arbetsliv. Hjärnan blir alltså viktigare ju mer vi lär oss om den.

Sammantaget kanske vi ser en rätt dyster bild här? Hjärnan blir viktigare, och brittiska 25-åringar (just dessa 25-åringar var faktiskt brittiska) blir allt dummare.

Neos inblick i jättehjärnan slutar dock inte här, utan tar ett par steg till och funderar över vad vi egentligen behöver hjärnan till. Till sin hjälp tar Neoredaktionen kolumnisten David Brooks, som nyligen skrev följande i New York Times:

 ”Jag trodde länge att tjusningen med informationsåldern var att den gör det möjligt att veta mer. Men så insåg jag att det i själva verket är tvärt om – tjusningen är att den gör det möjligt att veta mindre” (Neos översättning)

På samma vis uppmärksammar Richard Restak oss på ett citat från filosofen Alfred North Whitehead:

”It is a profoundly erroneous truism . . . that we cultivate the habit of thinking what we are doing. The precise opposite is the case. Civilization advances by extending the number of operations that we can perform without thinking about them. Operations of thought are like cavalry charges in battle – they are strictly limited in number, they require fresh horses, and must only be made at decisive moments”

Kanske är det inte alls konstigt att vi inte lär oss telefonnummer utantill längre. Det blir helt klart obekvämt när vi på grund av batteritider, brist på sändarmaster eller andra svårigheter blir tvungna att använda hjärnan på det gamla viset, men det är knappast anledning nog att helt överge de nya möjligheterna. Min fysik- och matematikmagister brukade alltid säga till mig att man bara ska ha färskvara i huvudet. Allt som kan slås upp eller kontrolleras enkelt på andra vis kan man hålla hjärnan borta ifrån.

Frågan är alltså inte vad vi inte har i hjärnan längre, utan vad vi har i hjärnan istället? Dessutom borde vi fråga oss hur omvärlden spelar sin roll i ett neurosamhälle? Hur bör utbildning se ut i en värld där Google, Wikipedia och MIT Open Courseware erbjuder tonvis med kunskap knappt ett klick bort? Hur förändras politik om det visar sig finnas grundläggande strukturella neurologiska skillnader mellan sympatisörer av olika ideologier?  Hur hanterar juridiken en ”oskyldig individ” med en ”skyldig, ond hjärna”?

Restak noterar att vi inte vet när neurosamhällets revolution bryter ut, men att den troligtvis inte är långt borta och att den kommer med fundamentala frågor och förändringar i bagaget.

Stallman och den öppna framtiden

Richard Stallman, grundare av Free Software Fondation (FSF), var och föreläste vid KTH i början av veckan, en välbesökt och tankeväckande föreläsning om free software, historiskt och i framtiden. Stallman är en stark förespråkare för free software, inte open source eftersom detta i hans mening är ett sätt att undgå de etiska och politiska frågorna förknippade med mjukvaruutveckling och informationssamhället. I diskursen får stora multinationella företag och ingripande stater ta hårda verbala smällar, och Stallman återkommer till den konfrontation som står mellan den fria och den privatägda, patentskyddade programvaran. Men vad är det för framtid Stallman visionerar om, och hur ser den framtid han fruktar ut?

Stallman, tillsammans med författare som Yochai Benkler och Lawrence Lessig reflekterar över en utveckling av informationssamhället i vilket individbaserade produkter blir allt viktigare. Dels har detta tagit sig uttryck i en allt mer personifierad produktkedja, så som den beskrivs i Chris Anderssons The Long Tail, i vilken individen som produktbeställare lyfts fram på en marknad där produktpersonifiering blir allt enklare. I den andra änden av spektrat står det som Lessig kallar Creative Commons, individbaserad utveckling som ett led i produktifieringsfasen. Ett tydligt exempel på creative commons är den sprudlande verksamheten på flertalet forum på Internet, inte minst på Youtube och bland en del applikationsutvecklare inom Facebooksfären. Stallman förespråkar creative commons som katalysatorn för hela mjukvarumarknaden, så till den grad att han tillochmed nämner att han vill förbjuda stora företag av den typ som idag dominerar mjukvarumarknaden.

Stallman vill att all mjukvara ska vara fri mjukvara, vilket innebär att källkoden finns tillgänglig för envar, som själv kan modifiera den och skicka den vidare. Redan i detta påstående ryms en klyvning mellan två klassiska ideologier, socialismen och liberalismen. I socialistisk anda förmår ju faktiskt informationssamhället att göra samma information tillgänglig för alla (som har en dator), emedan gränsen mot liberalismen dras när man vill förbjuda ett företag från att hemlighålla sin källkod. En liberal hållning, vore att som lagstiftare inte skydda vare sig de stora företagen som vill hemlighålla sin källkod, eller de spridda utvecklare som av intresse eller som näringsidkare livnär sig på att utveckla och modifiera mjukvara. Om ett företag vill hemlighålla sin källkod, och om konsumenterna fortfarande efterfrågar produkten (som vi antar inte genom dolda features bryter mot någon annan explicit lag) så kommer den att överleva på marknaden.

Det är tydligt att den ideologiska miljön ser något annorlunda sett ur informationssamhällets perspektiv, när tillgångar i form av information i teorin är oändligt förnyelsebara genom otaliga kopior. Den socialistiska hållningen synes i många avseeenden mer lockande och lovande under dessa premisser än vad den kanske gör i verkligheten, men vad vi glömmer då är vår rätt att själva välja hur vi presenterar information. Det som utmärker en liberal informationspolicy i denna fråga torde vara att värna en marknad som är ständigt öppen för Schumpeters kreativa förstörelse och dess dynamik. I ett utbrett informationssamhälle där information produceras delas och skickas mellan individer uppstår ständigt nya metoder, strukturer och, icke att förglömma, ny information. Utvecklingen och spridningen av det nya bör skyddas, och just därför bör marknaden och inte lagstiftaren avgöra vilka produkter och strukturer som är önskvärda idag, imorgon och dagen efter det.

Vi ser produktion och efterfrågan bli allt mer decentraliserad och specificerad, kan vi då inte förvänta oss att marknaden på egen hand upprättar standarder, licenser och förhållningssätt i takt med denna marknadsindividualisering? Det finns redan flera oberoende kvalitetsgranskare världen över, och på sätt och vis sällar sig Free Software Foundation till dessa med sin free software-licens, vilket är ett frivilligt avtal med utvecklare och skapare om hur deras mjukvara sprids.

Den stora frågan, oavsett ideologisk bas, är förstås förhållningssättet till intellektuell upphovsrätt och kopieringsskydd. Dessa bestämmelser har hittills förtjänat sitt existensberättigande genom att förankra informationssamhället i det analoga samhället och se till att de två är så lika som möjligt. Frågan är om inte informationssamhällets kärna och egentliga värde är just att det inte är en förlängning av det analoga samhället, utan någonting nytt, och hur vi i sådana fall ska ställa oss till detta. Stallman förespråkar en hållning som behandlar informationssamhället som något nytt, men dessvärre något nytt som måste regleras kanske just för att separera det från det analoga samhället. Med större frihet i båda världarna kan vi istället hoppas på konstruktiv växelverkan.