Medicin

Får elitidrottare vara lika dopade som pensionärer i framtiden?

I dag börjar OS i Beijing under den dubbeltydiga parollen One World, One Dream.

Precis som vid alla större idrottsevenmang de senaste årtiondena så har det redan innan spelen funnits en hel del fall av dopade idrottare. Det kommer inte att förändras, snarare ser vi här ett skifte på gång inom idrotten: att anpassa sig till resten av samhället.

Jag och Julian Savulescu skriver i dagens GP om EPO-dopningen och i DN skriver Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini om att det är lika bra att tillåta dopning i elitidrotten. Bengt Saltins påpekande om antidopingbyrån WADAs tester har väckt uppmärksamhet.

Att fortsätta vidga kriterierna för dopning till fler preparat kommer inte att gå bra. Vi är alla onormala på något sätt, och vi riskerar att den tragiska historien med skidåkaren Eero Mäntyranta får fler uppföljningar.

En hårdare testregim riskerar också att sprida sig vidare i samhället, om det är OK att bryta ned den personliga integriteten för idrottare vid testerna. Trots allt har ju elitidrottare hårdare drogtester än personal på kärnkraftverk.

Sedan så håller medicinens gränser mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin blir allt mer otydliga. I dag används syntetiskt testosteron i åldringsvården. När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner på ålderns höst kommer många att ta den. Vi som inte tävlingsidrottar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?

Istället för en ”ren” idrott borde vi inrikta oss på en säker idrott

Pingat på Intressant.se

Evig kärlek på burk

Det har varit mycket hjärna här på bloggen, men nu är det dags för lite hjärta.

Julian Savulescu och Anders Sandberg undersöker i Neuroenhancement of Love and Marriage: The Chemicals Between Us hur man kan använda neurofarmakologin för att förbättra kärleken och i vilka sammanhang det skulle vara en bra idé.

Vår biologi kring kärlek och förhållanden utvecklades under mycket annorlunda omständigheter än dagens. Oftast så höll inte förhållanden i årtionden, av det enkla skälet att partnern dog relativt tidigt. Savulescu och Sandberg diskuterar därför modifieringar parbildningssystemet och återskapa de neurokemiska förhållandena vid första förälskelsen.

Det är utmanande, då vår bild av kärleken är kopplad till en uppfattning av autenticitet. Men neurokemin gläntar faktiskt på dörren att vi själva kan välja och planera vår responser inför en partner.

Är lycka i pillerform välförtjänt?

När är det välförtjänt att uppleva något? Ett kontroversiellt svar skulle vara att inte göra en distinktion mellan en upplevelse, en lärdom eller en känsla man fått via ett piller.

Vad skulle effekterna bli i samhället av att förändringar hos individer skedde snabbt genom mediciner, istället för gradvis som i dag?

Anders Sandberg tacklar neurosamhället i en läsvärd text

The standard assumption most people make is that anything achieved through a quick remedy is not going to be ”real” or as worthwhile as when achieved through hard work. But a pill that stimulates the pleasure system certainly produces real pleasure, and a memory enhancer will help laying down memories more strongly. The authenticity of their effects depend on how they link up with the rest of the person: their past, their desires, their activities etc.