Katedralen och bazaren
Robert Reichs beskrev organisationerna väl i sin bok The work of nations
Amerikas företagsbyråkratier var organiserade som militära byråkratier för att alla planer skulle förverkligas effektivt … De beskrevs i ungefär samma ordalag som de militära hierarkierna, med kommandokedjor, kontrollområden, arbetsklassifikationer, divisioner och divisionschefer, och det fanns standardprocedurer för varje beslut. När man var osäker skulle man söka ledning i regelböckerna. Alla arbeten definierades i förväg av färdiga rutiner och ansvarsområden. Organisationsdiagram kartlade de interna hierarkierna och började med en stor ruta högst upp som innehöll VD, och sedan fortsatte det nedåt med det ena planet efter det andra med ständigt fler och mindre rutor. Liksom i det militära lades stor vikt vid upprätthållandet av kontroll, på en överordnads förmåga att skapa lojalitet och ovillkorlig lydnad och att upprätthålla disciplinen, och på de underordnades förmåga att anpassa sig till denna stil.
Det känner vi igen från kommuner, landsting, folkrörelserna… hela vårt samhällsliv har byggt upp så här. Rädslan gnager i oss det avvikande inte är dagens kris och ekonomiska katastrof, utan högkonjunkturen före den. Rädslan av att det saknas kontroll över utvecklingen.
Reich beskrev företaget efter Ford så här:
Det moderna företaget vid 1900-talets slut har endast en ytlig likhet med sin motsvarighet omkring 1950. De amerikanska storföretagens namn och logon står alltjämt som symboler för den amerikanska ekonomin … Men under ytan förändras allting. Storföretaget planerar och driver inte längre produktionen i stora volymer av varor och tjänster. Det äger eller investerar inte längre i fabriker, maskiner, laboratorier, lagerhus och andra konkreta tillgångar. Det sysselsätter inte längre härskaror av arbetare och mellanchefer … Det är i allt högre grad en fasad bakom vilken myllrar en serie decentraliserade grupper och undergrupper som ständigt gör överenskommelser med liknande diffusa enheter över hela världen … I stället för en pyramid liknar alltså högvärdeföretaget mer ett spindelnät. De strategiska samordnarna sitter i mitten, men det finns alla möjliga trådar som inte berör dem direkt, och nya trådar spinns hela tiden. Vid varje knutpunkt sitter ett ganska litet antal personer – från något tiotal till några hundra, beroende på projektets karaktär. Om gruppen vore större skulle den inte kunna fånga upp nya kunskaper snabbt och informellt … Snabbhet och smidighet är så viktiga för det kundanpassade högvärdeföretaget att det inte får tyngas ned av stora fasta kostnader för till exempel kontorsbyggnader, fabriker, utrustning och administration … Det enda som räknas där är förmågan att snabbt identifiera och lösa problem – äktenskapet mellan tekniskt kunnande och marknadsföringsexpertis, välsignat av strategisk och finansiell begåvning. Allt annat kan man skaffa när behovet uppstår.
Det fångar Anna i veckans skifte. Katedralen mot bazaren.
Intressant nog kom förändringarna främst inom bilindustrin. Samma bransch som en gång hade varit mönsterbildande för det klassiska storföretaget. Japan blev exemplet istället för USA. Lean production, learning organization,total quality management eller just-in-time är alla från de organisatoriska förändringar som först Toyota och sedan andra japanska biltillverkare introducerade efter andra världskriget. Nu är inte tiderna bra för Toyota heller.
Övergången mellan de två systemen kommer nog inte att bli så smidig, recessionen är delvis beroende på detta. Management blir att föra samman nätverk, fast nackdelen med snabbheten och smidigheten är kanske bristen på friktion? Skapar lean and mean riskaversion, då misstag inte kan pareras?
Tjäna pengar och rädda världen av Erika Augustinsson och Maja Brisvall, är en intressant läsning i sammanhanget. Boken speglar en växande global rörelse som också växer sig allt starkare i Sverige – att lösa samhällsproblem med entreprenöriella metoder. Frågan om samhällsentreprenörer har diskuterats tidigare bl.a. av Karl Palmås och etiketten kan råka skymma
Det finns en intressant diskussion kring the sharing economy, den delande ekonomin och till IT-boomens positiva omvandling av entreprenörsskapet och av vilken management som fanns i organisationerna. Rätt mycket slog in sett i efterhand.
Andra typer av organisationer som diskuteras idag är public private partnerships, en blandning mellan det traditionella näringslivet, offentliga sektorn och NGO. Det finns fördelar, men fara för medborgaren och konsumenten kan uppstå. Det har funnits vattentäta skott av goda skäl för att hindra respektive sfär att få makten över de andra.
Intressanta observationer kan göras för framtiden av samhällsentreprenörerna, kanske finns många av morgondagens lösningar där, med eller utan etiketter?
Undrar vad Johan Norberg säger om en icke-liberal globalisering och riskerna med nätverksorganisationer eller hur tänker miljöbloggaren Lunken kring sammansmältningen av näringsliv, offentligt och NGO och vad det kan leda till för organisationer?