Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se