Waldemar Ingdahl bjöd på veckans skifte i form av liberalismens kris.
Min korta kommentar och skiftesspaning är att det snarare handlar om ideologiernas kris. Politik har blivit ett taktiskt rösträknande med trianguleringar och väljargruppsundersökningar istället för vilja och hjärta. Detta gäller inte bara den ”liberala” alliansen utan alla riksdagspartier.
Förklaringen ligger delvis i precis vad Waldemar skriver: politiken är reaktiv på samhällets förändringar. Man tar inte ställning till något förrän det är tydligt vad väljarkåren anser. När en förändring når fram till politikens domäner har den redan skett, mätts och paketerats.
Politik har blivit snabbmat. Billig, lättsmält och anpassad för den bredaste massan.
Inget fel i detta, förvisso, om det hade funnits utrymme för alternativa uppstickare i form av hungriga entreprenörer och politiska förändringsagenter som kan fånga upp nya frågor och göra till sina egna.
Sådana individer saknas helt i partipolitiken. De som försökt har blivit slätstrukna och lättuggade anpassningar till den rådande plus-menyn.
Ett personvalsparti skulle kunna råda bot på den avsaknaden och bjuda på lite mer, och välbehövligt, tuggmotstånd.
Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, politik, personval
”Den är en snabbbok att läsas som man äter en hamburgare, på språng, lite stressad, försenad som vanligt. Den innehåller lite av varje, men alltihop är ihophackat till en lättläst text, lagom kryddad, som slinker ned lätt och det går fort. Några timmar senare kan den göra sig påmind och man undrar vad det var man egentligen läste”.
Stressade nomader har väl ingen tid för politik, de vill väl ha ”direkt demokrati”, helst en möjlighet att kunna rösta med mobiltelefonen, snabbt och enkelt, trycka på JA eller NEJ knappen. En telefon en röst?
Var vänlig använd ditt riktiga namn när du kommenterar.
Var tvungen att googla efter citatet du skrev och det var tydligen omslagstexten till en bok av Christer Sturmark som handlar om nätverkssamhället.
Personligen är jag skeptisk till direktdemokrati. Det är ett ineffektivt sätt att fatta beslut på. Hellre då politiker som faktiskt tar (eller tvingas ta) ansvar för sina beslut.