I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.
Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.
Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.
Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.
Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.
Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.
Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?
Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.
Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.
Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.
Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.
Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]