Varje skifte bär med sig nödvändiga semantiska förändringar, utan vilka det blir svårt eller tillochmed omöjligt att diskutera det faktiska skiftet och dess effekter.

Alexander Funcke belyser i sin skiftesspaning förhållandet mellan experten och amatören, och hur detta förhållande kommit att förändras inte minst som en effekt av ett allt starkare informationssamhälle. Funcke frågar sig om vi i framtiden rör oss mot en generaliserings- eller specialiseringstrend, men jag skulle vilja påstå att frågan är delvis felställd. Tidigare lyfter Waldemar Ingdahl i sin skiftesspaning fram Nätgenerationen, och jag tror att dessa två skiftesspaningar har någonting mycket viktigt gemensamt.

Specialisten och generalisten kan tyckas vitt åtskiljda, men de har ändå gemensamt att de utgår från en distinkt och självständig kunksapsbrare. Vad Funckes skifte kan komma att erbjuda oss är en utveckling mot integrerade kunskapsbärare, kollaboratörer.

Kollaboratörer och kollaboration utgör ett av Nätgenerationens kärnvärden, och det har kommit att färga hur Nätgenerationen ser på information, och därmed även alla marknaden som hanterar information. Sett ur gårdagens, eller som i fallet med upphovsrätten 1800-talets, perspektiv ägnar sig Nätgenerationen åt stöld och digitalt lösdriveri, men det är inte vad Nätgenerationen ser. De samarbetar och delar. Frågan är om man längre kan fråga sig vem som vet vad eller har vilken information?

Till skillnad från specialisten och generalisten har den enskilde kollaboratören inte en avgränsad, självständig mängd kunskap. Istället är denne en del av ett nät, eller ett moln, av dynamisk kunskap som uppstår i växelspelet mellan flera kollaboratörer. Naturligvis har varje individuell kollaboratör i varje stund en viss mängd kunskap, men vad som är intressant är att denna information för sig själv är lösryckt, fragmental och beroende av kollaboration för att kunna förstås i någon större helhet. Vår bild av generalisten och specialisten är ändå att den kunskap de bestitter utgör en förståelig helhet i sig själv, men så behöver inte vara fallet för kollaboratören.

Kollaboratören är inte en kugge i hjulet på en dystopisk kollektiv intelligens som utmanar individualismen, långt därifrån. Kollaboratören är i allra högsta grad individualistisk, men hon är en del av en kollektiv kunskapsbank som sträcker sig utöver någonting vi tidigare kunnat föreställa oss. Det är alltså inte tänkandet, utan kunskapen, som görs gemensam. Å ena sidan innebär kollaboratörens entre på scen nya möjligheter för varje individ att ta del av mer information än någonsin tidigare, men å andra sidan kan det även innebära att varje kollaboratör blir mer eller mindre  hjälplös, eller åtminstone kraftigt reducerade i sin kapacitet. om de kopplas ur sitt nät eller moln, eller om dessa avgränsas och regleras.