I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.
Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.
Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.
Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.
Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.
Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.
Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?
Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.
Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.
Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.
Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.
Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]
Intressant, jag förstår dock inte meningen ”Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. ” du menar att den just den forskningsdisciplinen är en onödig konkurrent om knappa resurser ur ett framtidsperspektiv ?
Titta på länkarna från OECD. Termen innovation användes inte alls lika mycket på 80-talet.
Det beror på att innovation numer sägs omfatta så mycket mer än forskning och utveckling, och du kanske också uppfattar att utvecklingsdelen betonas mer än forskning?
”Kan det vara att fallet i forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?”
Ok, nu förstår jag det var finansiell innovation som sänkte bostadspriserna i USA och delar av Europa, credit default swaps tror jag intrumentet heter. Den effektiva marknaden för väl ändå anses vara en effektiv allokator av riskkapital och kan på så sätt fylla en funktion, att pengar hittar fram till innovation avseende exempelvis upladoing, friendly AI eller Mətušélaḥ livsförlänging om nu så marknaden önskar. Inte tillräckligt framsynt eller intelligent kanske?
Att vara framsynt handlar också om värderingar, vad som anses vara en god investering.
Det är en viktig fråga, är finanskrisen en perfekt storm eller en mer djupgående strukturell förändring vi ser?
Den franske ekonomen/fysikern Didier Sornette har analyserat finanskrascher med samma metoder som han analyserar komplexa fysikaliska system, med en viss prediktiv framgång. Han utvecklade oberoende av Vinge och Kurzweil en helt egen singularitetsteori baserad på sina modeller: hyperexponentiell tillväxt dekorerad med log-periodiska krascher. Såvitt jag förstår modellen så har komplexa system förmågan att öka sin tillväxthastighet, vilket dock leder till overshoot och potenslagsfördelade krascher. En något liknande modell har utvecklats av Geoffrey West vid Santa Fe institutet för tillväxt i system med skalfördelar: också där sker hyperexponentiell tillväxt avbruten av krascher eller nödvändiga byten av teknologier.
Så om dessa modeller håller borde vi räkna med mer och mer finanskriser – dels bubblor baserade på snabb tillväxt, dels nödvändiga systemskiften för att hantera helt nya sorters ekonomi.