Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.