Författare: Joakim Lundbladh

Veckans Skifte: e-romantik —’-,{@

Ibland kan det tyckas som om allting har försetts med prefixet e-, och ingenting verkar undkomma den framryckande digitaliseringen. Mestadels ligger dock fokus på produktion, marknader och näringsliv, emedan den individuella sfären lämnas märkligt oberörd i debatten, förutom när den kränks av spaningssugna lagstiftare förstås.  Men vad betyder egentligen digitaliseringen för oss personligen? Vad betyder det nya informationssamhället för, säg, romantiken?

I takt med en utvecklad och allt mer mångfacetterad kommunikationsinfrastruktur har villkoren för kontakt och samtal förändrats drastiskt. Från att historiskt inte ha kunnat kommunicera alls på distans, via brev, budbärare, telegram, och telefoner har nu flirtande par mobiltelefoner, chattkonton och facebook som i praktiken gör dem kontaktbara 24h/dygn. Detta förändrar förutsättningarna, dynamiken och interaktionen i nya relationer, och då inte minst romantiska relationer. Och vi kommunicerar inte bara mer, vi kommunicerar annorlunda!

Utöver ett otal optimeringsmotorer som dagligen matchar ihop tusentals männisnkor med varandra via intressen, värderingar och beskrivningar av drömpartnern – och ytterligare en kaskad av sociala nätverk för dejting – ser vi också romantiken leta sig in i mindre väntade format. ett småvärmande exempel på detta är giftemål i WoW:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=A9K-Mc3AZZU]

Överlever romantiken digitaliseringen och informationssamhället? Förändras den? Eller blir den starkare av att bevara sin struktur i en föränderlig omgivning? Vad händer med poesin, nedskriven på ett välvalt ark av lite finare kvalitet med lite grövre struktur? Mixbanden kanske lätt kan bytas mot youtubeklipp? Man kan gissa att riktiga rosor fortfarande slår talstreck och snabel-a, men är det också romantiskt att inte kommunicera? Förr var tystnad och väntan en naturlig del av kommunikationen mellan
möten, men idag behöver det inte vara det på samma vis. Frågan är om
väntan och tystnaden har ett värde i sig, och vilka uttryck det i så
fall tar sig i form av nya normer och beteenden?

Många är de som tror sig ha förstått och mästrat ”spelet” bakom kärlek och romantik, men ännu tycks ingen sådana teori vara mer än resultatet av lite väl starkt självförtroende från författarhåll. I någon mån har romantiken och kärleken det gemensamt med kreativiteten, att ett av begreppets mest centrala världen är dess obeskrivbarhet. Vi kan inte explicit definiera romantik, men vi vet när någonting är romantiskt.

Vill vi i framtiden paras ihop utifrån optimal matching för att spara tid, eller vill vi jaga och bli jagade på en fuzzy, analog marknad? Vill vi kanske designa vår egen artificiella dejt? Hur vill vi bli uppvaktade/uppvakta, och vad tycker vi är romantiskt imorgon? Vill vi ens ha romantiken kvar?

Jag vill nog ha romantiken kvar, och jag tror nog att poesi gör sig bättre på ett väl valt gammeldags pappersark än i ett chattfönster, men jag känner mig förvånansvärt och ovant konservativ och föråldrad i sammanhanget.

Ang urbana rum: Det humana rummet

Alexander Funcke lyckas i veckans skifte binda samman en rad olika frågeställningar i ett uppfriskande helhetsperspektiv. Jag önskar emellertid snöa in mig lite mer på balansen mellan människans inverkan på rummet och rummets inverkan på människan.

Bruce E. Wexler, professor i psykiatri, utvecklar i sin nya bok Brain and Culture sambanden mellan de olika vetenskapliga ansatser som försöker utforska människans beteende, sinne och hjärna. Wexler noterar redan i inledningen till boken hur viktig amspelet mellan människan och hennes omgivning är. Nyfödda barn tar intryck av sin omgivning för att under sin uppväxt och fram tills dess att de är unga vuxna lära sig såväl naturliga funktioner som sociala normer. Wexler pekar vidare på hur unga vuxna genomgår en transition från att främst påverkas av sin omgivning till att främst påverka den. Vi låser oss mer i uppfattningar och värderingar (vi har svårare att lära oss nya saker, och när vi lär oss något ser processen annorlunda ut än den gjorde när vi var barn), och vi börjar projicera dessa värderingar på vår omgivning. Människan är den varelse på Jorden som mer än någon annan livsform påverkat och påverkar sin omgivning, och det är i ljuset av detta som Wexler gör en riktigt intressant observation:

”These human alterations in the shared social environment include physical structures, laws and other codes of behavior, food and clothes, spoken and written language, and music and other arts. In recent decades, children in Euro-American societies have been raised in almost entirely human-created environments. It is this ability to shape the environment that in turn shapes our brains that has allowed human adaptability and capability to develop at a much faster rate than is possible through alteration of the genetic code itself. This transgenerational shaping of brain function through culture also means that the processes that govern the evolution of societies and cultures have a great influence on how our individual brains and minds work.”

Ur Wexlers observation kan vi ställa oss flera frågor angående den urbana miljöns framtid. Är det exempelvis möjligt att människan drivs av en intern vilja att forma och förändra sin omgivning, och att stadens unga därför ser landet som en förändring från den naturliga miljön (staden) och därmed revolterar mot staden precis som urbaniseringen var en revolution mot landsbygden? Mer intressant är dock att fråga sig hur människans relation till omgivning tar sig uttryck i informationssamhället och i artificiella miljöer.

Internet är här intressant på flera vis, inte minst eftersom dess infrasturktur egentligen inte är spatial. Delvis erbjuder Internet varje individ lägre trösklar för att förändra omgivningen, men samtidigt erbjuder Nätet en liten skapande elit möjligheten att inte bara alterera sin omgivning, utan även att skapa den från grunden.

Att artificiella världar tar intryck av spatiala rum och grundläggande fysikaliska lagar  (även om brott mot sådana lagar är vanligt förekommande är de alltid distinkta och medvetna brott och inte effekten av försummelse eller en upplevd ickekorrelation mellan världarna) är för de flesta antagligen intuitivt tilltalande, eftersom det erbjuder en trygghetsram som vi känner igen och inom vilken vi sedan kan alternera och alterera efter smak och tycke. Det viktiga är att vi utgår från en norm som gör det möjligt för oss att definiera något sådant som ett regelbrott (ex. att upphäva gravitationen), så att vi kan relatera det artificiella till det empiriskt kända. Om vi inte talade om artificiella världar med ett språk som är lånat från den existens vi känner till, skulle vi då kunna bygga dessa världar?

Den riktigt stora frågan är förstås i vilken grad dessa världar är en del av, eller till och med hela, vår omgivning. Kommer framtida generationer att färgas av digitala världar precis som dagens unga färgas av den urbana miljön? Studier av bunden rationalitet har visat starka tendenser till samband mellan människors beslutsfattande och den omgivning de befinner sig i, och om så är fallet är det även rimligt att tänka sig att urbana miljöer skiljer sig från vildmarken i detta avseende. Men vad händer när människan närmar sig den punkt där hon till fullo kontrollerar sin omgivning ( i en artificiell värld). Blir hon då oförmögen att fatta konsekventa beslut, eller blir hon istället fullständigt rationell?

Nytt musikskifte?

Nu har äntligen den av många efterlängtade tjänsten Spotify lanserats, företaget har dessutom publicerat en ny hemsida.

Jag har själv provat på spotify en tid, och i mångt och mycket
motsvarar det vad jag tror är framtiden för musik. Helt enkelt. I
dagsläget är flera skivbolag med på vagnen, men det är inte svårt att
föreställa sig hur sådana här tjänster gör skivbolagen (eller
åtminstone stora delar av deras strukturer) överflödiga när artister
kan sluta avtal direkt med portalerna.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera alla att prova Spotify. Nu
återstår bara att få med sig sin spotifylista i en liten bärbar enhet!

Det är många som väntat spänt på Spotify, och efter deras pressrelease imorse kan man bland annat läsa om dem i SvD och DN.

Ang. Nya ekonomin: liberala idéer och konservativa värderingar

Alltsedan finanskrisen blev ett faktum har debatter om dess innebörd och effekt på marknaden dominerat de flesta nyhetskanaler. En extra intressant debatt är den mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill.

Poirier Martinsson framhäver den problematik som en ideologi möter i gränslandet till de praktiska tillämpningarna, och poängterar att varje situation kan behöva bedömas för sig själv snarare än utifrån ekonomiska principargument. Han får raska mothugg från Norberg som pekar på hur undantagsingrepp mycket väl kan vara en av orsakerna till att vi idag upplever en finanskris.

Det är glädjande att man får ta del av en debatt om vilken typ av kapitalism vi ska ha, snarare än om vi alls ska ha kapitalism. Men någonting saknas ändå i den eleganta duellen mellan dessa båda debattörer.

Om finanskrisen är tröskeln till ett ekonomiskt skifte, så kan jag inte annat än hoppas att det skiftet består i fusionen mellan Norbergs liberala idéer och Poirier Martinssons konservativa värderingsargumentation. Vad jag verkligen hoppas på är en allmänt spridd förståelse för okunskapen som omger marknaden. Genom att acceptera att vi inte vet hur marknaden svarar på olika stimuli och yttre signaler, och därmed varken kan vill eller bör styra marknaden, förhindrar vi kanske att enorma kriser byggs upp i skuggan av goda avsikter (law of unintended consequences).

För visst har väl Poirier Martinsson rätt – vi tycker inte att värdet av principfasthet uppväger konsekvenserna av att låta krisen löpa ut. Men innebär det att Laissez faire har visat sig ohållbart? Knappast. I krisens epicentrum finns institutioner vars struktur och incitament redan påverkats kraftigt av politisk styrning snarare än av ett fritt marknadsklimat. Man bör kanske inte tala om huruvida man ska ingripa i krisen eller ej, utan vad målet med sådana ingrepp bör vara. Målet bör rimligtvis inte vara att återställa den forna ordningen, utan att matta av krissituationen och hjälpa marknaden att landa i ett fritt jämviktsläge där den kan få vara ifred från framtida trångsynt klåfingrighet.

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

  • Unikitet
  • Dyrbarhet
  • Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?

Ang. Flytande demokrati: Varför demokrati?

Vad är poängen med demokrati? Alla beslut går långsamare och den enskilde individens röst får aldrig fullt genomslag, så vad är demokrati för oss? En kompromiss.

Modern demokrati är ett system som genom sin representationsstruktur låter alla vara med utan att någon får bestämma. Demokratins praktiska värde handlar inte så mycket om vad den ger som vad den förhindrar. Som styrskick kan demokratin ses som en avvägning mellan individuellt inflytande och effektivitet – Antingen röstar alla om allting och systemet belastas mer, eller så överlåts beslutsmandatet till en enda person som kan effektivisera beslutsgången efter egen förmåga och kompetens. Risken är förstås att genomsnittsmedborgaren får väldigt lite att säga till om och att den demokratiske diktatorn helt enkelt avskaffar de institutioner som i teorin ändå skulle göra det möjligt för medborgarna att avsätta henne/honom.

Riktigt intressant vore det däremot att gå ett steg längre och fråga sig om avvägningen mellan medborgarinflytande och effektivitet är föråldrad? Den liberala representativa demokratin har blomstrat i det industriella och postindustriella samhället, men varför övervägs det inte ens huruvida det är en god struktur för informationssamhället eller ej? Så kallad E-government, eller E-förvaltning, är en tydlig indikator på vilka möjligheter som ligger i informationssamhällets infrastruktur. Demokratin har aldrig varit oproblematisk, men kanske kan vissa tidigare problem, så som individens ansvar för att tillsakansa sig tillräcklig information för beslutsunderlag (I såväl direkt som representativ demokrati) ses ur nya perspektiv med hjälp av communitys, epost, prediction markets och bloggosfärer.

Oavsett demokratins natur och form bör man minnas att hela det samhälle som omfattas av den även växelverkar med, förlitar sig på och försöker dra nytta av det system den utgör. En flytande demokrati som svarar snabbare mot folopinionen kommer också kräva mer tid i form av informationsinslamling och behandling från hela näringslivet, föreningslivet och även gemene medborgare.

Om vi väljer att betrakta demokratin som en komplex avvägningsprocess, bör den också betraktas som känslig för förändringar i omgivningen. Det behöver inte betyda att den demokratiska strukturen kommer röra sig till någon extrempunkt, men kanske att en avvägning plötsligt nedprioriteras till fördel för en annan. Kanske bör vi istället för att tänka på demokrati som avvägningen mellan inflytande och effektivitet söka andra dimensioner i problemet. Ett inuitivt lockande alternativ vore kanske avvägningen mellan transparents och statligt inflytande (ju mer man gör, desto svårare är det att behålla transparentsen) eller mellan kostnad och kontroll (ju mer vi begär att en demokratisk stat ska göra, desto mer kommer den kosta i form av skattepengar, en kostnad som i sig utgör ett ofrivilligt kontrakt). Vilka andra avvägningar finns inbyggda i den jämvikt vi kommit att känna som demokrati?

Ang. Framtidens framtid. Fler kockar gör bättre soppa

I Historisk tidsskift, nr 3 1999, skriver professor Arne Kaijser om den institutionella utformningen av svenska infrasystem i artikeln ”Den hjälpsamma handen”. Oaktat hur man väljer att ställa sig tillKaijsers slutsatser är ansatsen i att studera de institutioner som uppstår i växelverkan mellan teknik och politik oerhört inspirerande. Kaijser menar att vissa system blir paradigmatiska, d v s att de bli drivande för hur politiken ser på efterkommande teknik. Idéen om paradigmatiska system beskriver väl utvecklingen av järnvgs-, telegraf-, telefon och elnät i Sverige, och på samma vis utgör industrisamhället kanske ett paradigmatiskt metasystem som vi utgår ifrån när vi idag försöker beskriva framtiden. Vidare möjliggör det institutionella perspektivet en tydligare analys av maktutövningen på ny teknik, och detta är i min mening en central fråga för hur vi bör se på framtiden.

Den tyske filosofen Hans Jonas, som ska ha blivit omnämnd som 1900-talets mest inflytelserika, helt okände filosof, menade att all teknik är maktutövning. Historiskt har ny teknik, och teknik i allmänhet, varit exklusiv, dyr och svårtillgänglig. Alltsedan Johan August Gripenstedt på 1800-talet argumenterade för byggandet av ett rikstäckande statligt järnvägsnät har dock tre viktiga förändringsproesser fått allt sörre genomslag:

  1. Användaren har kommit närmare tekniken, i och med att ny teknik blir allt billigare och lättillgänglig.
  2. Tekniken har blivit allt personligare, och idag utformas tekniken runt individen snarare än runt ett folk-eller nationsbegrepp.
  3. Användaren har blivit delaktig i teknikutvecklingen. Idag handlar det kanske mest om passiv delaktighet i form av tranaparents och insyn i teknikutvecklingen och makthavarnas agerande, men allt mer pekar mot ett ökande aktivt deltagande.

Dan Gillmor berättar i boken We the Media om hur användare på mycket kort tid plockar isär en nysläppt iPod-modell och rapporterar på Internet om gömda features och hur produkten kan förändras. En ökad delaktighet i teknik, och teknikutveckling, innebär ett maktskifte från ett fåstyre till en samplingkultur. En ny produkt som släpps på marknaden är alltså inte att betrakta som färdig, utan bara påbörjad.

Ur det institutionella perspektivet bygger utveckling av nya system på vilka system som är paradigmatiska för tillfället. Detta betyder att vi för att spekulera om framtiden bör utgå från industrisamhället och, mer lokalt, hur politiker och makthavare förhållit sig till exempelvis utbredningen av 3G-nät och Internet. Men det är alltså inte bara det paradigmatiska systemet som förändras och byts ut, utan även makthavarrollerna. Å ena sidan erbjuder den goda tillgången till teknik och information en större delaktighet och en utveckling mot en deltagarkultur, men å andra sidan jobbar de som tjänar på de nu rådande paradigmatiska systemen hårt för att bevara sin position.

Framtiden skulle kunna vara på väg från dimmig kristallkula till en gemensamt författad berättelse. Vedertagna utopier och dystopier framstår allt tydligare som extrempunkter i ett oändlig utfallsrum, och i takt med att författarna blir fler kan inte framtiden bli annat än rikare.

Ang. Apokalypsens svans: Saknaden av en gammal bekant

Anders Sandberg minst sagt inspirerande måndagspost har fått mig att fundera en hel del kring riskperceptionens historiska natur.

I takt med att uppfinningar har avlöst varandra, tekniska paradigm har kommit och gått och fantstiska idéer har lett till ännu mer fantastiska genombrott som gjort våra liv enklare, längre och rikare har vi tappat vår naurliga relation till risk. Vid en första anblick kan det verka som om vi byggt bort, eller kanske till och med eliminerat riskerna i våra liv, men riktigt så enkelt ska vi nog inte låta det vara. I studier av automation talar man om riskförskjutning, i betydelsen att de risker som förknippas med den mänskliga faktorn förflyttas till tekniken genom implementeringen (som gör av människor). Skillnaden mot det ickeautomatiserade fallet är att risken för enskilda olyckor kan göras mindre, men bara genom en avvägning mot en annan typ av risk. Automatiserade system sprids och implementeras över större områden än vad en enskild individ skulle kunna manövrera, vilket innebär att om en olycka inträffar på grund av någon brist i automationen, så blir konsekvenserna grövre och får större spridning. Man har alltså bytt en typ av risker och konsekvenser mot en annan, men man har på intet sätt gjort sig av med risken som fenomen.

Riskhanteringens utveckling har fört fokus från små risker med hög sannolikhet för olyckor men små konsekvenser, till stora risker med liten sannolikhet men omfattande konsekvenser. Ett starkt argument för EU som institution är dess fredsbevarande effekt, men ett sådant perspektiv bör för tydlighetens skull problematiseras med tanken på att om EU skulle dras in i en konflikt skulle konsekvenserna omfattande och omvälvande för en stor del av världen. Med detta inte sagt att det är bättre att ha en rad mindre mellanstatliga krig, men avvägningen mellan sannolikhet och konsekvens är långt ifrån trivial.

Mänskligheten har på intet sätt någonsin besuttit en perfekt riskperception, vilket tydligast kan exemplifieras med jämförelsen mellan risker förknippade med höga höjder och höga hastigheter.  Människor har lättare att förhålla sig till risker förknippade med höga höjder, än för risker som uppstår vid höga hastigheter. Vidare har människor svårt att bedöma och förhålla sig till abstrakta risker, vilket ofta förklaras med att konkreta risker är en stark del av vårt historiska, evlutionära arv, emedan abstrakta risker tidigare varit underordnade och först efter att civilisationen nått en viss mognad har kommit att spela en större roll.

Förutom att abstrakta risker ökat i betydelse i takt med att vi lever längre, mår bättre och inte oroar oss lika mycket dagligen för att bli uppätna av vilda djur, spelar vår uppfattning om vårt förhållande till risker en relevant roll för hur det förhållandet faktiskt ser ut. Den förmodligen största risken är i dagsläget att vi har låtit oss övertygas om såväl små som stora riskers försvinnande betydelse. För var risken en naturlig, om än inte alltid så angenäm, livskamrat för envar, men allt fler tycks ha tappat kontakten med sin gamle vän.

Ang. Världen, janurai 2009: Watergate omöjligt?

I janurai månad år 2009 ser världen kanske inte dramatiskt annorlunda ut från en dag till en annan, ny president eller inte. Vad som däremot har förändrats är den korta tid, låga kostnad och enorma effektivitet med vilken den till synes mest betydelselösa information kan spridas jorden runt på bara ett ögonblick.

Information är valuta i förhandlingar, föda i krishanteringar, polis i myndighetsutövande och utbildare i mobiltelefoner, datorer, radioapparater och tv-rutor. När USA:s nästa president tillträder är det hög tid att fråga sig vilken typ av framtid informationen står inför. Kommer medborgarjounralistik och fildelning att lägga grunden för medial anarki, eller kommer myndigheter och upphovsrättkonglomerat att göra gemensam sak mot den fria informationsspridningen? De sistnämnda polariserande frågorna tar Dan Gillmor upp i sin bok We the media, i vilken Gillmor redovisar gräsrotsjournalistikens historia och karakteristika. Gillmor har samma glöd som IT-revolutionens fanbärare, men även den analytiskt kompromissande fundersamhet som är typisk för dem som bekänner sig till konvergensenskulturens teorier.

Alldeles oaktat hur informationsspridning, och informationsinhämtning, förändras, kommer förändringen att påverka såväl den amerikanska presidentens som alla andras tillvaro. Vi har redan sett ett flertal exempel på politikens framväxande sfär i informationssamhället, inte minst genom digitala kandidaturer och allt mer oändligt genomarbetade kandidathemsidor inför de senaste amerikanska valen. Den kanske största förändringen kommer dock inte att främst beröra presidenten, utan den nya sortens journalister. Nu har vi kommit till en punkt i vilken en kritisk massa börjat lyssna på vad deltagarkulturer och gräsrotsjournalistik producerar, nu är frågan bara: Hur dessa informationsförmdelare och nyhetsskapare reagera på det ansvar och inflytande som följer med sådan uppmärksamhet?

Historiskt krediteras grävande journalistik för att ha avslöjat Watergate-skandalen. Kommer man i framtiden tala om en historisk parallell med en grävande fritidsbloggare som avslöjar Obamas/McCains hemliga avlyssning och spaning mha NSA på politiska motståndare och oliktänkande? Eller kommer man tala om hur ett andra Watergate kom att bli omöjligt på grund av det allt större informationsflöde som till slut kom att skapa det fullständigt transparenta samhället?

Veckans skifte: Detta är inte ett stimulus.

I en artikel i tidskriften Photo Technique (August/September 1994) behandlar David L. Bromwich frågan om huruvida fotografi är en konstform eller inte. Bromwich konstaterar segervisst:

”William Morris said: ’Anything you take pleasure in doing is art.’ Hmm, well… Then there is this from Sir Herbert Read: ’Art is emotion cultivating good form.’ My own view is that art is a method of communication; and an artist is someone who uses paint, photography, housebricks or whatever in order to share a personal vision or state of mind with the rest of us.”

Bromwich söker en definition av konstbegreppet, och ett mått på konstnärlighet. Det klassiska uttrycket som menar att skönhet ligger i betraktarens öga talar i så stor utsträckning som det har någon legitimitet för att skönhet inte är ett tillfredställande mått på konstnärlighet, eftersom det då är ett helt subjektivt mått. Men vad är konst, och hur mäter och uppfattar vi konstnärlighet?

Kan konst kanske kategoriseras utifrån det tillstånd konstnären befinner sig i när hon utövar sin konstform? Kan det vara så att vi genom att studera hjärnan hos en målare, musiker eller fotograf kan identifiera ett gemensamt drag hos deras neurologiska tillstånd, och är detta i så fall konstnärlighetens essens?

Är ’konst’ helt enkelt en neurologisk reaktion på extern stimuli, och gäller det i så fall både skapande och observerande? Är det möjligt att anledningen till att vi uppfattar något som konstnärligt är att vi neurologiskt stimuleras på samma vis som konstnären gjorde i sitt skapande?

Går det att härleda några gemensamma drag hos de olika aktiviteter, och produkter, som intuitivt omfattas av konstbegreppet? David Bohm beskriver den konstnärliga skapandeprocessen som en dialog:

”Consider, for example, the work of an artist. Can it properly be said that the artist is expressing himself, i.e., literally ’pushing outward’ something that is already formed inside of him? Such a description is not in fact generally accurate or adequate. Rather, what usually happens is that the first thing the artist does is only similar in certain ways to what he may have in mind. As in a conversation between two people, he sees the similarity and the difference, and from this perception something further emerges in his next action. Thus, something new is continually created that is common to the artist and the material on which he is working”

Här framträder ett perspektiv på konstbegreppet som en interaktion mellan en individ och dennes omgivning. Detta är en bild som mycket väl stämmer överens med idéen om konstbegreppet som ett samlingsbegrepp för den effekt viss extern neurologisk stimuli har på vissa människor. Denna definition är dock besvärlig på andra vis, för hur skiljer sig konst och vetenskap åt i denna bemärkelse?

Bohm påpekar mycket riktigt att liksom konstnären genomgår förstås även forskaren en dialog med det fenomen han studerar. Kanske behöver de inte skilja sig åt? Kanske ska inte konstbegreppet begränsas, utan snarare individualiseras och generaliseras inte i termer utav åsikter och konstnärliga produkter utan i termer av hjärnaktivitet?

Kanske ligger det konstnärliga i det iterativa elementet i skapandeprocessen, och kanske är det denna iteration som observatören försöker identifiera i sin bedömning av konstformen. Är det kanske inte fokuset för interaktionen utan själva iterationen som genererar ett konstnärligt stimuli?

Kan nya fenomen, så som programmering, uppnå konststatus? Inom vissa subkulturer skulle nog snygg kod idag uppfattas som konstnärligt, men vad beror detta på? Beror det på att denna subkultur förmår förstå processen bakom den färdiga koden, och kan urskönja den iterativa interaktionen? Eller beror det på att denna subkultur har tagit kod som en egen domän, ett perspektiv genom vilket de återskapar traditionella värden? Är det så att programmeringskonst egentligen bara är kod som försöker föreställa konst?

Konstbegreppet är idag vagt, och en individualisering genom koppling till neurologiska tillstånd talar till de många olika konstformernas försvarares fördel. Men om vår uppfattning av konst är en effekt av neurologiska processer, kan denna upplevelse då optimeras? Och vore det medvetet optimerade konstnärliga fortfarande konst?

Bromwich frågar sig år 1994 om fotografi är konst, och oavsett hur den debatten har utvecklats till och med idag så är en större fråga: När blir information (ren stimuli) konst? Kommer morgondagens Magritte att skapa den perfekta artificiella konstupplevelsen, 2000-talets ”Ceci n’est pas un stimulus”