miljöpolitik

Ang. Grön ideologi: Målet – undergång med människan i fokus

Samtidigt som den gröna ideologin går en spännande framtid till mötes återstår ännu en fråga: Vad gör den gröna ideologin spännande för oss?

Vad är syftet med en grön ideologi, vad gör den viktig för oss? Det intuitiva svaret – miljön – är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt fundament att bygga ett sammanhängande ideologiskt system på. Miljön är ett tillämpningsområde snarare än en princip. Så vilka skulle de gröna principerna i framtiden kunna vara?

En möjlig grundläggande princip vore att all politisk styrning, oavsett hur liberal eller auktoritär den är ska utgå från och anpassa sig till miljöns bästa i första hand. Detta är en princip som lyser igenom i delar av dagens gröna rörelse, och den är högst bekymmersam. Ett politiskt ideologiskt system som ställer miljön över människorna – de individer som politiken avser att samordna och vars rättigheter den ska värna – kommer oaktat sina goda ambitioner att bli auktoritärt eftersom det prioriterar värder av den befintliga miljön före människoöden. Detta är förstås resultatet av en princip dragen till vägs ände, men det är först när vi betraktar en princips extrempunkter som vi kan se vilka karaktärsdrag den riskerar att anta i det långa loppet.

Som alternativ till den förra principen, som idag lider en oroande brist på konkurrens, skulle man kunna formulera en princip som utgår från människans situation – en människovänlig miljövänlighet. En sådan princip skulle se miljön som en tungt vägande faktor som påverkar människans situation på Jorden. Säkerligen en prioriterad, eller till och med essentiell faktor, men likväl en faktor bland andra. Människan skulle inte vara till för miljön, men miljön skulle i viss mån faktiskt vara till för människan.

Vårt förhållande till miljön är ofta gravt förenklat, och emellanåt lyser en viss snedhybris igenom när det blir tydligt att en del debattörer faktiskt utgår från att människan misshandlar och är på väg att förgöra jorden. Oliver Morton, redaktör för tidsskriften Nature, svarar på frågan What is your Dangerous Idea? i boken med samma namn (från Edge, World Question Center), och skriver helt krasst – The Earth is not in Peril:

“The earth doesn’t need ice caps or permafrost or any particular sea level. Such things come and go, and rise and fall as a matter of course. The planet’s living systems adapt and flourish, sometimes in a ways that that provides negative feedback, occasionally with positive feedback that amplifies the change. A Planet that made it through the massive biochemical unpleasantness of the late Permian is in little danger from a doubling (or even quintupling) of the very low carbon dioxide level that preceded the Industrial Revolution, or from the loss of a lot of forests and reefs, or from the demise of half its species, or the thinning of its ozone layer at high altitudes.  None of this is to say that we, as people, should not worry about global change; we should worry a lot. Climate change may not hurt the planet, but it hurts people.”

Mortons utläggning belyser med all önskvärd tydlighet vikten av ett ha ett förhållningssätt till miljön och en miljöpolitik som inte ursäktar utan snarare utgår ifrån människan och hennes behov och situation. Det är närmast det som skiljer den gröna ideologin från andra ideologiska tankeströmningar idag. De historiska ideologierna utgår ifrån människan (må det vara som individ eller kollektiv, men ändock), emedan miljörörelsen alltjämt utgår från en statisk bild av hur miljön bör vara och se ut. För att miljöfrågor ska kunna utgöra en del av en större ideologisk hållning måste de kunna integreras i det ideologiska landskapet, och för att kunna integreras måste de kunna formuleras utifrån människan i någon form.

Min förhoppning för en sund och relevant miljöpolitik år 2030 är att den gröna rörelsen som distinkt politisk inriktning har gått under. Jag hoppas innerligt att den helt har upplösts och att miljöfrågor formulerade utifrån ett människovänligt perspektiv på ett naturligt vis har kunnat utmana, utveckla och integreras i hela det poltiska och ideologiska landskapet. På så vis vore det närmast besynnerligt för en ideologi att inte kunna förhålla sig till miljöfrågor. Min ideala miljöpolitik för år 2030 har gått under med människan i fokus.

Bright green mot Cogito Camino- veckans skifte

Vart är miljöpolitiken och forskningen om miljöfrågor på väg, frågar Joakim. För att se framåt, titta på gröna rörelsen som tog upp miljöfrågorna.

Miljöpartiet de gröna var toppen på vågen för mycket aktivism. Nu så har Miljöpartiet problem efter striderna mellan realister och fundamentalister. De gröna idéerna bröt igenom i vissa kretsar i samhället genom att koppla sig till konsumismen. Det gröna var det sista varumärket, the last logo, när snabbköpskassörskan har Gucci glasögon. På 2000-talet utmanades den traditionella mörkgröna rörelsen, av en light green rörelse som kopplade till konsumentskapet. Stundtals har kampen mellan dark greens och light greens varit hård och många dark greens känner sig lurade på laxen efter så många framgångar,  så blir det inte utdelningen av ett radikalt förändrat samhälle.

I längden så vinner livsstilsmagasinet Camino över Cogito. När äldre pionjärer som Marit Paulsen börjar att gå mot en betydligt mer light inställning, trots motstånd från t.ex. Ethel Forsberg på Kemikalieinspektionen (Ethel Forsbergs inlägg är värt att kritisera) såkan det gå snabbt. Två goda ting är dubbelt så bra, det är en svårslagen inställning. Både ekologiskt och GMO.

Jenny Jewert gör det på DN men att tänka mindre polariserat betyder att tänka en vända till. Den rena blandningen mellan light green och bright green inte är enkel att göra, och rymmer oanade problem på agronomins och ekologins leriga åkrar.

Framför allt så pressar det fram en debatt om vad som egentligen många i dag accepterade termer betyder. Vad är hållbar tillväxt? Hur fungerar en ekologi? Frågor som försvann mellan skattetabeller, coola linsfrön från Saltå Kvarn och nymalthusianism.

Det är i the bright green movement, de klargröna som vi kan se vissa utvecklingar av att teknisk och social innovation behövs på en större skala. Cleantech är en del av utvecklingen, frågan är när Cleantech börar dels göra vinst dels att få annorlunda effekter på miljöarbetet.

Är vi alla gröna då? Kanske att uppmärksamheten för miljöfrågorna finns, men förutom trianguleringar så borde det finnas rätt mycket att diskutera bortom de grönas idéer. Den gröna rörelsen är inte bäst på miljöpolitik.

Miljöpolitiken 2030 kommer förstås att avgöras av vilken av dessa riktningar som kommer fram på 2010-talet? Det påverkar väldigt mycket vilka lösningar som anses vara godtagbara i politiska verktygslådan. Relationen mellan forskning och politik styrs förhoppningsvis av att det fler centra för forskning och öppning av det vetenskapliga samtalet.

Intressant

Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Den har rört sig från marginalen till det politiska landskapets mittpunkt, och det finns många starka åsikter om varför, huruvida det är bra eller ej, och vad man ska göra åt det. men en sak är säker. Miljöpolitiken har evolverat.

Miljöpolitiken var en gång en arg, och inte sällan lite kemiskt behjälpt, hippie som helt enkelt inte tyckte om utveckling. Låt oss kalla det ett tonårsuppror. För somliga är upproret inte över än, men miljöpolitiken har utvecklats. Den har genomgått en etableringsfas under vilken den började formuleras och synas tydligare i partiprogrammen, och nu har den fått en omdebatterad solokarriär i form av klimathotet. Men sen då?

Klimathotet gjorde en apokalyptisk succé i dagspress och nyhetsflöden som just ett hot. Andra nyheter vinklades ut klimathotsperspektiv och det skulle väl inte förvåna någon om det går att finna åtminstone fem självtest med titlar som ”Hur klimathotad är du?” i pressarkiven från de senaste åren. Sedan hände någonting. Frågorna blev fler och begrepp som klimatsmart, cleantech, grön energi, energieffektivisering och grön [insert here] gjorde entre. Miljöpolitiken gick från solostjärna på löpsedlarna till integrerad faktor i en bredare debatt. Grönt blev det nya svarta.

Under hela den här debatten tog forskare och forskning en anmärkningsvärd plats i dagspress för att berätta vad som visat sig var sant och inte sant i en viss undersökning. Relationen mellan forskning, samhällsdebatt och politik förändrades väldigt hastigt och blev i vissa avseenden lite skakig i mötet mellan nygammal politik och nya forskningsämnen. Få skulle kunna förklara vad en klimatforskare egentligen är, men de syns lite överallt. Är det en meteorolog och debattör, eller är det en matematiker som forskar i komplexa system och kaosteori? Spelar det någon roll?

Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur allmänhetens relation till och förtroende för forskare påverkas av den ofta medialt sminkade rapporteringen av forskningsresultat. Med en kort nyhetscykel och tillspetsade rubriker ökar onekligen risken för olyckliga förenklingar och missförstånd. På samma vis kan man fråga sig hur forskarens roll förändras. Det finns klara tendenser till att forskare, inte minst inom miljörelaterade vetenskaper,  drar sig för att delta i samhällsdebatten för att de är rädda för att deras roll och forskning ska påverkas negativt. Andra forskare ser det som en möjlighet att uttrycka och få gehör för sin egen åsikt, och hur ska de då förhålla sig till forskningsresultat?

Att politiker med jämna mellanrum får på sig hybrishatten och tror sig vara experter på både det ena och det andra är ingenting nytt, men vad händer om politiker blir forskare och forskare blir politiker?

Miljöfrågorna har gått från flum, till politik, vidare till hot, via kris och är uppenbart på väg någonstans. Men var?

Det är egentligen rätt intuitivt att politiken bör förhålla sig till vår omedelbara omgivning, och då inte minst planeten Tellus och dess miljö. Men hur ska det förhållandet se ut, och vilka värden ska en sund miljöpolitik utgå ifrån? Miljöpolitiken, och då inte minst klimatfrågan, är också ett smärtsamt tydligt bevis för att det håller på att hända någonting i relationen mellan forskning och politik, mellan forskare och politiker. Vilken roll spelar egentligen forskningen?

Veckans skifte ställer två mycket breda frågor:

  1. Vad är miljöpolitik år 2030? Vad borde det vara?
  2. Hur ser relationen mellan politik och forskning ut då?

P.S. Det är nog lika tryggt som trist att påstå att miljöpolitiken använts till och för mycket annat än just miljövänlighet, men låt oss här fokusera på just den politik som avser att utifrån några givna grundläggande värderingar etablera ett konsekvent förhållningssätt till vår miljö och omgivning. D.S.