Immaterialrätt

Veckans skifte: Digital kopiering av ettor och nollor

Delar av alliansen kan tänka sig att låta IPRED-direktivets sanktioner om att låta upphovsrättsinnehavara samla ip-adresser begränsas till den kopiering som sker i kommersiell skala. Gott så, troligen kommer det göra lagen ännu mera tandlös. Oavsett vad man tycker om fildelning i sig är de delar i IPRED-direktivet som rör internetoperatörer, upphovsrättsinnehavare och ip-adresser mer eller mindre rättsosäkra och lämnar befogenheter till organisationer som i andra fall är förbehållna polisväsendet.

Debatten kring fildelning, eller digital kopiering av upphovsrättskyddade verk, som är en mer korrekt benämning, har länge stampat på en och samma punkt. I ena änden finns piratpartister, libertarianer som ser upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten, och socialister som vill ha fri kultur till alla och skicka notan till staten. I andra ändan finns flera av de stora upphovsrättsorganisationerna som svenska Antipiratbyrån och Ifpi tillsammans med liberaler som menar att kopieringen är ett brott mot äganderätten och lika med stöld, och socialister som vill värna om kulturarbetarnas levebröd.

Om man släpper den diskussionen om rätt och fel, och i stället tittar på möjligheterna, finns det då sådana? Den digitala kopieringen kommer inte gå att stoppa så länge tekniken tillåts utvecklas, och kanske är själva grunden för en digital fil att den också går att multiplicera i ett oändligt antal utan att originalet skadas av det.

I dagsläget finns det flera kommersiella aktörer som tjänat på att deras digitala varor har kopierats utan tillstånd. Bildbehandlingsjätten Photoshop hade säkerligen inte varit lika marknadsledande i dag om alla som lärt sig det också hade betalat de dryga tusenlappar programvaran kostar. Skivbolagen under The Swedish Model använder fildelning i sin affärsmodel och motsätter sig lagstiftning som reglerar marknaden ytterligare.

Med visst lagstöd emot fri digital kopiering går utvecklingen till gynnasamma affärsmodeller för immateriella verk fortfarande långsamt. Lite har hänt. Spotify är bara i betastadie men har redan fått fantastiska recensioner, och Youtube har tecknat avtal om att visa långfilmer och gamla tv-serier. Kanske närmar vi oss en tid då mer och mer kultur finns tillgängligt gratis online i de stora bibliotek som byggs upp, och hårddisklagring och dvd/skivsamlingar tappar i betydelse.

Youtube finansieras av annonser, Spotify av annonser och abonnemang. På spelsidan är word of warcraft fortfarande en fantastisk ekonomisk succé med miljoner som betalar månadsabonnemang. Om framtiden lyckas acceptera fri kopiering av digitala filer istället för att reglera marknaden med kopierngsbegränsningar, hur kommer affärsmodellerna se ut? Är det samlarprylar eller abonnemangsavgifter som är lösningen? Reklamfinansiering, IRL-upplevelser (som konserter eller biobesök), filantropi, bredbandskatter, eller är det någonting helt annat som kommer öppna våra plånböcker för immateriella verk i framtiden?

Utrymme för namn

När en generation namnger nästa generation av människor verkar de inte försöka hitta unika namn till sina avkommor, utan snarare namn som inte sticker ut, men som kanske ger ”rätt känsla”. Det kanske knyter an till en tradition, släkting, vän eller varför inte en kändis.

I andra namnrymder (namespaces) är unikheten viktigare. En sådan namnrymd är Internets domänsystem, DNS-rymden. IHT skrev här om dagen om hur domain tasting har blivit ett problem då många av de ”vettiga” namnen för organisationer är upptagna av ”cybersquatters”, men detta systemtrixeri är inte det ursprungliga problemet, men det hjälper till att aktualisera det egentliga.
För när det bara kan finnas ett mariacatering.com, ett happycatering.com, o s v i hela världen och ett miljontal(?) glada Marior varav några driver cateringföretag så slutar det med att företag döps till rena nonsens-ord istället för namn som knyter an till den faktiska verksamheten med ”rätt känsla”.

Domänproblematiken, både med och utan ”cybersquatters”, har en analogi i världen utanför Internet: varumärken.
Varumärken (och bolagsnamn) har så länge de existerat alltid lidit av samma problem, men eftersom världen utanför Internet är uppdelad i statsbildningar och inte sällan i än mindre geografiska enheter där unikheten är garanterad upplever vi inte problematiken lika ofta.

Problemet på Internet och i förlängningen även i världen utanför har dock en mycket naturlig lösning: Förtroendenätverk (s k web of trust).
Idéen med förtroendenätverk är enkel och fullkomligt analog med hur det faktiskt fungerar i världen utanför Internet. De flesta av oss har förtroende för vissa personer och organisationer; och givet att de går i god för att någon annan aktör är vad hon utger sig för att vara så litar vi på det.

Detta personliga nätverk av förtroende kan sedan kompletteras utav relativt pålitliga företag specialiserade på detta. Idag tillför Google ett visst mått av trovärdighet till de första träffarna på en given sökning, men om Google i framtiden gav en möjlighet att mer formellt registrera en verksamhet kan de (och deras konkurrenter) upprätta en förtroendekedja (jmf. PKI) som man då får möjlighet att komplettera sitt personliga förtroendenätverk med.
Givet denna utveckling så finns det ingen anledning att manuellt surfa till en explicit domän (eller URL) och därmed förlorar domänen sitt värde.

Åter till världen utanför Internet. Eftersom varumärkesskyddet är en immateriellrätt, ett av staten skyddat monopol, så är det svårt att rättfärdiga det med annat än utilitaristiska argument. Även om man skulle tycka om utilitaristiska argumentet så kräver de de facto att den positiva inverkan överväger den negativa; och om förtroendenätverken blir en viktig del av morgondagen så är frågan om det positiva verkligen kommer väga över mycket aktuell.

Kanske kommer även ett utilitaristiskt existensberättigande för varumärkesskydd saknas en morgon.