Demografins dom är upp till oss själva

Alexander frågar om vår syn på åldrande.

Hur blir man hundra år gammal? I dag är svaret vare sig renlevnad eller hedonism, utan främst tur. Nu kan vi alltmer själva påverka vår ålder genom livsstil och miljö.

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer. Det är inte så farligt, Estlands befolkning beräknas minska med 52 procent till år 2050, Lettlands med 44 procent. Italiens befolkningsminskning på 22 procent till samma år verkar nästan liten i sammanhanget.

Förutom ungdomskulturen växer nu också en minst lika vital seniorkultur fram. När 40-talisterna går i pension så kommer de inte att nöja sig med att sitta i parken och mata svanarna. De flesta kommer att vilja fortsätta att vara aktiva, i alla fall långt mer än sin egen föräldrageneration.

De är gamla och friska, inte gamla och sjuka. Förbättrade vårdmetoder håller oss friska längre, även om huvudskälet till ökade livslängd är att ökat hälsotänkande gör att vi sliter ut oss mindre (med även färre tunga kroppsarbeten) och äter bättre.

Samtidigt som de äldre blir friskare och investerar i sin hälsa ökar dock mängden stress, rökning, fet mat och bristen på motion hos de yngre. Detta kan leda till konkurrens om vårdresurser mellan de unga och sjuka och de gamla och friska.

Andra konflikter som kan uppstå är att de politiskt starka pensionärerna inte tycker att skola och ungdomsverksamhet är så viktiga områden och genom politiken styr om mer resurser till den häla-och sjukvård de finner viktigare. De finansieringsformer vi har i dag kan skapa stora samhällskonflikter.

Parallellt med detta lever alltfler människor liv som liknar den livsföring som tidigare kopplats till tonåren långt upp i 30-årsåldern. Avgränsningen till barndomen har försvunnit och det har blivit alltmer accepterat att ha intressen kopplade sin barn- och ungdomstid. Tanken på på en klar åtskillnad mellan gammal och ung suddas ut. Dock blir också skillnaderna mellan generationernas synsätt större- både genom att människor lever längre och att samhället blir alltmer dynamiskt. Farfar och hans barnbarn har vuxit upp i två helt olika världar.

Debatten om demografi brukar oftast landa i pensions- och arbetsmarknadsfrågor. Här kommer förstås den svenska debatten om LAS in.

Men tänk om LAS inte är den viktiga frågan? LAS är en arbetsmarknadslag anpassad till det tidiga 60-talets arbetsliv. Det slår mot både försvararna och belackarna.

Försvararna av LAS blir ser inte att den redan kringgås i projektanställningar och visstidsanställningar. Riktig trygghet och arbetssäkerhet handlar om annat.

Belackarna av LAS, hoppas nog för lite mycket på effekterna av ett avskaffande. Även LAS avskaffas så kommer inte Ericsson, Volvo och företagen att börja anställa för fulla muggar.

Det demografiska glappet av ett arbetsliv som börjar vid 30 och slutar vid 50 kommer sig av det traditionella företagets problem.

Det är skatterna på arbete som stänger ute både gammal och ung, och förhindrar en ålderdom med guldkant på tillvaron. Det är för dyrt att producera många tjänster i zombie-ekonomin.

Det är i dessa förändringar som spänningen står inför ålderdomen. Äldre och friskare människor borde vara en tillgång, inte en demografisk bomb.

Som Paul Evans på INSEAD sade:

Folk är inte emot förändringar, de är emot att tvingas till förändringar

Intressant