Maud Olofsson

Ang. den disruptiva konjukturen: My very own 2 cents

Prediction markets skiljer sig från vanliga opinionsundersökningar om framtidsutsikter genom att den som yttrar sig i det förra fallet har ett ekonomiskt initiativ. Deltagaren satsar sina egna pengar på ett specifikt utfall, och har därmed anledning att analysera djupare, och inte bara plikttroget rapa ur sig ett svar för att tillfredställa den glada opinionsundersökaren i andra änden av telefonen.

Denna inledning försöker rättfärdiga att det finns någon form av värde i att jag redogör för min högst personliga känsla för följande frågor utan att driva ett långt resonemang:
– Hur kommer priset på bostadsrätter i Stockholms närförorter utveckla sig under de kommande två-tre åren.
Och mindre specifikt:
– Kommer ekonomin att reagera positivt på stimulanspaketen?

Frågan har jag ställt mig eftersom jag nyss ombildat min hyresrätt och skulle sälja den eftersom jag nyligen flyttat från Stockholm till Norrköping. Ty antingen skulle jag vänta in stambytet, och se värdet stiga på min lägenhet eller sälja nu. Lägenheten såldes i slutet av förra veckan. En av de främsta anledningarna till detta är att jag tror att vissa av oss kommer att minnas 2008-2010 som början på de problem som stimulanspaketen kom att föranleda på längre sikt.
I Sverige är vi, med Maud i spetsen, förhållit oss oväntat kloka, men som tidigare har diskuterats på skiften, så tror jag inte USAs stormaktstid är över och FDR–NG aka Obama planer kommer att påverka oss.

Låt mig i bästa Zen- eller ying-och-yang-anda avsluta med en cirkel.
Keynsianska idéer är gångbara när politiker har förtroende. Med förtroende kommer makt, med makt kommer beslut, med beslut kommer missnöje, och ur missnöje förloras förtroende. Kanske kommer vi gå ett varv i denna cirkel för att åter akutalisera österrikarna.

Om inte annat har jag försatt mig själv i en win-win situation. Bra konjuktur 2011: Bra! Dålig konjuktur 2011: ”Vad var det jag sa!” Äntligen får man testa på att njuta av att vara missunsam pessimist.

Ang. Liberalismens kris: Maud det dynamistiska alibit

Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.