”Information wants to be free”

är en cyberpunk klyscha jag kan slänga mig med till vardags.
Vad än informationens eventuella fria vilja(?!) vill, så är frågan om vi människor vill att informationen skall vara fri än viktigare. Vill vi det?

Vi hade nyligen ett skifte där vi behandlade Moores lag, vilket i sin förenklade variant säger att beräkningskapaciteten fördubblas var 18:de månad.
Det finns en annan lag som i sammanhanget är än viktigare, Kryders lag. Seagates CTO Mark Kryders lag förutsäger att lagringskapaciteten kommer att fortsätta dupliceras vart annat år.

Detta har möjliggjort en explosion av vad Ian Ayers kallar ”Super crunchers” i hans bok med samma namn.

När jag handlar på ICA så drar jag mitt ICA-kort för att registrera mina inköp. På dessa inköp får jag sedan poäng vilket omvandlas till ”gratis” bonuscheckar. Trevligt.
Helt gratis var dem dock inte (givetvis), ty de bygger upp databasen över vad jag köper och jag har därmed sålt en del av min integritet.
Få reflekterade över detta tills den dag då de riktade erbjudandena damp ner i brevlådan:
”Skratt! Har du sett ”våra varor”? Det är ju på pricken oss! *mycket nervöst skratt*” var nog inte en helt ovanlig reaktion.

Det finns stora företag specialiserade på att aggregera data om potentiella kunder, leverantörer eller problem. Dessa företag dammsuger Internet efter digitalaspår, köper databaser över vår konsumtion och så vidare. De vet troligtvis bättre än skatteverket vad du har för ras, kön, inkomst, civilstånd, politiska åsikter och så vidare.

Utifrån allt detta data kan man sedan relativt väl förespå en persons framtida köpbeteende, civilstånd och åsikt i en specifik fråga genom t ex regression.
Kombinera detta med ett identifikationssystem typ OpenID, ett spatialt positionssystem likt Google Latitude, [mikro]bloggar och sociala nätverk.
En ”super cruncher” kan troligen ge dig en god uppskattning av vilken typ av person det är som kommer gående emot di

g. En upplysning som, ”detta är sannolikt ditt livs kärlek”, eller ”detta är sannolikt en rånare – SPRING! – jag har notifierat 112”, kan då delges. En annan spännande nisch är live-skavaller. En applikation i handdatorn (eller heter det iPhonen nu mera?) som laddar ner alla bilder, uttalanden, videos, kontoutdrag eller annat som kan tänkas vara pinsamt för den person man passerar.

Detta känns lätt lite utelämnande, men eftersom dessa företag idag inte gör sig påminda dagligen är det inget man normalt mår dåligt över.
Den dagen då informationen är verkligt fri för alla, antingen genom misstag, intrång eller lagligt uppsåt, så förändras situationen radikalt. Google kan redan idag ses som en sådan här databas med med relativt lite information och med ett extremt primitivt frågespråk – det är med andra ord inte alls en tydlig gräns för när ”den dagen” är här.

Den tillsynes smala nischen med live-skvaller har långt större chanser att bli nyttjade när informationen är fri för alla, och även information som utgör en juridisk omöjlighet att få lov att införliva för ett dataminer-företag, är med all säkerhet lika tillgänglig via TPDB, som senaste Hollywood-filmen är via TPB.

Å andra sidan finns mycket av möjligheterna att aggregera data redan idag, om än för de anställda, och kunder hos ett fåtal. Man skulle alltså, om man inte har så stor respekt för ordet demokrati, kunna tala om TPDB som blott en demokratisering av informationen om varandra.

Detta kan förutom den dystopiska döden åt mycket av vår integritet också läsas som.
1) Transparensen gör oss till bättre människor då våra incitament att göra ”dumheter” ytterligare förstärks.
eller, min favorit,
2) Transparensen gör att vi fullkomligt vadar i ”dumheter”. Ingen är perfekt. En ”olämplig bild” här, en politisk inkorrekthet där, är inget som vi längre skulle reagerar på. Man skulle närmast titta snett på det fåtal som uppför sig skitnödigt.

Update:
Ytterligare en intressant tanke ur kommentarstråden till förra posten är:
Om man i transparensens tidevarv kommer att plocka undan de idealistiska föreställningarna till förmån för de cyniska. Hur cyniska blir vi? Och, hur cyniska borde vi vara? Den eminenta bloggen Overcommingbias skrev nyligen mer på ämnet cynism vs. idealism.