Kunskap

Plocka russinen ur kakan

Statistik är vare sig god eller ond, men uppfattas alltför ofta som antingen ett sätt att få full visshet, eller så citeras Mark Twain Det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Inget av synsätten är bra, bättre att ha

en kritisk syn till statistik, och känna till fusk och hur man kan Plocka russinen ur kakan vid testerna. Då går det att förstå när statistik faktiskt ger en bra bild av verkligheten.

Det som Alexander Funcke tar upp om olika statistiska mått, var karaktäristisk för det teknokratiska 00-talet. Fanns bara rätt verktyg så skulle lösningarna ge med sig. Särskilt när det gäller hälsa eller bistånd så fastnar diskussionen i paroller och politiska ställningstaganden. Men vad ryms i måtten? Jag skrev om hälsomåtten i Live long and prosper och vad som avses med välfärdsmått och hög standard.

Dagens politik lider av en brist på idéer och visioner. Då försöker man maximera mått, och om inte det går, ta kontrollen över måtten. Vad tror ni? Är det en bättre förståelse av hur olika mått skapas upp som kan vända debatten?

Kör igång i kommentarsfältet

Intressant

En oönskad singularitet

Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?

Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig,  vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.

Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?

I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?

Det statiska och dynamiska värdet av kunskap

Jag hade idag en mycket givande diskussion med en vän med bakgrund i system-, medie- och kommunikationsvetenskap. Vi kom att prata om värdet av kunskap och hur en slående paroll tycks vara att utvecklingen i Asien orsakar ett minskat kunskapsvärde vilket bör skapa oro. Jag tror inte att detta är fallet, och jag ska lägga fram ett par tankar kring varför jag håller den uppfattningen.

Först och främst bör man noga betrakta ordet kunskap. Om ordet ges en statisk innebörd (ex. värdet av att kunna skriva text i en ordbehandlare eller använda en mobiltelefon) så stämmer det att kunskapsvärdet sjunker ju fler som besitter kunskapen ifråga. Om begreppet kunskap istället ges en dynamisk och diversifierad innebörd kan man istället säga att kunskapsmängden i världen ökar, och att värdet av en specifik kunskap karakteriserar dess förekomst. Denna åtskillnad påminner mycket om frågan kring huruvida en globaliserad ekonomi är ett nollsummespel eller inte, och på samma sätt går det att se hur den totala mängden kunskap faktiskt ökar. Det är dock viktigt att notera att någon som besitter sällsynt kunskap inte per definition och besitter all vanligt förekommande kunskap, vilket föranleder nästa aspekt.

Oro baserad på en global kunskapsökning är i sig irrationell, eftersom medvetenheten om denna kunskapsökning i sig innebär en ny kunskap vilken katalyserar nya frågor som i sin tur leder till ytterligare ny kunskap. Oron måste då ta sin grund i tanken om att det finns en ändlig tårta som ska delas upp, men så synes ju inte vara fallet. Om man tittar på Sverige idag, kan man lätt notera att viss kunskap blivit så vanlig att vi ”glömt bort den”, exempelvis hur man använder en mobiltelefon eller en dator. Detta beror på att kunskapen integrerats i våra liv i övrigt och blivit en naturlig del av vår vardag. Denna iakttagelse bör dock väcka en gammal bekant fråga om huruvida korvstoppningsundervisning i ämneskunskaper verkligen är den utbildningsform som bäst svarar mot de kunskaper vi finner nytta av i Sverige idag?

Jämförelseanalysen med de framväxande kunskapsmarknaderna i Asien är lurig, därför att det är en jämförelse mellan bekant och obekant förändring. Utvecklinge i Indien kan kännas igen från en liknande process som Sverige och många andra länder genomgått. Om jämförelsen stannar här kan man lätt notera att Indien går igenom denna process snabbare än vad många andra länder har gjort, men är detta egentligen så konstigt? Den utveckling som sker i Indien kan dra nytta och katalyseras av de länder som redan genomgått liknande processer. Vad som däremot är svårare att se är den utveckling som sker i exempelvis Sverige, och detta beror inte bara på hemmablindhet. Sverige ligger i framkant i flera avseenden, och den typ av utveckling vi då upplever motsvarar inte i lika stor grad något vi tidigare sett och kan jämföra med. David Bohm skriver i sin utmärkta bok On Creativity om värdet av originalitet för kreativitet och noterar:

”One prerequisite for originality is clearly that a person shall not be inclined to impose his preconceptions on the fact as he sees it. Rather, he must be able to learn something new, even if this means that the ideas and notions that are comfortable or dear to him may be overturned”

Ett annat exempel belyses delvis av Johan Norberg, som i sin bok När människan skapade världen noterar människans behov av att lösa problem och övervinna utmaningar i det intresse som finns för datorspel, vars reella syfte är mindre åtråvärt än den abstrakta utmaningen. Det är även värt att notera att datorspelsmarknadens framväxt inte svarat mot ett överlevnadsbehov så mycket som ett nytt behov som växt fram i takt med den utveckling vi upplevt.

En tanke om kreativitet är att människan inte kan skapa något nytt, utan begränsas till att kombinera det befintliga på nya vis ( det är enligt teorin därför aliens och moster ofta antar blandformer med mänskliga och djuriska drag). Om så är fallet, så kan det vara svårt att känna igen, uppfatta och mäta en kreativ utveckling, emedan det är desto lättare att känna igen utvecklingsprocesser som liknar dem man sett tidigare.

Mot bakgrund av detta kan jag inte känna annat än hopp och lite smådrömsk salighet över kunskapstillväxten i världen.