arbetsliv

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.

Kreativa barn- är det önskvärt?

Den 13 mars besökte jag en föreläsning anordnad av Esbri

Professor Ingegerd Carlsson och filosofie doktor Farida Rasulzada vid Lunds universitet talade om kreativiteten.

Kreativitet är ofta något som får honnörsord, men seminariet tog upp att kreativitet kan vara både ont och gott. Det tar lång tid att utveckla och kännetecknas av lyhördhet, symboliserande förmåga, känslokontroll och förmåga att tänka i flera steg.

Baksidan är ofta lynnighet, passion kombinerat med en självkontroll (Carlsson tog renässanskonstnären Michelangelo som exempel).

Professor Carlsson påpekade att skolor ofta tar kreativiteten ur barnen. Både i USA och i Sverige har studier visat vad lärare anser vara egenskaper hos kreativa barn. Resultatet var: ärlighet, ansvarstagande, vänlighet och logisk förmåga. Det vill säga att man förväxlat kreativitet med att fungera väl i de fasta uppgifter som varit kännetecknande för skolans och de stora organisationernas arbete.

För att kunna producera mer av samma saker var skolans nuvarande utbildning fungerande, men för att kunna innovera- att se nya uppgifter och finna nya lösningar- så behövs förmågan att tänka kreativt. Där står vårt samhälle inför ett stort och svårt skifte. Det handlar om värderingar om kreativiten skall uppvärderas.