Kenan Malik berättar om ett kontroversiellt skifte på 80-talet, där samhällets fokus förflyttades från individ till grupp. Sverigedemokraterna är, precis som islamisterna, en kränkt minoritet bland andra. En kränkthet som är nödvändig för att överleva.
Jag fick tillfälle att intervjua Kenan Malik om hans omskakande bok Från Fatwa till Jihad på bokmässan i Göteborg.
Kenan Malik berättar:
Från Fatwa till Jihad spårar upp en kontroversiell början för fundamentalistisk islam, nämligen i väst.
”Det fanns få moskéer i England fram till 80-talet. Slöjan var inte en stor kulturfråga.
För fundamentalisterna blev koranens bokstav viktigast, just för att de saknade kontakt med de institutioner och traditioner som ger religionen mening. Då fick symboler särskilja den egna gruppen”.
Det fanns en djup rädsla i det brittiska samhället för att raskravallerna skulle återupprepa sig. Det sågs som användbart av politikerna att skapa upp starka gruppidentiteter. Man vände sig till representanter för grupperna, som försågs med resurser och befogenheter, i utbyte mot röster. Bland muslimerna så vände sig politikerna till de konservativa religiösa ledarna. De uppfattades kunna lugna ned mer radikala röster, ”att vara radikal betydde tidigare att vara för sekulär kultur, att minska moskéns och traditionernas makt”.
Alexander Funcke frågar om likheten med populistiska partier, där finns ett pärlband av Ny Demokrati, Junilistan och de många småpartier som numer ger de etablerade partierna en match i många landsting- och kommunfullmäktige.
Populistiska partier sätter inte agendan utan går emot något. Boken Kannibalerna (nyd) av John Holck-Bergman berättar om den stormiga tid då Ny Demokrati bildades, satt i riksdagen mellan 1991-94 och började falla i bitar redan under tiden i riksdagen. Intrycket jag fick av Kannibalerna (nyd) var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson inte hade kontroll över vart partiet skulle gå. Först drag under galoscherna, sedan kom idéarbetet, och partiet föll samman utan att ha en riktigt sammanhållen politik. Visst, greve Ian Wachtmeister som nu söker en politisk plattform har sina idéer, men de fanns inte i grunden för Ny Demokrati. Då blev toppstyrningen i partiet ett skäl till att det föll.
Kristdemokraterna har svängt om, och lämnat Levi Pethrus Pingstkyrka. Uppställningen av Verklighetens folk mot en vagt definierad kulturelit blir problematisk, hur många skall konkurrera om nya moderaternas väljargrupp egentligen? Hur stor trovärdighet har kristdemokraterna när de fortsatt står upp för en paternalistisk politik för sex, alkohol, tobak och narkotika? Finns risken att kristdemokraterna öppnar för sverigedemokraterna? En intressant läsning är boken Nycklar till en modern konservatism av Fredrik Haage, som förklarar många av tankegångarna bra. Haage är tankeväckande, men…
Men den nya given hos Kristdemokraterna spelar med Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ i en klang av kränkthet!
Kenan Malik igen:
”Vi får vad Monica Ali kallar för ’kränkthetens marknad’, där grupper tävlar om vem som upplever sig som mest förorättad och diskriminerad. Därför ser vi framgångarna i valet för British National Party, vit rasism har blivit en kränkt gruppidentitet bland andra”.
Sverigedemokraterna kommer att vara en kraft att räkna med. Det är annorlunda än min fars land. Där kan en svensk vara kränkt och särskilja sig med symbolerna för svenskhet. Nu får man också vara kränkt som datanörd, kvinna och medelsvensson, det är tendenser att se upp med.
Det jag fann mest oroväckande i Från Fatwa till Jihad var att Kenan Malik dels säger att frågan om islamismen använts för att inte behöva ta i konkreta sociala problem, dels att
Boken pekar ut att den gamla brittiska (och svenska) kulturidentiteten inte finns kvar längre. En del kan tycka att det är bra, då den stängt många utanför samhället. Fast ingen ny identitet har kommit i dess ställe. Då är det oroväckande att boken pekar ut att så mycket radikal islam är hemvävd och symptom på djupare samhällsproblem än integrationsfrågor och symbolpolitik.