Författare: Joakim Lundbladh

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Kontinuerligt misstag

På omslaget till Power – ett samlingsverk med texter, intervjuer och föreläsningar av Michel Foucault från perioden 1954-1984 – står följande citat att läsa:

”Nothing is more dangerous than a political system that claims to prescribe the truth”

Som Alexander Funcke mycket riktigt antyder i veckans skifte, är stasismens förmåga att att förvägra förändring lika instinktiv som grundlös. Könsbegreppet har kommit att få en binär innebörd, liksom sexualitetsbegreppet kommit att begränsas till en rad fastställda och distinkta kategorier. Vad som glöms bort är att diskretiseringen bara existerar som en språklig hänvisning till en kontinuerlig biologisk mångfald och ett kontinuerligt spektrum av preferenser.

I nr 3 2006 av magasinet Neo konstaterade Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, att könet sitter i hjärnan. Dahlström visar att olika aktivitet och proportioner mellan olika delar av hjärnan är starkt korrelerat till människans beteende och sexulaitet. Anledningen till att det är så lockande att göra en enkel kategorisering är att statistiken stödjer det, då de flesta män agerar på ett visst sätt och de flesta kvinnor på ett annat. Vad som faller bort i en sådan analys är alla dem som ligger emellan statistiska extrempunkter, och kanske är det lätt hänt eftersom vi helt enkelt saknar förmåga att identifiera och känna igen dessa.

Människor identifierar, känner igen och bedömer varandra utifrån grovt tillyxade kategoriseringar helt enkelt för att vi biologiskt inte förmår bättre (än). Hur ofta har man inte mött någon på ett tåg som alldeles säkert hade precis likadana ögon som en gammal vän eller partner, och hur osannolikt är inte det egentligen?

På samma vis bygger språklig kommunikation på diskretisering och enklare kategorisering (tings förhållande till varandra och en själv), något som ytterligare bygger på illusionen av att kategoriseringen i själva verket skulle vara naturlig, av någon oviss gud given. Frågan är om den mänskliga ivern för mönsterigenkänning och kategorisering rättfärdigar att varje individ ska tvingas anpassa sig till dessa artificiella, approximativa kategorier? Borde inte istället kategorierna iterativt anpassas till den empiriska verkligheten? Om svaret på den första frågan är ja, så bör lagstiftarna genast frysa kategoriseringen och införa straff för allt som antyder dess bristfällighet. Om svaret å andra sidan är nej, bör lagstiftarens uppgift istället vara att minimera den kategorisering som krävs för att stifta lagar, och omintetgöra de lagar som upprätthåller förlegade kategoriseringar. Om människor utvecklas, behöver då inte även våra kategoriseringar göra det?

Foucaults påpekande om maktens förhållande till sanningen gör sig utomordentligt väl till pass i betraktandet av individuella egenskaper och karakteristika, inte minst sexualitet och kön. I föreläsningsavsnittet Truth and the Juridical Forms i samma bok som ovan skriver Foucault:

”Indeed, I would be very pleased if at the end of each lecture you would voice some criticisms and objections so that, insofar as possible and assuming my mind is not yet too rigid, I might gradually adapt to your questions and thus at the end of these five lectures we might have done some work together or possibly made some progress

…

I will try to present what constitutes the point of convergence of three or four existing, already-explored, already-inventoried series of inquiries, which I will compare and combine in a kind of investigation. I won’t say it is original, but it is at least a new departure  ”

Hur anspråkslös och simpel Foucaults inledning än må låta, är det ändå den kanske viktigaste läxa såväl lagstifatre som människor i allmänhet kan lära sig. Vi uppfattar inte allt, vi uppfattar allt på olika vis och tillsammans kan vi kanske uppfatta vad vi inte uppfattat själva.

Ang. Det sista partiet: Inte en produkt, ett symptom!

Nicklas Lundblads weberska analys av bloggosfären lämnar mig med en orolig fundering: Vad händer om bloggosfären inte är en produkt, utan snarare en indikator?

Det svenska systemet tycks implodera under sin egen oförmåga, och efter att ha sett så väl vänster- som högerstyre resultera i så uttänjade kompromisser att de inte längre uppfyller de värden besluten först var inriktade på att säkerställa. I FRA-debatten har alla svar och kommentarer från makthavarmegafonen låtit klargöra vad svensk politik allt mer kommit att handla om: kompromisser och beslut för kompromissernas och beslutens egen skull.

I FRA-frågan har man pratat om vad man tänker eller vill göra med de befogenheter som lagen ger, och inte en enda gång har man besvärat sig med att fundera över beslutets principiella innebörd, det vill säga vad man kan göra med de nya befogenheterna (Se Roland Poirier Martinssons utmärkta kolumn på ämnet). Den typen av resonemang borde vara omöjliga, de borde inte accepteras av väljare. Det är en enormt kortsiktig mentalitet som svenska politiker uppvisar, och det ger oss som Johan Norberg så väl påpekar all anledning att granska inte bara FRA-frågan utan hela maktapparatens och alla makthavarnas demokratiska hälsa.

Reduceringen av maktdelningen i det svenska systemet tycks kräva en principiellt resonerande och ideologisk regering och riksdag, eftersom allt fler utredningar blir allt kortare och allt oftare utförs av en enda utredare (som till skillnad från de flesta grupper kan antas vara mer partiska åt egna intressen). Att låta ett sådant statsväsen styras av en ideologilös ledning (som helt glömt sitt förflutna och sopat gamla sanningar under mattan) skapar inte bara kortsiktiga, utan även inskränkta beslutsunderlag och beslut. Beslut som ibland blir lagar.

Tänk om bloggosfären, det sista partiet, inte är en produkt, så mycket som ett symptom. Pratare är ingenting nytt, men bloggosfärens förmåga att sticka ut från maktharvarpolitikernas tomma ord tycks tudelad. Förutom pratarnas traditionella roll, har bloggosfären även kommit att bära ideologins kanske sista fana i Sverige. Och det sticker i ögonen, för det påminner om det ansvar som faktiskt vilar på, och som medborgarna lagt hos, männen och kvinnorna med de tomma orden. Måtte de inte tappa balansen när de dagarna i ända slår knut på så väl sig själva som varandra.

Veckans Skifte: Det sista Partiet

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Nicklas Lundblad. Nicklas är (bland annat) jurist, doktor i informatik och European Policy Manager vid Google. Nicklas har dessutom en fil.kand i teoretisk filosofi. Mycket nöje!

—

Det finns många sätt att förstå bloggosfären på. Det visar inte minst de inlägg om den interaktiva medborgaren som Skiften tidigare publicerat. Kanske kan det också finnas något att vinna på att leta i de dammiga sociologiska klassikerna för att se om det finns några ledtrådar. Särskilt Max Weber dyker upp i tankarna när jag sitter ned och analyserar diskussionerna om först upphovsrätten och sedan FRA.

Det är för det första bländande klart att bloggosfären är värderationell till skillnad från en alltmer målrationell politisk organisation i samhället i övrigt. Den som undrade var den ideologiska värdeproduktionen tog vägen kan sluta undra: bloggosfären definierar sig själv utifrån just sin förmåga till det principiella resonemanget, till att stå upp klart och enkelt för grundläggande värden som frihet, integritet och kunskap. Detta är en viktig ledtråd till varför krishanteringen i samband med både FRA och diskussionerna om Renfors varit så erbarmerliga. Den politiska elit av PR-konsulter som kommit till makten har utgått från att vi lever i en post-värderationell värld – att det handlar om att hitta kompromissen i stället för det rätta svaret. I denna antiplatonska analys av politikens sfärer finns inget utrymme för det märkliga djuret från Internet som i stället tycks navigera i politikens vatten utifrån en moralisk ledstjärna. Alltså möts de värdebaserade argumenten av än mer målorienterad rationalitet som bara lyckas – till både form och innehåll – övertyga bloggosfären om både det korrekta i den egna positionen och det sedeslösa förfall som politiken försjunkit i.

Liksom Weber arbetar jag med idealtyper här, men jag tror att det ligger något viktigt i denna förenklade skiss av bloggosfären, jag tror verkligen att det bara är möjligt att förstå den som man också förstår att den är den kanske enda värderationella aktören i dagens politiska fält.

För det andra tror jag att det finns mer att lära av Weber, och det som slår mig är att det är ganska klart att bloggosfären i Webers analys skulle vara ett parti. Det är – jag vet – en ickeintuitiv analys, av flera skäl. Det går inte att rösta på bloggosfären och den söker inget eget mandat, eller ser åtminstone inte ut att söka något mandat, men det är bara sken. Den som verkligen läser reaktionerna på FRA-lagen och söker igenom artiklar och citat kommer snart att finna att bloggosfären visserligen inte söker något eget mandat, men den påverkar den faktor som allt fler kommit att inse är avgörande i de moderna valen: mobiliseringen av väljarna.

Analyserna av Karl Roves strategiska geni slutar alltid i analysen att han inte vann några nya väljare för det republikanska partiet, men att han lyckades mobilisera den kristna högern genom att förvandla rätten för homosexuella att gifta sig till en fråga som fick denna grupp att verkligen gå att rösta (även om demokraterna år 2006 fattade detta). Likaledes finns i dag inom det demokratiska partiet en stor oro för att den utdragna striden mellan Clinton och Obama skall leda till att Clintons sympatisörer väljer att stanna hemma. Ett modernt val vinns av det parti som inte bara har flest sympatisörer, utan som också lyckas mobilisera dem.

Bloggosfären söker inget eget mandat, men är helt enkelt det parti som styr denna variabel i det nya framväxande politiska systemet i de moderna informationssamhällena, skulle Weber kanske konstatera. Se till exempel på Göran Skyttes hot om politiskt celibat i SvD i lördags (ännu ej på nätet!). Eller på Johan Norbergs funderingar på soffan.

Utifrån dessa skisser kan man nu formulera två för mig intressanta frågor:

1) Hur bör politiska strateger förhålla sig till det värderationellas återkomst – återmystifieringen för att leka med ännu en Webersk term som Peter Norberg brukar fundera kring – av den svenska politiken?

2) När får vi de första opinionsundersökningarna som också innehåller frågan om mobiliseringsgrad? Det vore oerhört spännande att ge människor möjligheten att säga att de skulle rösta på moderaterna, men att de kommer att stanna hemma. Det skulle vara ett direkt mått på misslyckandet att förstå värdenas återkomst i politiken.

Och ett tips i sommarvärmen: läs om Weber. Det är en fantastisk upplevelse, och ett knivskarpt instrument för att förstå delar av samtiden.

Ang. Interaktiva medborgare: Pratarna är inget nytt fenomen

Johanna Nylander skriver om det allt mer interaktiva samhället, och framför allt om interaktiva informationsflöden. I Politiken är interaktiviteten ingenting nytt, men det är ett fenomen som vuxit sig tydligare och mer öppet betydelsefullt i den allmäna debatten.

Det har alltid funnits en tröskel för politiskt engagemang, även passivt sådant. Många har nog hittills kryssat i personvalsblanketten mer utifrån ställningstagandet att de minsann ska utnyttja sin rätt att kryssa än utifrån principiella argument för och emot respektive kandidat. Tröskelns höjd beror åtminstone delvis på det politiska systemet, och man kan gissa att det relativt introverta och maktcentrerade svenska systemet knappast varken sänker tröskeln eller uppmuntrar till engagemang.

I Beslutsteorin har man länge frågat sig hur mycket information det är rationellt för en beslutsfattare att samla innan ett beslut tas. en teori är att ytterligare information successivt skulle få ett avtagande värde, men kanske bör man också ta hänsyn till den miljö i vilken beslutsfattare agerar.

Även om det svenska systemet kan synas ofördelaktigt, så har ändå informationssamhället lagt grunden för en mer lättillgänglig informationsinsamlingsprocess i det moln av redan enagagerade som omger de politiska besluten. De som tidigare delade sitt engagemang med sin närmasta krets av nära och kära kan idag nå ut till så gott som vem som helst med sina tankar och reflektioner, och så gott som vem som helst kan dessutom nå till alla dessa tankar och reflektioner. Skillnaden är att informationssamlingsprocessen nu i allt större utsträckning lösgör sig från de traditionella kanalerna, och därmed förlorar makthavarna makten över den information som omger deras verksamhet. 

Neos Peter Wennblad skriver om pratarens roll som vinnare av val, och hur detta helt tycks ha gått Alliansen förbi. Prataren är ingenting nytt, men informationssamhället har fört ut pratarna i ljuset och givit dem mikrofoner.

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: Utan stödhjul

Det är intuitivt lockande att inför förändring och nya samhällsfenomen tala om skyddsmekanismer. På en mikronivå talar man om hur privatpersoner och företag kan anpassa sig till de nya omständigheterna, och på en makronivå handlar det om hur stater anpassar sig till såväl nya förhållanden som till de anpassningar som sker på mikronivå. Men diskussionen handlar allt som oftast om nya mekanismer för nya fenomen. En annan, minst lika intressant och relevant, fråga är den om befintliga mekanismers evolutionära stabilitet och överlevnadsförmåga i nya miljöer.

Ett tydligt exempel på en sådan fråga berör Nicklas Lundblad i den något till åren komna boken Teknoptopier (Sanning att säga är boken minst lika, om inte mer, läsvärd idag). Lundblad undersöker juridikens förhållande till tekniken och berör då framförallt det potentiellt paradoxala förhållandet mellan en stadig och stabil lagstruktur och en allt snabbare teknikutveckling. Traditionellt innehåller lagstrukturen en inneboende tröghet, vilket hittills har setts som någonting positivt.

Historiskt har tröghet setts som en god mekanism för att förhindra att en liten maktelit förändrar ett samhälles grundläggande förutsättningar över en natt. I många juridiska sammanhang är detta troligen fortfarande sant, men inte nödvändigtvis i alla. I och med informationssamhällets framväxt och nätverkens utbredning och tillväxt har makten kommit att förskjutas, eller kanske snarare sträva mot en tydligare decentralisering. Utan att gå för djupt in i just denna diskussion om makt, information och informationsteknik (Nicklas Lundblad gör en mer intensiv djupdykning i denna fråga) kan vi nöja oss med att konstatera att en godtycklig individ idag har en större makt i form av en bredare flora av informationskanaler, och dessutom möjligheten att själv producera och sprida information till mycket låga kostanader. Frågan är hur detta påverkar en gammal mekanism som tröghet.

Är det möjligen så att vi måste omvärdera gamla mekanismer och öppna upp för en mer dynamisk syn på mekanismer som instanser i en födelse/döds-process?

Idag är det inte tillräckligt att konstatera att tröghet är positivt för att skapa en robust samhällsordning. Decentraliseringen av informations- produktion/konsumtion via olika kanaler skapar en inneboende tröghet, som delvis ersätter den önskan om robusthet som medvetet institutionaliserad tröghet tidigare eftersträvade. Det är helt enkelt naturligt svårare för en mindre maktelit att kontrollera all information och alla informationsflöden än det var när den som ville komma till tals behövde en egen tryckpress.

Vi bör fråga oss vilken roll en gammal mekanism som tröghet har att spela idag, och inte blint använda oss av den under alla omständigheter bara för att den tidigare uppfyllde ett rättfärdigat syfte. Är det inte tillochmed nödvändigt att utvärdera huruvida viss befintlig lagstifnting fortfarande fyller ett syfte när en grundläggande mekanism förlorar eller förändrar sin funktionalitet?

Är det möjligtvis så att strävan efter teknikoberoende eller teknikneutrala lagar är en felaktig strävan att inkorporera delar av informationssamhället i en säkerhet (ett trögt juridiskt system) som helt saknar syfte för de berörda strukturerna? Dessa har redan en egen inneboende, och dessutom dynamisk och med relativa mått demokratisk, tröghetsmekanism. Måste de omfattas av samma juridiska apparatur (och till hur stor utsträckning är denna applicerbar?) som allt annat bara för att det känns tryggt, eller borde vi tänka om? Hur många andra av gamla lagars syften uppfyller redan det nya fenomenet? Och var går gränsen för när det blir onödigt att behandla det med samma lagar som används för andra fenomen, eftersom de inte tillför någon utökad nytta eller säkerhet? Detta resonemang bygger alltså på antagandet att vi har lagar vars enda, eller ens primära syfte, kanske inte är den regel de befäster och uppbär. Sådana lagar kan exempelvis vara moraliserande och ”vägvisande”, vilket i praktiken betyder att man kanske inte ens förväntar sig att lagen strikt efterlevs.

Ett annat exempel är fildelningsfrågan, där äganderätten till och från lyfts in i argumentationen. Faktum är att äganderätten och ägandet som fenomen, och tillika stöld som handling, inte har samma applicerbarhet på imateriella, digitala föremål (inte ens begreppet föremål gör sig särskilt väl här eftersom det hänvisar till det fysiska rum som karakteriseras av ändlighet för varor). Vad är det då som rättfärdigar att nya fenomen per definition ska passas in i befintliga, och ibland föråldrade strukturer?

Stödhjul kan vara bra att ha på sin första cykel, men man ska kanske inte flytta över dem när man skaffar bil…

Veckans Skifte: Informationssamhällets decentraliserande effekt

MagritteDet finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.

Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.

Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:

“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.

Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”

Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta

vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.

När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.

Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.

Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.

Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.

FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.

zp8497586rq

Ang. Energi: Ett skifte av skiften

Energifrågan väcker många känslor, och bemöts med många olika ansatser från många olika perspektiv. Det som gör frågan så infekterad är att den behandlas som en enda fråga. Energifrågan är egentligen en myriad av små frågor, som föranleder lika många, men olika, skiften. Det energiskifte Alexander Funcke spanar efter går alltså rimligtvis inte att finna i ordets klassiska bemärkelse.

Dels kan energiskiftet delas upp i fragment avhängiga på olika delar av den integrerade energibranschen, och här kommer Hayeks informationsteori väl till pass för att måla upp den enorma mängd av tyst, decentraliserad kunskap som marknaden som helhet besitter. I ett mer grovkornigt perspektiv kan energilandsapet delas upp mellan utvecklade energiproducenter/konsumenter och icke utvecklade.

För utvecklingsländer handlar energiskiftet om att få energi, och att få ren energi i form av ex. kärnkraft. I detta perspektiv handlar inte energiskiftet om att erbjuda experimentella metoder med vindsnurror och solfjädrar, utan om att skapa en stabil energiinfrastruktur. Ofta handlar detta framförallt om att erkänna äganderätte så att potentiella konsumenter kan äga sina hem och således bli reella konsumenter.

Ur ett i-landsperspektiv handlar energiskiftet om att ta till vara på marknadens kunskap och utveclingsdriv, och söka den kreat

iva förstörelsen inom energisektorn. Detta görs dock inte bäst genom skatter, avgifter, förbud och regleringar. Man talar mycket om att även låga koldioxidskatter kan förändra incitamentstrukturen för vind- och solkraft så att de blir fördelaktiga. Men vad innebär detta egentligen? Det innebär att man forcerar fram incitament för alternativ som inte genom marknadssignaler själva förtjänat den potential som artificiellt påtvingas dem. Dessutom innebär det att samma alternativ subventioneras, förutsatt att det nu är det man gör med inkomsten från koldioxidskatten. Men vad händer om våra rösthungriga politier har fel? Vad händer om vind och solkraft visar sig vara otillräckliga? Om de var så fantastiska som de framställs, varför exploderar då inte marknaden för sådana energilösningar? Risken med hårda energi- och miljöpolicys är att de är blinda inför framtida incitamentsdynamik så väl som den tysta kunskap som finns spridd på marknaden i dagsläget, och även riskerar att förblinda andra aktörer på marknaden. Kort sagt vet marknaden gemensamt mer om problemen än vad subventionerande politiker gör.

Sammantaget kräver energifrågan hela den dynamiska, globala marknad som den katalysrerar för att kunna nå tröskelvärdet för ett riktigt skifte. Det enda vi kan hoppas på med förenklingar, artificiella incitament och ekonomiska omfördelningar rättfärdigade med en grumlig kristallkula, är att bara köra lite vilse.

zp8497586rq

Ang. integritet: Tankar från en privat bubbla i rumtiden

Vad är integritet? Från riksdagens talarstol ljuder okunskapen och arrogansen ohämmade ur Helena Rivieres (m) mun:

”En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.”

Integritet är ett begrepp delvis utan integritet. Integritet handlar om kontroll och rätten till kontrollen över den egna varelsen. Det handlar om en privat sfär. Men sfären är inte bara en begränsning i rum, utan också i tid. Det är skillnad på att filma en person i en butik under ett 10 min långt besök, och att övervaka samma person en hel dag, ovsett vart han/eller hon beger sig. Dessutom handlar det om vem som övervakar. Integritet handlar alltså delvis om intimitetsnivå, men även om varaktighet i tid och övervakaridentitet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter.

Intimitetsnivå är ett mått på vilka delar av en persons privata sfär som görs tillgängliga, och då innefattas enbart sådant tillgängliggörande som sker utan personens aktiva godkännande, agerande och/eller vetskap. Rimligtvis är individen själv ansvarig för den exponering det innebär att visa sig bland andra människor (man skulle däremot kunna fråga sig om individen har upphovsrätt till intrycket av hennes själv hos andra. Förespråkare av upphovsrättens inflytande på det imatriella borde kanske tendera till att tycka så?), och häri ligger en avvägning hos individen mellan att gömma sig, eller verka och samverka och tillåta andra att se vad hon gör. Övervägandet i sig behöver inte ens vara baserat på motsättningar, somliga tycker ju trots allt om att synas. Man ska dock minnas att det finns de som inte tycker om uppmärksamhet, eller som vill minimera den. I informationssamhället gäller samma premisser. Du väljer vad du berättar om dig själv på Facebook, och du väljer tillochmed vilka tjänster och nätverk du använder. Däremot måste den elektroniska trafiken i form av mail och privata meddelanden anses vara en del av den mer intima konversationen, liksom vad man gör på slutna tjänster, så som det elektroniska bankkontot.

Angående intimitet så kan man intutivt tänka sig att vissa saker känns intimare än andra, exempelvis sex, duschar eller allsköns annan nakenhet. Även andra saker känns intima, konversationer med nära vänner, ekonomiska ärenden med mera med mera. I somliga av dessa aktiviteter delar vi vår integritet och privata sfär med andra, men under den strikta förutsättningen att vi valt vilka de ”andra” är och att premisserna är utformade och godkända av båda parter.

I takt med att informationssamhället integrerats i det gamla samhället, har allt fler i allt högre grad fört över ansenliga delar av sina bestyr till elektronisk form. Detta är ännu en inte helt van form för oss, och det är därför kanske inte så konstigt hur frekvent det förbises att elektronisk övervakning idag innebär övervakning av allt från när du betalar räkningar till dina nätdejter, begravningsplanering, husköpande, och kanske, kanske rent av ett bootycall via webkameran.

Intimitet är inte bara en fråga för fysiska personer, utan även för organisationer. Närmast till hands ligger företag som hanterar information explicit, men även finansbranschen eller större börsnoterade bolag berörs i det att deras informationsflöden blir potentiellt transparenta för en okänd tredje aktör, inte i form av någon enstaka hacker utan av en stat.

Detta för oss in på frågan om övervakaridentitet. Spelar det någon roll vem som övervakar oss? Om så, hur och varför? Naturligtvis spelar det roll! Det finns en skillnad mellan enstaka butiksägare som använder videoövervakning för att förebygga och undvika stöld och/eller rån, och att din granne följer efter dig på dagarna med en kamera. På samma vis spalr övervakarstaten i en helt egen division. Med möjligheten att lägga kraften bakom en stat på övervakning innebär att övervakarperspektivet utgår från identiteten på den övervakade snarare än någonting annat. Den enstaka butiksägaren bryr sig inte om vem du är eller varför du är i hans butik (självklart föredrar han om du handlar), så länge du inte försöker begå ett rott mot honom. Större företag kan vilja charma dig med rabatter för att få övervaka ditt konsumtionsbeteende, men det är en annan sak. En stat å andra sidan, övervakar samhället i brottsförebyggande syfte. Vad betyder detta? Är vi oroliga att någon ska stjäla parkbänkar? Är vår övervakariver, för genom demokratins vackra formel är deras beslut vårt, baserad på ett upplevt hot mot samhället? Kan någon stjäla samhället? Råna det? Knappast. På sin höjd kan kriminalitet rikta in sig mot medlemmar i samhället. Ett sådant brott skulle kunna vara ”stalking”, och då kan man förstås tänka sig att det är bra att övervaka alla så att man kan försäkra sig om att ingen övervakar dem mot deras vilja…eller?

Övervakaridentiteten är framförallt en fråga om perspektiv, incitament och syfte. En övervakarstat utan specifika syften (för att kalla det liggande förslaget för varken specifikt eller syftesorienterat vore bara larvigt) är läskig just därför att den har en implicit makt att i efterhand komma på vad det är man egentligen övervakar. ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta” är en tom fras tills ordet ”fel” görs absolut och definieras. Vad är fel? Vem ska få avgöra det? Staten kanske?

Om överakarens identitet är en rättstat, bör då inte övervakandet relateras till en brottsmisstanke? Det känns allt annat än familjärt att ett system som rättstaten, som utvecklats för att skydda individens fri- och rättigheter, ska utgå från att alla individer är på väg att begå brott och därför måste övervakas. Den integritetspenetration övervakningen innebär kan ju inte rättfärdigas med ett brott eller en konkret brottsmisstanke eftersom någon sådan inte finns! Då är frågan vad övervakningen syftar till att uppnå, och därmed vad rättstaten syftar till att uppnå, eftersom dess verksamhet uppenbarligen utökas så fort icke motiverad övervakning integreras i dess kontinuerliga verksamhet.

Slutligen återstår tidsaspekten av övervakandet. I den tidigare nämnda enstaka butiken övervakas man utifrån en tyst överenskommelse (det ska skyltas!) så länge man vistas på någon annans egendom (Reclaim the Streets har fel, det är inte deras märesvarubutiker…). Det är ägaren till egendomen som sätter upp premissen om övervakande och samtidigt förbinder sig att upphöra i sitt övervakande när man lämnat butiken. Hur fungerar detta med en övervakarstat? Den tysta överenskommelsen tycks då utvidgas till allt som inte kan specificeras som privat fysisk, faktisk mark, samt alla signalspektrum du kan tänka dig. Kan det verkligen försvaras som en tyst överenskommelse att övervaka medborgare, eller kunna övervaka dem utan given anledning, så fort de inte gömmer sig i sin sedan åtta generationer nedärvda jordkällare?

Ska staten få övervaka kontinuerligt över sina nyvunna spektrum, eller bör det utfärdas övervakningskvoter i termer av tid? ”Du har 3 timmar kvar att övervaka för, det är dags att fylla på ditt kort”? Tiden är i detta sammanhang dels ett mått på kontinuerlig följd genom rummet, men också ett mått på penetrationsdjup i mått av intimitetsnivå. Tiden är på det viset en korrelerande faktor som beskriver utvecklingen av intimitetsnivån och övervakaridentitetens roll i rumtiden. Sammantaget kan vi se att längre övervakning per definition bli intimare (du lär dig mer om den övervakades personlighet ungefär som om ni lärde känna varandra som de bästa av vänner, jag förutom att hon/han inte vet om det förstås). På samma vis blir övervakaidentiteten viktigare vid längre övervakningssekvenser, eftersom frågan är vilka denövervakandes incitament är. När ser vi det första stalkerfallet i vilket en statligt anställd använder starka statliga övervakningsverktyg för att kunna bli intim med sitt offer? När ser vi den första vitryska mutan till en svensk statligt anställd, ämnad att vertyga denne om att ta fram bara tre, fyra namn på vitryska oppositionister och deras svenska bekantskaper som har postat textmaterial om Vitryssland från Sverige? (Vitryssland kan sitt övervakande, kanske kan de rent av ge lektioner till riksdagen i utbyte mot namn?)

Övervakningsfrågan är aktuell nu, och har varit det länge. Frågan är vems frågan är. Riksdagspartierna lutar i sitt agerande allt mer mot att övervakning är statens rätt genemot medborgarna, för deras eget bästa. Detta är en enormt intressant, om än något dimmig, tankekedja. För att stödja en sådan åsikt måste man hävda att staten, som är vald av folket, vet bättre än folket själva vad de vill och inte vill (till samma intimitetsnivå som övervakningen ifråga omfattar). Dessutom hävdar man att staten inte vill bedriva övervakning i egenintresse, utan för medborgarnas säkerhet, samtidigt som man med övervakningstekniken sätter ett laddat vapen mot tinningen på varje man, kvinna och barn i samhället. För att vända på argumentet om vilka som behöver oroa sig kan man konstatera att ”Ingen som övervakas av någon med ett samvete som motsvarar den övervakades preferenser för övervakning behöver oroa sig”. Nu känns det genast lite mindre enkelt och kanske en smula mer riskabelt, inte sant?

När riksdagen nu, med handviftningar om grönbete, integritet som karaktärsdrag, tårar, partilinjer och byråkrati, rör sig mot beslut i FRA-frågan, rör de sig också mot ett principiellt ställningstagande i frågorna:

1: Spelar integritet någon roll?

2: Vems är integriteten, och vilken rätt har andra till den?

3: Till vilken gräns är övervakning en stats rätt mot samhället och medborgarna, oavsett deras åsikt (eller vetskap)?

Vad är väl en nationaldag?

I en tid där informationssamhället och den tekniska utvecklingen har fört världens alla hörn närmare varandra finns det anledning att se över vissa koncept. Ta ordet ”nation”. Vad betyder det? Vad bär det för kategorisk pekare till vår gemensamma förankring i verkligheten?

En nation kan tolkas som ett geografiskt specificerat landområde inom vilken en uppsättning lagar och förordningar delas mellan och styr ordning hos dem som lever på detta område. I någon mån är detta också definitionen på familjen svensons tomt, inhängnad med ett sött trästaket i rött och vitt. Vän av ordning avbryter här och menar att staten inom vilken familjens tomt ligger har överordnad auktoritet i rättsfrågor. Men hur förhåller det sig då med sammanslutningar som EU, som tveklöst utövar ett inflytande på exempelvis Sverige?

På Wikipedia finner man följande definition för nationsbegreppet:

”A nation is a defined cultural and social community. In as much as most members never meet each other, yet feel a common bond, it may be considered an imagined community. One of the most influential doctrines in Western Europe and the Western hemisphere since the late eighteenth century is that all humans are divided into groups called nations.”

Med denna definition blir nationsbegreppet i allt högre grad någonting som inte alls begränsas till den fysiska världen. Relationen mellan stat och nation blir svagare och nationsbegreppet som sådant luckras upp iochmed att geografiska avstånd förlorar alltmer av sin betydelse, och gemene individ är inte längre inskränkt till bara socialisera, handla och kommunicera med de närmaste grannarna eller grannbyarna. Denna uppluckring blir ännu tydligare i ljuset av de många artificiella världar som stjäl alltmer beundran, popularitet och tid från allt fler människor. Vad är egentligen en nation? Är det något fysiskt eller är det ett förhållningssätt eller ett kontrakt till vilket individen ansluter sig av egen fri vilja? Och om det är ett kontrakt, hur kommer det sig då att vi skiljer på analoga och digitala nationer? Är det inte både möjligt och rimligt att handlingar utförda i digitala nationer bör bedömas efter de ramar som gäller där, emedan analoga handlingar på samma sätt regleras av andra kontrakt? Är det inte redan så att vi ingår nya kontrakt för att få tillträde till digitala världar som exempelvis de i World of Warcraft?

Är det kanske tillochmed så att nationsbegreppet kan förverkligas i högre grad under digitala förhållanden än under fysiska? Det är först när geografiska avstånd och externa faktorer helt förlorar sin betydelse som en nation helt byggd på kulturella och sociala värderingar och preferenser kan skapas, och det är väl egentligen först då som det blir praktiskt rimligt att påstå att individen kan välja sin nation?

Den kontaktpunkt som existerar mellan en geografisk stat och en artificiell är de serverstationer som bär upp den artificiella staten, och huruvida deras geografiska plats verkligen är relevant för att avgöra vilka regler som gäller är allt annat än klart. Vad händer om motsvarande servrar skjuts upp i rymden och drivs med hjälp av solpaneler (eller drivs från svampliknande flytande plattformar på internationellt vatten)?

I det potentiella gränsområdet till ett skifte, om så bara för för ett begrepp eller koncept, som detta är det svårt att inte undra när firandet av second-life-nationaldagen är lika självklart som firandet av den svenska nationaldagen?