automatiseringen

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.

Robotar, robotar, robotar

Är de skapade med oss som förebild eller är vi själva blott buggiga beta-versioner av vad som komma skall? Jag tittar på dessa bilder av moderna robotar och undrar (via codemode).

Det märks att dagens robotforskare noga undviker den obehagliga dalen, dvs robotar som är så människolika att de är trovärdiga men inte så människolika att våra hjärnor helt övertygas av deras mänsklighet. Resultatet kan bli en obehaglig känsla av levande lik.

Istället har man gett robotar leksaksliknande anletsdrag. Favoriten är de små sälungarna som laddas genom att stoppa in en napp-liknande kontakt i munnen. Sockersött, men så är också deras funktion att väcka känslor och få människor att må bra, inte att bygga bilar. De används i japanska ålderdomshem för att hålla de gamla lugna och ge dem säl(l)skap.

Robotsälen tittar på oss med sina stora ögon och ber: snälla, gör mig lite bättre. Lite snabbare. Lite uthålligare. Då kan jag bli en ännu bättre vän till dig och få dig att må ännu bättre.

Ja, är det vi som programmerar dem eller de som programmerar oss?

Jag undrar.